B
beda
Jag har länge funderat över nästa ras. Ett tag var jag inne på retrivier eller spaniel, nu har jag kärat ner mig i riesenschnauzer... Sedan finns det ju hundra andra raser som jag fullkomligt älskar.
Det svåra är att välja rätt! Jag har ju bara haft en hund, min blandis som jag har nu, och efter tre år med intensivt tränande med honom tycker jag mig ha samlat på mig lite kunskaper och hundvana. Jag har trots allt ingen lätt hund, han kräver att få jobba varje dag och han är inte lättmotiverad precis. Samtidigt som han är pipig och mjuk är han fruktansvärt envis och en riktig ögontjänare.
Men jag har (tycker jag själv iaf) lyckats rätt bra med honom - han kan gå lös på gården och har inga olater av något slag. Jag stegrar störningsmomenten eftersom och nu kan jag nog ha honom lös även om det springer förbi en dagisklass med barn (som han älskar) och hundar kan passera runt honom utan problem osv. Att han då inte gör alla lydnadsmoment korrekt enligt tävlingsreglerna spelar ingen roll för mig. Ska han sätta sig bredvid mig kan han sitta snett, lite framför, eller tillochmed bakvänd! Jag bryr mig bara om att han sitter! Hoppas ni förstår vad jag menar!
I alla fall, det jag ville komma till (vill inte kalla det PROBLEM) är att jag är så osäker på mig själv. Jag vill att min nästa hund ska vara aktiv, jag vill prova på att tävla mm. Min dröm är att skaffa schäfer så småningom - men klarar jag av det?
Jag tänker såhär (eftersom jag ändå är "nybörjare") - kanske jag tar mig vatten över huvudet om jag skaffar en bruksras? Tänk om jag misslyckas? Och måste man sikta på SM?
Eftersom jag bara haft en hund har jag ju inget att jämföra med... Jag litar inte på min förmåga att avgöra om min nuvarande hunds mentalitet när jag bara har honom att mäta med. Jag vet som sagt att han inte är någon soffliggare - men hur är en riesenschnauzer eller schäfer i jämförelse? Kanske min hund då uppstår som värsta baggisen...
Hoppas ni förstår hur jag tänker. Hur tänkte ni andra när ni var nybörjare? Alla andra verkar så himla självsäkra...
Det svåra är att välja rätt! Jag har ju bara haft en hund, min blandis som jag har nu, och efter tre år med intensivt tränande med honom tycker jag mig ha samlat på mig lite kunskaper och hundvana. Jag har trots allt ingen lätt hund, han kräver att få jobba varje dag och han är inte lättmotiverad precis. Samtidigt som han är pipig och mjuk är han fruktansvärt envis och en riktig ögontjänare.
Men jag har (tycker jag själv iaf) lyckats rätt bra med honom - han kan gå lös på gården och har inga olater av något slag. Jag stegrar störningsmomenten eftersom och nu kan jag nog ha honom lös även om det springer förbi en dagisklass med barn (som han älskar) och hundar kan passera runt honom utan problem osv. Att han då inte gör alla lydnadsmoment korrekt enligt tävlingsreglerna spelar ingen roll för mig. Ska han sätta sig bredvid mig kan han sitta snett, lite framför, eller tillochmed bakvänd! Jag bryr mig bara om att han sitter! Hoppas ni förstår vad jag menar!
I alla fall, det jag ville komma till (vill inte kalla det PROBLEM) är att jag är så osäker på mig själv. Jag vill att min nästa hund ska vara aktiv, jag vill prova på att tävla mm. Min dröm är att skaffa schäfer så småningom - men klarar jag av det?
Jag tänker såhär (eftersom jag ändå är "nybörjare") - kanske jag tar mig vatten över huvudet om jag skaffar en bruksras? Tänk om jag misslyckas? Och måste man sikta på SM?
Eftersom jag bara haft en hund har jag ju inget att jämföra med... Jag litar inte på min förmåga att avgöra om min nuvarande hunds mentalitet när jag bara har honom att mäta med. Jag vet som sagt att han inte är någon soffliggare - men hur är en riesenschnauzer eller schäfer i jämförelse? Kanske min hund då uppstår som värsta baggisen...
Hoppas ni förstår hur jag tänker. Hur tänkte ni andra när ni var nybörjare? Alla andra verkar så himla självsäkra...