Sv: Aldrig någonsin bakom lod?
Som sagt, en sammanfattning om "Insertionsdesmopathien beim Pferd" sade jag att jag skulle skriva för flera månader sen. Jag har sedan länge nu läst den, dock inte alla de andra desmopatierna hos små senor som jag inte känner till. Det spelar ingen roll, efterom de inte alls hör samman.
Delen om nackbandets sjukdomstillstånd (i infästningen till huvudet) är bara en av fyra, samt att ett stort kapitel handlar om olika sorters röntgen, skikt-biopsier, infärgning av proteiner och annat - helt enket diagnosmetoder eller vad man kallar det när hästen redan är död. Inte diagnos, kanske.
Han har helt sonika tagit skallar från en uppsjö av hästar, och en del av dessa fanns i Berlins universitets källare. De var dock inte nödvändigt särskilt gamla. En del hela kadaver kom från hans klinik, och var då alltså pinfärska. Där har han gjort röntgen 90 grader genom nacken, och annat.
Skallarna som undersöktes delades in in ålder, kön, ras, användning etc, samt bedömdes för mängd sjuklig förändring vid nackbandets fäste bak på skallen. Endast 20% av alla hästar var utan sjukliga förändringar. Av dessa hästar var 4 halvblod, 7 ponny, 1 kallblod. Av halvbloden var endast 11% utan sjukliga förändringar. 100% av ponnyerna (7 st) var utan fynd och kallbloden hade mindre mängd förändringar generellt.
Han jämför med äldre bilder (av samma ställe) i litteraturen och diskuterar att det inte finns omnämt i litteraturen att detta område skulle prydas av benutväxter så som han fann på sina skallar. Han diskuterar inflamationstillståndet som ger benpålagringar, hur collagen mineraliseras och annat smått och gott som bör vara på plats i en professorsavhandling.
Sen går han i korthet in på vad han tror att det beror på, utan att för den skull backa upp det med något annat faktum än att det är övervägande halvblod för hoppning/dressyr som lider av detta (kallblod och ponny har mycket mindre) samt att det inte finns historiskt omnämt, utan måste bero på någon modernt tillkommen faktor. Han nämner det dressyrmässiga sättet att rida hästar som ju har ändrats de senaste 20 åren.
Han går också in på att dessa sjukliga förändringar sällan är det som gett upphov till veterinärbesöket eller vården/avlivningen, utan att detta är fynd som gjorts i samband med en generell obduktion av hästen, eller att han undersökt de avkokta skallarna. Symtomen är alltså inte sådana att de direkt medför veterinärvård. Han nämner att de kanske sekundärt visat sig i form av huvudskakningar, ovilja att gå på tygeln, motstånd, istadighet, temperamentsproblem, etc. Han går inte in på något specifikt fall.
Jag har lite bilder på min hemsida som visar vad han visar i häftet:
http://www.kahlin.net/noir/dressyr/rollkur/why_not.php#nuchal
Jag hade turen att få diskutera detta med Björn Nolting som är tysk landslagsveterinär eller vad han nu är och även har hand om Ehnings hästar. Han trodde mer att det berodde på att hästarna hade slitit och hängt i grimskaften när de stod uppställda på gången, än att det skulle bero på ridningen. Han höll i och för sig med om att många dressyrhästar rids fel och förböjda och att det inte är bra, med sammanförde inte detta med fynden i professorsavhandlingen, som Weiler gjorde.
Jag kan ju säga det att Weiler var mycket mer uttrycksfull vad gäller överböjda halsar som skälet till dessa problem i e-postkontakt 2003, än han var i tryck i denna avhandling 2000. Han lär även ska ha skrivit artiklar om det i press senare.
Att Nolting inte tror att ridningen har med problemen att göra kan ju ha att göra med hur Ehning, hans störste kund, rider och tränar sina hästar. Men det sade han naturligtvis inget om.
Jag har försökt att få tag på Weiler via e-post nyligen, men han går inte att nå. Får försöka på annat sätt, för att se om han fått reda på något mer om detta.
Theresa
