Sv: Allmänna dejtingtråden
På gymnasiet när jag fick killkompisen där så spelade vi spel, pratade, tog promenader, läste böcker osv. Han var också lugnet själv och eftersom det var pojkarnas villkor som märkligt nog styrde så blev det inte fler upptåg :P
Min bästa killkompis på gymnasiet blev ju kär i mig till slut i alla fall, men vänner var vi fortfarande hela tiden, vi skulle inte kunna vara något annat bara för att jag inte kände samma för honom som han för mig. Vi tyckte ju fortfarande om varandra? Det förändrades ju aldrig.
Med övriga pojkkompisar var det där med kärlek aldrig några problem, kanske för att jag inte är typen man blir kär i så lätt. Jag kanske var för pojkig för pojkar?
Ja, oj, jag lekte alltid på pojkarnas villkor. Med den ena pojken blev det liiiite lugnare lekar då han var den lugna typen men med den andra pojken.. Det blev kojor, klätterträd, jaga varandra på cyklar osv. Vi var aldrig elaka mot varandra eller någon annan, men det kunde gå lite vilt till och vi har hemligheter än i dag om saker vi gjort som våra föräldrar nog inte skulle må bra av att veta omJag lekte också mer med killarna när jag var liten ,byggde kojor, indian o cowboy, hoppade lian från bergen, det funkade ända tills man blev 13/14 typ
Blev ganska förvånad först när killarna ville annat än bara ha skoj .
Jag hade en kanonkillkompis på högstadiet , men det blev samma där till slut ...sen försökte vi ta upp vänskapen men hans tjej gillade inte det så det blev inge mer, dock hörs vi av några ggr per år sen 1977 ..o nu finns ju fejjan också
På gymnasiet när jag fick killkompisen där så spelade vi spel, pratade, tog promenader, läste böcker osv. Han var också lugnet själv och eftersom det var pojkarnas villkor som märkligt nog styrde så blev det inte fler upptåg :P
Min bästa killkompis på gymnasiet blev ju kär i mig till slut i alla fall, men vänner var vi fortfarande hela tiden, vi skulle inte kunna vara något annat bara för att jag inte kände samma för honom som han för mig. Vi tyckte ju fortfarande om varandra? Det förändrades ju aldrig.
Med övriga pojkkompisar var det där med kärlek aldrig några problem, kanske för att jag inte är typen man blir kär i så lätt. Jag kanske var för pojkig för pojkar?