Det är verkligen kris här, tacksam för alla råd. Hör jag en till som babblar om att det sprutar mjölk ur brösten klöser jag ögonen ur vederbörande.. För här kretsar ALLT kring den förbannade amningen.
Jag har nu haft 14 (!) barnmorskor som slitit i bebis och mina bröst. Fått höra att "nästan ingen" har fysiologiska problem som gör att de inte kan amma. Men mina bröst, som växte två storlekar redan till vecka 10, har inte läckt en droppe under graviditeten och de verkar inte särskilt positiva till att dela med sig av nån mjölk inte. Vi har Meledas elektriska bröstpump som vi kämpar med hemma, och EN fantastisk dag (i förrgår) fick jag efter lång kamp ut.. tadaa... knappt 50 ml totalt!! Inget som gör en bebis mätt direkt. Läser att bebis minsann får ut mycket mer ur brösten än en pump. Men jag vet ju hur det låter när han sväljer och det gör han sällan vid bröstet, inga klunkar där inte. Har jag tur rinner det ett par droppar ur det ena bröstet om han ligger vid det andra. Och det är egentligen främst det högra bröstet som verkar ha nån produktion alls, men bebis gillar... såklart det vänstra. Att han skulle ta tag om bröstet som det är är inte aktuellt, vi kämpar med amningsnapp. Och har träffat flera BM som inte gillar napp och velat försöka utan den men även de har fått ge upp, bebis blir bara förbannad. Han är inte alls särskilt glad i att suga över huvud taget egentligen, ger helst upp efter några "snutt" och blir arg. Han kan ligga ibland och verka tycka det är mysigt och söva sig själv, men han får uppenbarligen knappt i sig något eftersom han då i regel vaknar efter en liten stund och är hungrig.
Vi har specialnappflaska (meleda) som ska efterlikna bröstet och ge visst motstånd, den ger vi Babysemp i. Som han kräks av. Han kräks aldrig av att ligga vid bröstet men visst, då får han iofs inte så mkt..
Så sammanfattningsvis: Måste använda amningsnapp. Bebis med dåligt tålamod där det bara gått utför senaste två dagarna och han verkar ha ledsnat på bröstet helt. Mjölken går knappt att få ut längre trots pump (kämpade jättelänge igår kväll och fick ut 25 ml.. det är väldigt lite för trekvarts rätt rejäl smärta..). Jag har sagt nej till napp för att inte störa amningen men mannen gav bebis napp igår för att han gav upp, och sen dess tar inte bebis bröstet alls. Vet inte om det påverkar att förlossningen var svår, lång och allmänt panikartad och slutade i snitt, men det har ändå gått två veckor sen födseln nu..
Och jag pallar inte mer. Jag vet det är jävligt lätt att säga att man kan ge ersättning men bebis mage verkar må mkt bättre av bröstmjölk, och jag vet inte. För mig har det blivit en jättegrej. Jag har sett mammor storgråta över amningsproblem och aldrig förstått grejen innan, det finns ju ersättning, men för mig är det så sjukt stort och jag förstår dem nu. Idag när det liksom kändes som att det urartade och bebis inte ens ville ta tag, det känns så jäkla förödmjukande. Allt känns så. Varje gång en ny barnmorska ska kolla, varje gång man sitter där med brösten i vädret och bebis bara ser äcklad ut.. Jag pallar inte. Jag har verkligen försökt och haft extremt mycket kärlekskänslor för mitt barn men idag kände jag bara att där gick gränsen, jag pallar inte. Känner mig totalt överflödig, som om jag bara är en blöjbytande kusin som lika gärna skulle kunna vara pappans nya tjej eller nanny. Typ en blöjbytande robot som bara servar och inte som en mamma, känner inte att jag fyller nån som helst funktion förutom rent praktiskt. Har haft så stora kärlekskänslor för min bebis men nu idag bara kändes det som att- nej. Pappan kan ha ensam vårdnad, det gör mig inget, jag tillför inget här. Innan har jag både fått ont i brösten och hjärtat när lillen skrikit men idag när jag försökt amma för tusende gången och det tog tvärstopp men flaskan dög, då gav jag liksom upp i hjärtat. Det var som att gå från 100% mamma-inställd till att bara tvärkapa allt. Ville bara ta med mig hundarna ut på landet och dra, istället för att fira sambons födelsedag och träffa hans släkt hela dagen och låtsas vara lyckliga lilla familjen.
Jag vet inte vad jag ska göra..
Idag känns det lite bättre men det är som att gå på tunn is. Jag VET ju egentligen att det är helt irrelevant för modersrollen om man ammar eller ej. Hade någon sagt nåt sånt till mig innan graviditeten hade jag slagit bort det helt och hänvisat till att det finns ju ersättning, och jag har aldrig tänkt tanken att någon som inte kan amma skulle ha sämre anknytning eller vara sämre som mamma etc. Aldrig, verkligen. Men för mig har det blivit så stort. Och det har nog blivit mycket sämre av förlossningen för nu känns det först som att jag är kass mamma som inte kunde föda själv (det tog nog ännu hårdare på mig just för att barnmorskan verkligen tyckte jag var vek som inte pallade utan bedövning och som hade bokat snitt även om det ju faktiskt var i samråd med läkare pga andra sjukdomar), och sen ännu mer kass som inte kan mata mitt barn som ju uppenbarligen far illa av ersättningen även om han går upp.
