Amningshjälp...! Allt bara rasar..

[ameo]

Jag ropar lite på @ameo som också hade massor av mjölk men jag vet att det var så trögmjölkat att det ändå blev flaska till alla fyra barnen. Så det är rent skitsnack att folk inte kan ha fysiologiska problem - är man trögmjölkad så hjälper det inte ett skit att man har mjölk om den inte kommer ut.

I'm here...
Och efter att ha läst @Lenis inledning på tråden fick jag en flashback 15 år tillbaka i tiden.
Min förstfödda lyckades inte få ur en enda droppe ur mina bröst, inte tvåan eller trean heller. Endast fyran lyckades jag "hobbyamma" litegrann, tillräckligt för att faktiskt kunna åka iväg på en kortare utflykt utan att ta med mig en flaska mjölk och en portabel flaskvärmare.
Alla mina barn har fått 100% urpumpad bröstmjölk under sina första levnadsmånader. Mjölk fanns det massor av (vid något tillfälle när de var som mest lyckades jag pumpa ur ca 1½ flaska (250 ml) per bröst...) men tydligen var det trångt i gångarna så barnen lyckades inte suga ut den.

Mina råd i korthet är:
- Släpp amningsstressen! (jag envisas med att kalla amningsvänliga BB för något annat än amningshysteriska, för amningen ses som viktigare än hur den nyblivna mamman mår - och då är man helt fel ute!) Stressen ökar inte direkt mjölkproduktionen... Nej, det är inte lätt jag vet!
Men prio ett är att barnet får mat överhuvudtaget, inte att han ammas!
- Pumpa vidare om du orkar, för att produktionen en chans komma igång. Det är inte mer än den halva deciliter du fick ut, när barnet är så litet.... Det kan vara mindre ändå i början, men kör på mer pumpen så ökar du produktionen. Och gärna med bäbis bredvid medan du pumpar, så får du det moderliga hormonpåslaget också... (har du fått oxytocinspray?)
- Mata bäbis med tesked eller snipa. Det viktigaste är ju att han får i sig något överhuvudtaget. Och fortsätt envisas med att prova både att låta honom ta bröstet och flaskan.
- vad gäller flaska så är det värt att prova lite olika typer av flasknappar. Vissa barn vill ha de runda, andra de mer anatomiska. Med första barnet lyckades vi bäst med NUKs flasknappar och till de följande använde vi lite andra anatomiska. (mest MAM tror jag) Runda funkade inte för oss.

Sen är det lite olika med amning och flaskmatning, de får ju i sig rätt mycket större mängder mjölk på kortare tid när de äter från flaska. Det skulle ju teoretiskt sett kunna vara så att han har ätit så det blev överfullt och att det är därför han kräks.
Fördelen är att de ofta sover väldigt bra när de ätit en stadig portion...

(vill du diskutera mer via PM så går det bra!)

 

[Hyacinth]

Jag hade jätteproblem med amningen. Jag gav HIPP ersättning som funkade bra, och det var lättare att försöka när jag visste att bebisen inte hann svälta ihjäl under tiden. Gick sen över helt till ersättning och paniken och stressen försvann.
Jag ångrar medt att jag försökte så länge som jag gjorde, jag kunde pumpa men blev knäpp av stressen omkring.

 

[ameo]

Jag ska göra ett tillägg om det där med amning generellt
.
I vår del av världen matas vi proppfulla med information om att amning är det bästa för barnet och alla amningens fördelar. Det är, som jag nämnde i mitt förra inlägg, status att BBn kallar sig för amningsvänliga och nästan alla man träffar som gravid tjatar om vikten av att amma. Och de flesta blivande mammor är i varierande grad inställda på att barnet ska ammas. So far so good.
Och ja, självklart är amningen det bästa för barnet, det mest naturliga osv.
Men det finns problem med hur samhället i stort tjatar om amningen. Det är att det blir som ett stort trauma för oss som misslyckas. Har man själv varit helt inställd på att amma och det inte funkar, så är det väldigt lätt att känna sig misslyckad. Man känner sig misslyckad inför sina egna tankar om amning.
När det så kommer diverse barnmorskor och amningssköterskor av allehanda slag och försöker hjälpa till, så får man veta att "det här ska vi lösa" och " det är väldigt få som inte kan".
Och när det ändå inte funkar - då späder man på sin känsla av misslyckande.

När mitt första barn föddes var jag, som de flesta andra, inställd på amning.
Jag var kvar på BB - en plats där jag i övrigt vantrivdes något vansinnigt - i fyra dygn extra för att försöka få igång en fungerande amning. Fyra dygn av förtvivlan, fyra dygn av hungrigt barn som blev argt när hon inte fick i sig någon mat trots att hon försökte, fyra dygn av barnmorskor som slet, drog och klämde på mina ömma bröst osv.
Till sist grät jag mig igenom en hel natt i min förtvivlan och dagen efter bad jag om att få låna med mig en pump och åka hem.
Jag var besviken på att man aldrig såg mig i det hela. Man såg inte hur dåligt jag mådde över att det inte fungerade. Man pratade aldrig om vilka andra alternativ som fanns istället för amning. Utan man såg bara mina bröst och det arga barnet som inte fick i sig någon näring.

@Lenis KOM IHÅG att du är den bästa mamman till ditt barn oavsett om han får mat från dina bröst eller från en flaska! Och oavsett om den eventuella flaskan innehåller bröstmjölk eller ersättning!
Det viktiga är ju att han får mat, inte varifrån den kommer!!

 

[Honungshumlan]

Det är verkligen kris här, tacksam för alla råd. Hör jag en till som babblar om att det sprutar mjölk ur brösten klöser jag ögonen ur vederbörande.. För här kretsar ALLT kring den förbannade amningen.

Jag har nu haft 14 (!) barnmorskor som slitit i bebis och mina bröst. Fått höra att "nästan ingen" har fysiologiska problem som gör att de inte kan amma. Men mina bröst, som växte två storlekar redan till vecka 10, har inte läckt en droppe under graviditeten och de verkar inte särskilt positiva till att dela med sig av nån mjölk inte. Vi har Meledas elektriska bröstpump som vi kämpar med hemma, och EN fantastisk dag (i förrgår) fick jag efter lång kamp ut.. tadaa... knappt 50 ml totalt!! Inget som gör en bebis mätt direkt. Läser att bebis minsann får ut mycket mer ur brösten än en pump. Men jag vet ju hur det låter när han sväljer och det gör han sällan vid bröstet, inga klunkar där inte. Har jag tur rinner det ett par droppar ur det ena bröstet om han ligger vid det andra. Och det är egentligen främst det högra bröstet som verkar ha nån produktion alls, men bebis gillar... såklart det vänstra. Att han skulle ta tag om bröstet som det är är inte aktuellt, vi kämpar med amningsnapp. Och har träffat flera BM som inte gillar napp och velat försöka utan den men även de har fått ge upp, bebis blir bara förbannad. Han är inte alls särskilt glad i att suga över huvud taget egentligen, ger helst upp efter några "snutt" och blir arg. Han kan ligga ibland och verka tycka det är mysigt och söva sig själv, men han får uppenbarligen knappt i sig något eftersom han då i regel vaknar efter en liten stund och är hungrig.

Vi har specialnappflaska (meleda) som ska efterlikna bröstet och ge visst motstånd, den ger vi Babysemp i. Som han kräks av. Han kräks aldrig av att ligga vid bröstet men visst, då får han iofs inte så mkt..

Så sammanfattningsvis: Måste använda amningsnapp. Bebis med dåligt tålamod där det bara gått utför senaste två dagarna och han verkar ha ledsnat på bröstet helt. Mjölken går knappt att få ut längre trots pump (kämpade jättelänge igår kväll och fick ut 25 ml.. det är väldigt lite för trekvarts rätt rejäl smärta..). Jag har sagt nej till napp för att inte störa amningen men mannen gav bebis napp igår för att han gav upp, och sen dess tar inte bebis bröstet alls. Vet inte om det påverkar att förlossningen var svår, lång och allmänt panikartad och slutade i snitt, men det har ändå gått två veckor sen födseln nu..

Och jag pallar inte mer. Jag vet det är jävligt lätt att säga att man kan ge ersättning men bebis mage verkar må mkt bättre av bröstmjölk, och jag vet inte. För mig har det blivit en jättegrej. Jag har sett mammor storgråta över amningsproblem och aldrig förstått grejen innan, det finns ju ersättning, men för mig är det så sjukt stort och jag förstår dem nu. Idag när det liksom kändes som att det urartade och bebis inte ens ville ta tag, det känns så jäkla förödmjukande. Allt känns så. Varje gång en ny barnmorska ska kolla, varje gång man sitter där med brösten i vädret och bebis bara ser äcklad ut.. Jag pallar inte. Jag har verkligen försökt och haft extremt mycket kärlekskänslor för mitt barn men idag kände jag bara att där gick gränsen, jag pallar inte. Känner mig totalt överflödig, som om jag bara är en blöjbytande kusin som lika gärna skulle kunna vara pappans nya tjej eller nanny. Typ en blöjbytande robot som bara servar och inte som en mamma, känner inte att jag fyller nån som helst funktion förutom rent praktiskt. Har haft så stora kärlekskänslor för min bebis men nu idag bara kändes det som att- nej. Pappan kan ha ensam vårdnad, det gör mig inget, jag tillför inget här. Innan har jag både fått ont i brösten och hjärtat när lillen skrikit men idag när jag försökt amma för tusende gången och det tog tvärstopp men flaskan dög, då gav jag liksom upp i hjärtat. Det var som att gå från 100% mamma-inställd till att bara tvärkapa allt. Ville bara ta med mig hundarna ut på landet och dra, istället för att fira sambons födelsedag och träffa hans släkt hela dagen och låtsas vara lyckliga lilla familjen.
Jag vet inte vad jag ska göra..

Först och främst Kram

Jag kunde inte amma pga. Flata bröstvårtor och prematur med liten mun. Jag hel pumpade i tre månader innan jag successivt fasade ut det, slutade helt vid 7 mån. Pumpningen var lite klurig att få till. Men jag fick lära mig att inte hålla på längre än vad de rekommenderar att amma, typ 10-15 min per bröst. Då är det bättre att vila ett tag och sen pumpa igen, då hinner brösten inte bli så trötta emellan. Sen kan man smörja med purelan innan man pumpar så glider det lite lättare och gör mindre ont. Sist men inte minst så se till att du har rätt storlek på trattarna. Är de för små så gör det både ont och det kommer inte så mycket mjölk. Jag fick köpa medelas största till mina bröst för att det skulle fungera.

Vi gav hipp ersättning och lillens mage var precis som när han bara åt bröstmjölk. Men han orkade aldrig äta så mycket som det står på paketet. Likadant var det med hans kusin, fast hon åt upp och spydde sen upp överflödet. Svägerskan brukar säga att hade de vetat bättre så hade de gett mindre åt gången och oftare och sluppit mycket av kräket.

Det är jätteslitigt att krångla med amning och att pumpa, så orkar du inte njuta av att vara mamma så är det inte värt det. Det finns verkligen inget rätt eller fel. Det absolut viktigaste är att barnet blir mätt och att du mår bra!

 

[Blueberry]

Det är verkligen kris här, tacksam för alla råd. Hör jag en till som babblar om att det sprutar mjölk ur brösten klöser jag ögonen ur vederbörande.. För här kretsar ALLT kring den förbannade amningen.

Jag har nu haft 14 (!) barnmorskor som slitit i bebis och mina bröst. Fått höra att "nästan ingen" har fysiologiska problem som gör att de inte kan amma. Men mina bröst, som växte två storlekar redan till vecka 10, har inte läckt en droppe under graviditeten och de verkar inte särskilt positiva till att dela med sig av nån mjölk inte. Vi har Meledas elektriska bröstpump som vi kämpar med hemma, och EN fantastisk dag (i förrgår) fick jag efter lång kamp ut.. tadaa... knappt 50 ml totalt!! Inget som gör en bebis mätt direkt. Läser att bebis minsann får ut mycket mer ur brösten än en pump. Men jag vet ju hur det låter när han sväljer och det gör han sällan vid bröstet, inga klunkar där inte. Har jag tur rinner det ett par droppar ur det ena bröstet om han ligger vid det andra. Och det är egentligen främst det högra bröstet som verkar ha nån produktion alls, men bebis gillar... såklart det vänstra. Att han skulle ta tag om bröstet som det är är inte aktuellt, vi kämpar med amningsnapp. Och har träffat flera BM som inte gillar napp och velat försöka utan den men även de har fått ge upp, bebis blir bara förbannad. Han är inte alls särskilt glad i att suga över huvud taget egentligen, ger helst upp efter några "snutt" och blir arg. Han kan ligga ibland och verka tycka det är mysigt och söva sig själv, men han får uppenbarligen knappt i sig något eftersom han då i regel vaknar efter en liten stund och är hungrig.

Vi har specialnappflaska (meleda) som ska efterlikna bröstet och ge visst motstånd, den ger vi Babysemp i. Som han kräks av. Han kräks aldrig av att ligga vid bröstet men visst, då får han iofs inte så mkt..

Så sammanfattningsvis: Måste använda amningsnapp. Bebis med dåligt tålamod där det bara gått utför senaste två dagarna och han verkar ha ledsnat på bröstet helt. Mjölken går knappt att få ut längre trots pump (kämpade jättelänge igår kväll och fick ut 25 ml.. det är väldigt lite för trekvarts rätt rejäl smärta..). Jag har sagt nej till napp för att inte störa amningen men mannen gav bebis napp igår för att han gav upp, och sen dess tar inte bebis bröstet alls. Vet inte om det påverkar att förlossningen var svår, lång och allmänt panikartad och slutade i snitt, men det har ändå gått två veckor sen födseln nu..

Och jag pallar inte mer. Jag vet det är jävligt lätt att säga att man kan ge ersättning men bebis mage verkar må mkt bättre av bröstmjölk, och jag vet inte. För mig har det blivit en jättegrej. Jag har sett mammor storgråta över amningsproblem och aldrig förstått grejen innan, det finns ju ersättning, men för mig är det så sjukt stort och jag förstår dem nu. Idag när det liksom kändes som att det urartade och bebis inte ens ville ta tag, det känns så jäkla förödmjukande. Allt känns så. Varje gång en ny barnmorska ska kolla, varje gång man sitter där med brösten i vädret och bebis bara ser äcklad ut.. Jag pallar inte. Jag har verkligen försökt och haft extremt mycket kärlekskänslor för mitt barn men idag kände jag bara att där gick gränsen, jag pallar inte. Känner mig totalt överflödig, som om jag bara är en blöjbytande kusin som lika gärna skulle kunna vara pappans nya tjej eller nanny. Typ en blöjbytande robot som bara servar och inte som en mamma, känner inte att jag fyller nån som helst funktion förutom rent praktiskt. Har haft så stora kärlekskänslor för min bebis men nu idag bara kändes det som att- nej. Pappan kan ha ensam vårdnad, det gör mig inget, jag tillför inget här. Innan har jag både fått ont i brösten och hjärtat när lillen skrikit men idag när jag försökt amma för tusende gången och det tog tvärstopp men flaskan dög, då gav jag liksom upp i hjärtat. Det var som att gå från 100% mamma-inställd till att bara tvärkapa allt. Ville bara ta med mig hundarna ut på landet och dra, istället för att fira sambons födelsedag och träffa hans släkt hela dagen och låtsas vara lyckliga lilla familjen.
Jag vet inte vad jag ska göra..

Mitt barn ammade lite på BB, men efter att mjölken runnit till och brösten ändrat form och storlek var det hopplös amningsvägran i tre veckor.

Provade allt!
Pumpade för glatta livet för att hålla igång produktionen, drack massor av vatten, använde amningsnapp (från tre olika märken...), handmjölkade, försökte pumpa och amma samtidigt, grät av frustration och höll på att bryta ihop.

Efter tre veckors meck och helvete kunde jag börja finta ungen, som då hade köpt konceptet med amningsnapp, genom att handmjölka så att amningsnappen hade lite mjölk i sig innan han började amma och sedan blixtsnabbt ta bort den när han minst anade det. Sakta men säkert fattade han grejen.

Det är inte lätt att amma, både bröst och bebis behöver lära sig hur det funkar.

Tänk på att all övning ger färdighet.

(Och ersättning från Hipp är nog enklare att behålla i magen än Sempers).

 

[Honungshumlan]

Jag ska göra ett tillägg om det där med amning generellt
.
I vår del av världen matas vi proppfulla med information om att amning är det bästa för barnet och alla amningens fördelar. Det är, som jag nämnde i mitt förra inlägg, status att BBn kallar sig för amningsvänliga och nästan alla man träffar som gravid tjatar om vikten av att amma. Och de flesta blivande mammor är i varierande grad inställda på att barnet ska ammas. So far so good.
Och ja, självklart är amningen det bästa för barnet, det mest naturliga osv.
Men det finns problem med hur samhället i stort tjatar om amningen. Det är att det blir som ett stort trauma för oss som misslyckas. Har man själv varit helt inställd på att amma och det inte funkar, så är det väldigt lätt att känna sig misslyckad. Man känner sig misslyckad inför sina egna tankar om amning.
När det så kommer diverse barnmorskor och amningssköterskor av allehanda slag och försöker hjälpa till, så får man veta att "det här ska vi lösa" och " det är väldigt få som inte kan".
Och när det ändå inte funkar - då späder man på sin känsla av misslyckande.

När mitt första barn föddes var jag, som de flesta andra, inställd på amning.
Jag var kvar på BB - en plats där jag i övrigt vantrivdes något vansinnigt - i fyra dygn extra för att försöka få igång en fungerande amning. Fyra dygn av förtvivlan, fyra dygn av hungrigt barn som blev argt när hon inte fick i sig någon mat trots att hon försökte, fyra dygn av barnmorskor som slet, drog och klämde på mina ömma bröst osv.
Till sist grät jag mig igenom en hel natt i min förtvivlan och dagen efter bad jag om att få låna med mig en pump och åka hem.
Jag var besviken på att man aldrig såg mig i det hela. Man såg inte hur dåligt jag mådde över att det inte fungerade. Man pratade aldrig om vilka andra alternativ som fanns istället för amning. Utan man såg bara mina bröst och det arga barnet som inte fick i sig någon näring.

@Lenis KOM IHÅG att du är den bästa mamman till ditt barn oavsett om han får mat från dina bröst eller från en flaska! Och oavsett om den eventuella flaskan innehåller bröstmjölk eller ersättning!
Det viktiga är ju att han får mat, inte varifrån den kommer!!

Det här inlägget borde nålas och läsas av samtliga gravida och nyblivna föräldrar!

 

[vindvissla]

Hur gammal är bebisen? Och har du fått oxytocinspray?

 

[LiZH]

Amningsstress/-press är skitjobbigt. Visst är det fantastiskt med ett samhälle som uppmuntrar amning, amningshjälp osv. Men när det inte funkar kan amningshjälp i vissa fall stjälpa mer än hjälpa. Och då är det kanske bättre att gå t en kurator för att bearbeta känslorna-för att ha ännu en sköterska som drar och klämmer i brösten när man förtvivlat testat allt hjälper inte...

 

[Hyacinth]

@Lenis nu läste jag om din förlossning och med den i bagaget är mitt förslag att du tar lättaste utvägen. Du gav många kloka råd i min snitt-tråd, applicera dem på dig själv.
Vad gäller ptsd är @Mabuse en klippa med info, och gav mig värdefulla råd och tips om bearbetning.
Ska du verkligen pressa dig mer? Eller bara försöka landa? HIPP har många bra erfarenhet av, och med den stressen utsatts för kanske det är värt lite magknip hos bebis för att slippa en depression om du känner att du inte orkar?
Jag tror man måste vara i va form för att ha chansen att få ordning på strulande amning, jag kommer bara försöka om mitt snitt går som en klocka och jag mår bra. Den stressen går jag inte igenom igen, var rädd om dig! Att du mår bra gör stt allt blir lättare, amma är en bonus om det funkar, inget livsviktigt i vårt samhälle.
Bor du i Stockholm vet jag ett bra ställe att få hjälp på, men undvik roselunds sjukhus... maken till otrevligt bemötande har jag aldrig stött på.

 

[superstar]

Åh så ledsen jag blir av att höra hur du mår och vad du går igenom. Det är så otroligt mycket känslor kopplade till amningen.

Ring en hjälpmamma på Amningshjälpen! De har otrolig erfarenhet och finns just för att hjälpa vid dessa tillfällen. Läs gärna på deras hemsida och i Facebookgrupperna (finns två, men den ena svarar bara hjälpmammor i) men om jag vore du skulle jag ringa någon. Det finns kanske de som finns nära dig och kan träffas men det finns också dom du kan ringa på telefon. Pm:a gärna om du vill ha namngivna tips, jag vet ett par som är helt otroligt kunniga.

Kram!

Måste göra ett tillägg till mitt eget inlägg, eller förtydligande. Jag tolkar trådstarten som att du, TS, verkligen vill få amningen att fungera och det var utifrån det jag å det varmaste rekommenderar Amningshjälpens hjälpmammor. Det är viktigt att känna till att de inte pushar till amning om man inte vill, utan anpassar hjälpen efter mål och förutsättningar. Är målet delamning så hjälper dem med det, är målet amningsavslut så hjälper dem med det. De har din vilja och ditt välmående i fokus.

 

[lil-sis]

Det här inlägget borde nålas och läsas av samtliga gravida och nyblivna föräldrar!

Eller osmidig vårdpersonal.

De jag träffat har frågat om jag vill amma, det tycker jag är en bra inställning.

 

[Sar]

Det är verkligen kris här, tacksam för alla råd. Hör jag en till som babblar om att det sprutar mjölk ur brösten klöser jag ögonen ur vederbörande.. För här kretsar ALLT kring den förbannade amningen.

Jag har nu haft 14 (!) barnmorskor som slitit i bebis och mina bröst. Fått höra att "nästan ingen" har fysiologiska problem som gör att de inte kan amma. Men mina bröst, som växte två storlekar redan till vecka 10, har inte läckt en droppe under graviditeten och de verkar inte särskilt positiva till att dela med sig av nån mjölk inte. Vi har Meledas elektriska bröstpump som vi kämpar med hemma, och EN fantastisk dag (i förrgår) fick jag efter lång kamp ut.. tadaa... knappt 50 ml totalt!! Inget som gör en bebis mätt direkt. Läser att bebis minsann får ut mycket mer ur brösten än en pump. Men jag vet ju hur det låter när han sväljer och det gör han sällan vid bröstet, inga klunkar där inte. Har jag tur rinner det ett par droppar ur det ena bröstet om han ligger vid det andra. Och det är egentligen främst det högra bröstet som verkar ha nån produktion alls, men bebis gillar... såklart det vänstra. Att han skulle ta tag om bröstet som det är är inte aktuellt, vi kämpar med amningsnapp. Och har träffat flera BM som inte gillar napp och velat försöka utan den men även de har fått ge upp, bebis blir bara förbannad. Han är inte alls särskilt glad i att suga över huvud taget egentligen, ger helst upp efter några "snutt" och blir arg. Han kan ligga ibland och verka tycka det är mysigt och söva sig själv, men han får uppenbarligen knappt i sig något eftersom han då i regel vaknar efter en liten stund och är hungrig.

Vi har specialnappflaska (meleda) som ska efterlikna bröstet och ge visst motstånd, den ger vi Babysemp i. Som han kräks av. Han kräks aldrig av att ligga vid bröstet men visst, då får han iofs inte så mkt..

Så sammanfattningsvis: Måste använda amningsnapp. Bebis med dåligt tålamod där det bara gått utför senaste två dagarna och han verkar ha ledsnat på bröstet helt. Mjölken går knappt att få ut längre trots pump (kämpade jättelänge igår kväll och fick ut 25 ml.. det är väldigt lite för trekvarts rätt rejäl smärta..). Jag har sagt nej till napp för att inte störa amningen men mannen gav bebis napp igår för att han gav upp, och sen dess tar inte bebis bröstet alls. Vet inte om det påverkar att förlossningen var svår, lång och allmänt panikartad och slutade i snitt, men det har ändå gått två veckor sen födseln nu..

Och jag pallar inte mer. Jag vet det är jävligt lätt att säga att man kan ge ersättning men bebis mage verkar må mkt bättre av bröstmjölk, och jag vet inte. För mig har det blivit en jättegrej. Jag har sett mammor storgråta över amningsproblem och aldrig förstått grejen innan, det finns ju ersättning, men för mig är det så sjukt stort och jag förstår dem nu. Idag när det liksom kändes som att det urartade och bebis inte ens ville ta tag, det känns så jäkla förödmjukande. Allt känns så. Varje gång en ny barnmorska ska kolla, varje gång man sitter där med brösten i vädret och bebis bara ser äcklad ut.. Jag pallar inte. Jag har verkligen försökt och haft extremt mycket kärlekskänslor för mitt barn men idag kände jag bara att där gick gränsen, jag pallar inte. Känner mig totalt överflödig, som om jag bara är en blöjbytande kusin som lika gärna skulle kunna vara pappans nya tjej eller nanny. Typ en blöjbytande robot som bara servar och inte som en mamma, känner inte att jag fyller nån som helst funktion förutom rent praktiskt. Har haft så stora kärlekskänslor för min bebis men nu idag bara kändes det som att- nej. Pappan kan ha ensam vårdnad, det gör mig inget, jag tillför inget här. Innan har jag både fått ont i brösten och hjärtat när lillen skrikit men idag när jag försökt amma för tusende gången och det tog tvärstopp men flaskan dög, då gav jag liksom upp i hjärtat. Det var som att gå från 100% mamma-inställd till att bara tvärkapa allt. Ville bara ta med mig hundarna ut på landet och dra, istället för att fira sambons födelsedag och träffa hans släkt hela dagen och låtsas vara lyckliga lilla familjen.
Jag vet inte vad jag ska göra..

Jag fick kämpa rejält för att få igång amningen med våra tvillingtjejer ( prematura och födda med akutsnitt). Jag tror helt enkelt inte att min kropp riktigt fattade att de var ute ( fick PUPPP också efter förlossningen vilket brukar inträffa före), med lillebror som föddes vaginalt och bara 3 veckor tidigt fanns inga amningsproblem överhuvudtaget.
De tips som fungerade för mig är följande
1. Använd amningsnapp, alla mina barn har behövt den i början, finns många olika sorter så prova dig fram. Jag har kunnat lägga bort den sedan men den har behövts tills barnen växt till sig. Skit i BB- sköterskor som är negativa mot amningsnappen. Det finns en undersökning som visar att barnet kan få i sig något mindre med amningsnapp men utan amningsnapp hade mina barn inte fått i sig något!

2 Använd BBs elektriska pump och få ett extra set så att du pumpar båda brösten samtidigt. Sparar tid och stimulerar brösten.

3. Ta oxy-spray före amning och försök släppa press och bara njuta av bebins hud mot dig. Vattenglas bredvid

4. Amma bebisen det som går, lämna över till pappan som får koppa barnet medan du kör en pumpning durekt efter. Kör detta i 3 h intervaller dygnet runt. Skit i om resultatet blir magert, var glad för de droppar som kommer.

Jag vill skicka en stor kram, jag känner med dig! Och även om nu amning inte skulle fungera den här gången så är det inte hela världen även om det just nu känns så. Barnet kommer att växa upp och bli helt fantastisk vare sig den fått bröstmjölk eller ersättning!

 

[ameo]

Eller osmidig vårdpersonal.

De jag träffat har frågat om jag vill amma, det tycker jag är en bra inställning.

Den frågan ställs innan barnet föds.
Det är sen när barnet väl är ute som den stora stressen kommer...

 

[vattenmelon]

Har hört om oxcitosynspray (stavning?!) men har ingen erfarenhet själv utav det.

Har försökt amma mina två barn men slutade med att gå över till ersättning. Med första barnet pressade jag mig själv i två månader trots att det inte fungerade sedan start, det var hemskt och jag ville så gärna att det skulle fungera.
Nu i efterhand var det obeskrivligt skönt att gå över till ersättning även om jag så gärna ville att det skulle fungera med att amma. Kunde efter ett tag släppa alla tankar på amning och låta andra känslor få ta mer plats.

Lovade mig själv med barn nr 2 att inte pressa mig lika långt. Utan försöka testa det mesta och om det inte fungerade så skulle jag gå över till ersättning. Blev en helt annan start med bebis.

ang ersättning har vi blivit rekommenderade nan sensetive eller Semper lemolac till små barn, snällare mot magen. Sensetive har fungerat bra för oss.

Vill skicka styrkekramar!!! Önskar jag hade mer vettigt att skriva som kunde lösa det för dig.

 

[vattenmelon]

Såg att du fått tipset innan i tråden men tål att upprepas. Har fått mycket hjälp och råd av gruppen "till dig som flaskmatar ditt barn-tips och råd på vägen" på Facebook.

 

[Na_Polnoc]

Här är en till som inte hade mjölk till bebis. Idag är sonen 1 år gammal. Jag försökte liksom du med att amma, men fick ingen mjölk alls typ. Fick tjata till att få ersättning på bb för stödmatning. Då jag även har flata bröstvårtor fick jag ganska så snabbt en amningsnapp.
Efter vi kom hem från bb fortsatte jag med kombinationen amning först flaska sen. Efter att ha varit hemma i ca tre dygn tycker vi att bebis har svårt att andas så vi åker in till akuten. Där hittar de inget medicinskt fel mer än att bebis är uttorkad . Där och då beslutade jag mig för att inte amma. Jag hade tydligen inte mjölk. Några dygn senare åker vi in igen med samma symtom och det visade sig att bebis hade rs-virus.
Den lilla mysamning som jag hade tänkt mig den rann ut i sanden och bebis fick bara ersättning, men det funkade det med. När jag väl slutade amma så producerade brösten enorma mängder mjölk, men det var liksom så dags då.
Min bebis kräktes också mycket och det visade sig att han hade reflux men även att han var allergisk mot mjölkprotein. Så med medicin mit refluxen och mjölkfri ersättning så fick jag en glad bebis som fick behålla stor del av sin mat i magen.
Mitt tips är nog att byt ersättning och kör både ersättning och amning om du orkar att amma. För mig var det en lättnad att sluta amma och köra helt på ersättning. Men vi är alla olika

 

[Lenis]

Sen är det lite olika med amning och flaskmatning, de får ju i sig rätt mycket större mängder mjölk på kortare tid när de äter från flaska. Det skulle ju teoretiskt sett kunna vara så att han har ätit så det blev överfullt och att det är därför han kräks.
Fördelen är att de ofta sover väldigt bra när de ätit en stadig portion...

Åh jag önskar han kunde sova när han ätit.. men hela matgrejen är så stressig och funkar inte, visst han får i sig det han behöver för han går upp (tack gode gud för det) men efter han ätit ersättning får han ofta hicka vilket han kräks av, får han inte hicka kan kan iofs kräkas ändå men risken är mindre.. han somnar inte om han kommer kräkas eller om han hickar.. tiden att söva honom efter ett mål ligger nånstans mellan 1-4 timmar. Och tar det lång tid hinner han bli hungrig igen och då är det ett evigt snurr innan han kommer till ro. Extremt mycket magknip är det, han får miniform och vi ska nu byta till Nan som finns här lättillgängligt. Tack alla för tips om att byta ersättning!

Det jobbiga för mig är att varje gång han vrider sig och tydligt har magknip känner jag att det är mitt fel som inte kan amma, varje gång han kräks känner jag att det är mitt fel eftersom han inte kräks av bröstmjölk osv. Han kräks inte bara lite sådär bebiskräks för att magen är full utan han kan tömma hela magen med mängder och så kommer det då även massa magsyra, det känns att det är en "riktig" spya eller vad man ska säga, och han är ofta lugnare efter han spytt på det viset.

Men det finns problem med hur samhället i stort tjatar om amningen. Det är att det blir som ett stort trauma för oss som misslyckas. Har man själv varit helt inställd på att amma och det inte funkar, så är det väldigt lätt att känna sig misslyckad. Man känner sig misslyckad inför sina egna tankar om amning.
När det så kommer diverse barnmorskor och amningssköterskor av allehanda slag och försöker hjälpa till, så får man veta att "det här ska vi lösa" och " det är väldigt få som inte kan".
Och när det ändå inte funkar - då späder man på sin känsla av misslyckande.

Klippte lite i ditt fantastiska inlägg, just detta jag klippt ut är så spot on för hur det känns. Att det som först inte var en jättegrej men med hormoner och allt som sagts osv så har det blivit ett monster. Ett gigantiskt monster av misslyckande och skuldkänslorna är inte av denna värld.

Som du även skrev så syns man inte så mycket som mamma i det hela, jag satt och verkligen storgrät på morgonen när vi skulle skrivas ut- matningen funkade ju inte och amningen var kaos och jag kraschade verkligen och första dagarna hemma grät jag mest, men det som hände var att bm tittade in (det var en undersköterska som kom in när jag satt och tjöt) och frågade om natten varit jobbig och nr jag sa att amningen fortfarande inte funkade sa hon bara att vi skulle ringt oftare under natten. Men man orkar inte ringa och bli sliten i varje timme, till slut ger man upp och ger ersättning för att få vila en stund, känslomässigt framför allt.

Hur gammal är bebisen? Och har du fått oxytocinspray?

Två veckor nu. Bad om spray idag när vi var hos bm och vägde men det ville de inte ge recept på där, då måste man tydligen boka tid till sin vårdcentral.. jag har ju gamla kollegor att be om recept så det ska inte vara omöjligt på nåt sätt, men hade varit trevligt att få veta varför de "inte ger det så ofta" via bvc. Om jag inte vet varför vet jag ju inte hur jag ska ta ställning om det kan hjälpa..

Amningsstress/-press är skitjobbigt. Visst är det fantastiskt med ett samhälle som uppmuntrar amning, amningshjälp osv. Men när det inte funkar kan amningshjälp i vissa fall stjälpa mer än hjälpa. Och då är det kanske bättre att gå t en kurator för att bearbeta känslorna-för att ha ännu en sköterska som drar och klämmer i brösten när man förtvivlat testat allt hjälper inte...

Nej en till som sliter i brösten orkar jag inte riktigt med. Eller, jo det skulle jag ju göra om det hjälpte, men nu blir allt bara en cirkel av att misslyckas ännu en gång. Och även när de tycker att de lyckats, för bebis ligger och snuttar litegrann, så vet jag ju att han är vrålhungrig och snart tvärilsk och då blir det ändå ersättning och kräks och magknip all over again.

 

[vattenmelon]

Mitt första barn fick väldig magknip och hicka av flaskan vi hade i början (mam). Bytte till dr Brown och blev bättre direkt när han inte fick i sig lika mycket luft. Andra barnet var inte lika känslig...
Behöver inte vara samma för er men vill nämna det.

 

[Lenis]

Tack alla som skrivit Idag känns det lite bättre men det är som att gå på tunn is. Jag VET ju egentligen att det är helt irrelevant för modersrollen om man ammar eller ej. Hade någon sagt nåt sånt till mig innan graviditeten hade jag slagit bort det helt och hänvisat till att det finns ju ersättning, och jag har aldrig tänkt tanken att någon som inte kan amma skulle ha sämre anknytning eller vara sämre som mamma etc. Aldrig, verkligen. Men för mig har det blivit så stort. Och det har nog blivit mycket sämre av förlossningen för nu känns det först som att jag är kass mamma som inte kunde föda själv (det tog nog ännu hårdare på mig just för att barnmorskan verkligen tyckte jag var vek som inte pallade utan bedövning och som hade bokat snitt även om det ju faktiskt var i samråd med läkare pga andra sjukdomar), och sen ännu mer kass som inte kan mata mitt barn som ju uppenbarligen far illa av ersättningen även om han går upp.

 

[Na_Polnoc]

Läste nu att ditt barn har magknip med. Om inte Nan skulle fungera så be bvc om recept på ersättning utan komjölksprotein. Hur ser bebis bajs ut?
Min hade slemmigt bajs, några blodstrimlor i på bb, men de tydligaste tecknen på mjölkproteinallergi var magknip. Nu är det även vanligt med omogna tarmar hos så små bebisar, men ha allergi med i bakhuvudet. Det är hemskt med bebisar med magknip, man tror man blir galen.
Hoppas ni snart kommer till ro och att allt löser sig.