Äntligen, ÄNTLIGEN!

[Saeta]

Efter så många år som jag gått och inte gjort något alls.
Efter all väntan på hjälp.
Efter oändligt många försök att passa in, försöka göra det rätta osv, så har jag ÄNTLIGEN fått mitt svar.

Jag har fått min ADD diagnos nu. Och det var ingen tvekan om att det var ADD heller. Det känns så oerhört skönt. Som en lättnad! Jag har äntligen fått en förklaring till varför jag är som jag är. Varför jag har dessa svårigheter som jag faktiskt har. Varför jag ibland inte klarar av vissa saker som är hur normalt som helst för en annan. Men framför allt. Jag slipper bli kallad LAT! Det är så fruktansvärt underbart att äntligen veta att jag faktiskt inte är en lat jävel som "ska rycka upp sig".


Ni som fått era diagnoser, hur kände ni när ni fick dom?

 

[GotAsecret]

Att det var början på en resa till att kunna må bra och slippa bortförklara allt, inse att jag faktiskt har ansvaret över det jag väljer att göra - och det som mina diagnoser försvårar för mig.
I det stora hela vinner man egentligen ingenting på att ha en diagnos på papper, om man ändå inte vill/kan/orkar göra något åt det utan bara vill ha något att luta sig tillbaka mot.
Rent krasst.
Jag har dock fått tid till smärtrehab för att se om jag har fibromyalgi, som kan förklara min värk - både för mig och andra - och få veta hur jag kan hjälpa mig på bästa sätt.
Och få svar på exakt VAD som gjort ont hela livet...men som ingen har brytt sig om tidigare.
Vad tänker du att detta innebär för dig? Vad kommer du förändra nu när du vet att du har en viss problematik som du måste jobba med för att kunna hantera en vardag med allt vad det innebär?

 

[hagel]

Ni som fått era diagnoser, hur kände ni när ni fick dom?

Jag var arg! Jag sörjde tiden jag "missat". Jag var bitter!

Nu känns det bättre .

Tänk på att en diagnos inte är något som magiskt förändrar din situation bara, den kan du bara förändra genom hårt arbete och viljestyrka .

 

[Saeta]

Vad tänker du att detta innebär för dig? Vad kommer du förändra nu när du vet att du har en viss problematik som du måste jobba med för att kunna hantera en vardag med allt vad det innebär?

Alltså, förändra är väl något som kanske inte går att göra helt fullt ut. Dock kommer jag få stöd och hjälp att lära mig hantera vardagen utifrån mina behov. Jag står i kö för att få träffa en kurator, en psykolog, en arbetsterapeut och en läkare. Kuratorn kommer hjälpa mig med att hitta någon aktivitet att göra samt så jag kan få någon form av inkomst. Och det är väl där det hela kommer börja. Sen får man helt enkelt jobba bit för bit för att hitta just de verktygen jag behöver för att kunna passa in så gott jag kan!

 

[chio]

Jag har ingen diagnos men väl en dotter med adhd. För mej som mamma kändes det jäkligt skönt (att få rätt) och att dottern utifrån det kunde/kan få mer hjälp. :-)

Om jag får fråga....hur märks din ADD?
:-)

 

[hagel]

Alltså, förändra är väl något som kanske inte går att göra helt fullt ut.

Jo då, med det rätta hjälpen och stödet och kanske medicin så kan du förändra precis så mycket som du har lust till . Efter dina egna förutsättningar förstås!

Nöj dig inte med att du vill "kunna passa in så gott jag kan". Satsa på att passa in så mycket du själv vill!

Heja, heja! Se inte detta som en anledning till att sätta dig ner och slappna av med en suck, utan se det som en möjlighet för förändring.

 

[Saeta]

@chio Förstår att det måste varit skönt för er båda!

För att citera det min psykolog (som jag tyckte förklarade det hela så bra) som gjorde bedömningen/utredningen så skrev han så här om mig:

Molly har svårigheter att:
- Över tid upprätthålla uppmärksamhet vid aktivitet som inte omedelbart upplevs som spännande och intressant. Svårt att motivera sig för långsiktiga mål, stimulusstyrd av omgivningen.
- Fokusera. Lättdistraherad, uppfattas som om inte lyssnar.
- Strategiskt sortera, prioritera och använda information.
- Komma igång och att avsluta uppgifter.
- Planera/organisera beteende/aktivitet i flera steg.
- Flexibelt anpassa aktivitet efter situation.
- Aktivt bearbeta flera saker samtidigt, arbetsminne.
- Minnessvårigheter, svårigheter att komma ihåg ex. avtalade möten.
- Känsloreglering, snabba humörssvängningar.
- Slappna av. Spänd, känner en ständig inre oro.
Molly har utöver funktionshindret konstaterats lida av tidigare recidiverade depressioner, agorafobi,, social fobi, GAD, bulimia nervosa, vilket ställer ytterligare krav på stödinsatser och behandling.

Så kort sagt kan man väl säga att det är på dessa plan min ADD utmärker sig.

 

[MM]

Jag var lättad över att få veta att det var något "fel" på mig och att det inte var ett normalt liv jag levde. Just för att då ville jag inte veta hur man mådde om man mådde dåligt.

Sen blev jag arg och sörjde över att jag inte var som alla andra. Att jag aldrig någonsin skulle kunna få må bra, för med bipolär sjukdom kommer man aldrig må bra. Det är alltid något som sätter käppar i hjulet.
Sen började acceptansen komma. Det är okej att det är så här. Det är inte mitt fel och jag hade inte kunnat göra något annorlunda för att förhindra att få bipolär sjukdom. Det är en del av mig. Jag har fyra diagnoser på papper och lider i vardagen av dom alla men jag är sjuk och det är inte mitt fel.

Nu utreds jag för både adhd och asperger och det känns som det börjar om på nytt igen. Vet redan att jag kommer få minst en av dom diagnoserna och det sörjer jag över. Men det är fortfarande inte mitt fel.
Så småningom kommer förhoppningsvis acceptansen igen så jag kan släppa tankarna om att jag är totalt störd i huvudet. För det är jag ju faktiskt inte. Jag är bara inte som alla andra.

 

[Saeta]

Jo då, med det rätta hjälpen och stödet och kanske medicin så kan du förändra precis så mycket som du har lust till . Efter dina egna förutsättningar förstås!

Nöj dig inte med att du vill "kunna passa in så gott jag kan". Satsa på att passa in så mycket du själv vill!

Heja, heja! Se inte detta som en anledning till att sätta dig ner och slappna av med en suck, utan se det som en möjlighet för förändring.

Det var det jag menade, efter mina egna förutsättningar! Alltså, det finns ju en anledning till varför jag fick diagnosen, så därför menade jag att jag kanske inte kan förändra precis allt. Men jag kan lära mig att leva med det och känna att jag duger

Tack för pepp! Självklart var det en lättnads suck när jag fick mitt svar. Men samtidigt har ju detta öppnat nya dörrar för mig att få hjälp!

 

[GotAsecret]

Men du har ju gått hos otaliga kuratorer, psykologer, läkare, Hikikomori o.s.v. redan? Och typ dömt ut de flesta som "dåliga" "otrevliga" "värdelösa" "tråkiga"?
Hur gick det med den senaste du hade? Med hästarna?
Även om du då inte haft något på papper så har de ju sett samma problematik som kommande vårdpersonal kommer få göra, så på så vis kommer det väl inte bli någon större skillnad. Vården/instanserna blir ju inte bättre per automatik för att man får en diagnos. Ibland kan jag t.om. känna att det är precis tvärt om.
Jag vet faktiskt ingen som fått så många chanser, erbjudanden och möjligheter som du erbjudits - med eller utan diagnos.
Men men, om det var just en diagnos du behövde för att få eld i baken så är det ju bra

 

[hagel]

Tack för pepp! Självklart var det en lättnads suck när jag fick mitt svar. Men samtidigt har ju detta öppnat nya dörrar för mig att få hjälp!

Know the feeling, jag fick samma diagnos (som 25 åring) . Vill bara peppa dig att aldrig använda diagnosen som en ursäkt, utan endast en möjlighet för att förbättras och komma framåt.

 

[avslutat medlemskap]

Vad är att "passa in"? Vad är "normalt"? Vem har bestämt vad som är normalt och inte? Du är du, jag är jag, ni andra är er själva (hoppas jag).


*Ja jag har också en diagnos, Asberger light, samt vissa begränsande hjärnskador och fysiska skavanker men har inte en tanke på att passa in eller bli normal, ja enligt nån jäkla mall då.*

 

[Saeta]

@Matmissbrukaren
Klart att du inte är störd i huvudet och klart att det inte alls är något fel på dig!
Vad är egentligen normalt idag? Dessutom betyder det ju absolut inte att man är "sämre" eller något sånt bara för att man fått en (eller flera) diagnos(er).

Orka va som alla andra heja dig med!

 

[hagel]

Och passa på med att läsa/lyssna för mycket på när någon berättar vad som är dina svårigheter. Det hjälper inte ett skit att fokusera på dem, fokusera framåt istället. Ta emot hjälp ska du självklart göra, men vänta inte på hjälp utan kör igång! Det är ändå du som ska dra det tunga lasset .

 

[Niyama]

Ni som fått era diagnoser, hur kände ni när ni fick dom?

Kände väl typ ingenting, hjälp fick jag redan då och den fortsatte. Diagnoserna förändrade ingenting.

 

[Saeta]

Men du har ju gått hos otaliga kuratorer, psykologer, läkare, Hikikomori o.s.v. redan? Och typ dömt ut de flesta som "dåliga" "otrevliga" "värdelösa" "tråkiga"?
Även om du då inte haft något på papper så har de ju sett samma problematik som kommande vårdpersonal kommer få göra, så på så vis kommer det väl inte bli någon större skillnad. Vården/instanserna blir ju inte bättre per automatik för att man får en diagnos. Ibland kan jag t.om. känna att det är precis tvärt om.
Jag vet faktiskt ingen som fått så många chanser, erbjudanden och möjligheter som du erbjudits - med eller utan diagnos.
Men men, om det var just en diagnos du behövde för att få eld i baken så är det ju bra

Men det ju just detta "att få eld i baken" som jag aldrig kommer få!!! Det är ju som att säga "rycka upp dig". Eller du kanske inte menade det så? För det var så jag uppfattade det iallafall.

Ja, jag har gått hos ett flertal psykologer och läkare. Och ja, jag tycker att jag har blivit oerhört illa bemött av de flesta av dom som jag har träffat. Jag har dessutom nu i efterhand fått höra av flera som träffat samma personer som mig att dom tyckte precis likadant. Så det kanske inte är en slump att bara jag tycker så som jag gör om dessa personer.

Nja, att vården/insatserna blir bättre med en diagnos kan jag inte svara på. Däremot kan dom få en annan syn på det hela och ha en förståelse för hur jag faktiskt fungerar. Det var många på psyk som inte hade någon som helst kunskap om NPF diagnoser. Det var en vardag för mig att bli kallad "lat"! Och det ska man ju inte direkt bli av någon som jobbar med unga vuxna med psykiska svårigheter. Eller ingen vill väl bli kallad det för den delen...

 

[Niyama]

Frågan är väl vad du ska få för hjälp nu som du tror kan hjälpa dig, eftersom oavsett hjälp är det du som måste göra jobbet. Och det har du tidigare inte velat/klarat av.

 

[avslutat medlemskap]

Så småningom kommer förhoppningsvis acceptansen igen så jag kan släppa tankarna om att jag är totalt störd i huvudet. För det är jag ju faktiskt inte. Jag är bara inte som alla andra.

Du menar inte störd på samma sätt som vi andra?

*Retas!*

 

[Saeta]

Nej nej, att jag fick min diagnos gör ju absolut inte att jag kommer använda den som en ursäkt. Utan en förklaring till varför jag fungerar som jag gör och som jag skrev, att nya dörrar har öppnats så att jag kan få hjälp att lära mig leva efter mina förutsättningar Och det är jag så himla glad över!

 

[MM]

Du menar inte störd på samma sätt som vi andra?

*Retas!*

Haha, precis