Ålder på partner

[MM]

Jag är 29 år, min man fyller 31 om en månad. Så två års skillnad.

Jag har alltid dejtat män som varit 5+ år än mig men en gång träffade jag en kille som var något år äldre bara men han var så omogen så det funkade inte.
Hade inte min man varit så mogen och vuxen av sig så hade vi nog inte varit gifta idag. Jag har alltid siktat in mig på män som är mogna, har en fast plats i livet, värderingar lika mina egna och generösa med känslor, kärlek och även ekonomiskt.

Träffade en kille en gång på en dejt som var något år äldre än mig som inte ens ville käka något på dejten eftersom han var så snål. Och då har jag alltid betalat för mig själv. En annan ville inte ut och luncha med mig och ett par vänner för han ville ha kvar hundringen till inträdet på en klubb. Såna killar har det bara blivit ett få dejter med. Så grymt avtändande.

Jag och min man har alltid delat lika även fast hans ekonomi var mycket bättre än min när vi träffades. Han jobbade heltid och tjänade bra. Han bjöd på första middagen utan ett ord om att det kostade pengar. Innan dess träffade jag han som ville ha hundringen till krogen så det kändes verkligen stort när han betalade för middagen

Så tacksam över min man! Har träffat äldre som varit omogna med men då har det mest blivit KK av det hela eftersom jag funnit dom mer sexuellt attraktiva än dom yngre och haft kvar dom ett tag till för sexet.

 

[doleron]

Tidigare hade jag bara vart ihop med killar som var äldre mig, 2-3 års skillnad höll jag mig runt och det kändes lagom. Nu är jag dock ihop med en tjej som är 6 år yngre. Visst kan det märkas ibland, men är inget som jag tänker på dagligen

 

[Rhodugune]

Jag skrev för inte så länge i en liknade tråd, tycker det är väldigt intressant att få läsa hur olika det kan vara hur man har det och vill ha det.

Det är 17 år emellan mig och min kille, har innan bara varit tillsammans med personer som varit i min ålder eller bara ett par år yngre.

Vi var först väldigt goda vänner innan vi blev tillsammans, har alltid haft ett väldigt stort ålderspann åt båda hållen bland mina vänner så det var väl egentligen bara en tidsfråga innan det hände.
Har alltid varit nära vänner först med de pojkvänner jag varit tillsammans med.

Visst gör sig ålderskillnanden påmind emellanåt, en sak jag har i bakhuvudet hela tiden att inte låta det bli en maktförskjutning i vårt förhållande pga av att vi hunnit med att få olika mycket livserfarenhet, att vi alltid lyssnar på och respekterar varandras tankar och känslor.
Jag måste säga att den kulturella skillnanden är större, då vi kommer ifrån olika länder och vi träffades online via ett spel, han bor i England så vi skulle ändå inte ha växt upp med samma program på tv.


Anledningen att vi fungerar så bra ihop är att vi på sätt och vis står på samma ställe i livet och båda vill ha ut samma sak från vårt förhållande oavsätt ålderskillnanden.
Vi båda står på en punkt, där vi försöker få rätsida på livet, med vad vi vill jobba med osv.
Ingen av oss är intresserad av barn, som jag känner ofta kan vara ett hinder när en är redo och den andra inte är det.
Dessutom är vi båda två geeks, som gillar mycket av samma saker, gillar mycket av samma spel, musik, film och tv-serier.
Vi har både så roligt ihop samtidigt som det känns som vi kan prata om allt och vi har gått egenom så mycket tillsammans under de dryga två år vi känt varandra och det finns en så fin tillit oss emellan som jag inte kan sätta ord på hur mycket jag uppskattar.
Mycket av hans mognad beror på att han har haft en tuff uppväxt som gett honom mycket livserfarenhet till sina år och för att han är en väldigt empatiskt och omtänksam person, som förstår mig bättre än vad jag själv gör emellanåt.

Har mest fått positiva reaktioner på att min kille är så pass mycket yngre, men de flesta är mest intresserad av att höra om honom som person och min familj bryr sig inte, så länge de ser att jag mår bra har de inga åsikter, mer än att de retas lite.
Än så länge har bara min ena syster hunnit träffa honom, men vi planerar att han kan komma vid jul och träffa resten av min familj och hoppas på att hitta en lösning så småning om så att vi kan antingen träffas mycket oftare eller flytta ihop.

 

[LovingLife]

Det skiljer 9 år mellan mig och min nuvarande, 22 - 31. Känns dock som att det skulle kunna vara motsatta då han är en 31-åring med en 22-årings sinne (var på väg att skriva kropp, men det hade varit dagens osanning..) 0:-)
Med andra ord så handlar det nog mer hur man matchar varandra och att det klickar, vi är trots några års skillnad på samma "plan" i livet. Är enligt mig bara det som räknas helt enkelt...

 

[starcraft]

Vad andra gör bryr jag mig inte så mycket om, även om jag ibland funderar över vad folk ser hos varandra när det skiljer mycket. De flesta jag har träffat har varit 2-4 år äldre. Någon har varit närmare 10år äldre och några något år yngre. Runt +-5 år känns väl bekvämt, har hellre en äldre kille än yngre generellt. Jag är 26. Vill ändå vara hyfsat på samma ställe i livet, så funkar inte riktigt med någon som nyss slutat gymnasiet eller som börjar planera pensionen för mig.

 

[nexxa]

Jag är 26 år och min sambo 38 år så det skiljer sig alltså 12 år. Vi har varit tillsammans i lite mer än 4 år varav hälften har vi bott ihop. I början var det lite svårt med åldersskillnad då jag hade en gräns på max 5 år äldre, detta förändrades givetvis när vi börjat ses och man fått känslor. Under de första två åren festade jag och gick ut på krogen intensivt, min sambo uppskattade inte det utelivet men hade inga problem med att jag fick göra det på egen hand/med vänner även om jag ville ha med honom.

Idag befinner jag mig inte längre på det planet och uppskattar utgång då och då men absolut inte i den utsträckningen som varit. Det beror dels på att jag drabbats av kroniska smärtor och en varierande dagsform men förmodligen också för att jag anpassat mig efter vårt förhållande och min sambo. Vi är dock extremt olika så vill jag resa, shoppa, äta ute osv görs det med mina väninnor. Det är så det blev löst för att jag fortfarande skulle kunna göra mina intressen och han inte ha den pressen då han ser det som onödiga pengar eller ointressant. Dock måste jag poängtera att min sambo är otroligt generös.

Annars har kanske inte åldern påverkat så mycket i dagsläget, vi är ändå på samma sorts grundplan i livet och jag har alltid träffat äldre killar med undantag för en som var kring min egen ålder och det funkade inte alls då jag upplevde honom otroligt omogen. Hur jag ser på framtiden och hur åldersgapet ser ut då eller påverkar oss tänker jag inte så mycket på just nu, det får vi ta då

 

[Raderad medlem 6459]

Jag har alltid känt att åldern inte spelar nån roll för mig och jag antar att det vore så om jag träffade någon och blev jättekär och hen bara råkade vara mycket äldre eller yngre.

Men jag måste säga att det är himla skönt och smidigt och enkelt att vara med någon som är i ens egen ålder.

 

[snow]

Min kille är två år äldre än mig och jag håller med @niphredil om att det är ganska skönt att vara tillsammans med någon i ungefär samma ålder. Man är på ungefär samma plats i livet helt enkelt. Dock så tror jag att sannolikheten att jag skulle bli förälskad i någon som är yngre än mig är större än att jag skulle bli det i någon som är äldre, av den enkla anledningen att jag brukar attraheras av "pojkaktigt" utseende (min kille är 29 och får ofta frågan om han ska ha ungdomsbiljett på bussen/simhallen etc. Han ser mao yngre ut än vad han är). Den intellektuella mognaden varierar så enormt mellan individer att jag inte ser ålder som någon viktig faktor på det planet.

 

[Andromedae]

Jag är 21 år och sambon är 34 år, så 13 år skiljer det mellan oss.
Jag flyttade hemifrån innan jag fyllde 18, fick en fast tjänst året efter studenten och vi köpte ett hus på landet. Och väntar nu första barnet som beräknas komma till december. Så ja, jag är mentalt äldre än 21 år och trivs med det.

Fast egentligen, din "mognad" är väl knappast något som avgörs av materiella omständigheter?

Jag är 22 år, gift sedan mer än två år tillbaka och har ett barn som blir ett i december. Flyttade hemifrån som artonåring och har läst sedan dess. Nog för att mitt liv ser annorlunda ut än de flesta av mina jämnårigas, men jag kan tycka att det är ganska nedvärderande att mena att de för den sakens skull är mentalt "yngre" (mer oerfarna) än vad jag är. Vi har förmodligen lika stor mängd erfarenheter, bara inom olika områden.

 

[Modest]

Fast egentligen, din "mognad" är väl knappast något som avgörs av materiella omständigheter?

Jag är 22 år, gift sedan mer än två år tillbaka och har ett barn som blir ett i december. Flyttade hemifrån som artonåring och har läst sedan dess. Nog för att mitt liv ser annorlunda ut än de flesta av mina jämnårigas, men jag kan tycka att det är ganska nedvärderande att mena att de för den sakens skull är mentalt "yngre" (mer oerfarna) än vad jag är. Vi har förmodligen lika stor mängd erfarenheter, bara inom olika områden.

Håller verkligen med. Bara för att man har villa, vovve och volvo vid 21 så innebär ju inte det att man nödvändigtvis har mer livserfarenhet än en jämnårig som backpackat i två år. Bara en annan typ av livserfarenhet.

Hela idén stämmer så väl in på normen för hur man "ska vara" när man är vuxen och har mognat till, så trött på det alltså.

 

[TinyWiny]

Jag är 9 år yngre än min sambo. Jag var 28 och han 37 när vi träffades och han fick höra att jag var lammkött Idag är jag 42 och han fyller snart 51. Ingen tror mig när jag säger hur gammal han är och han har en kropp som vilken 25-åring som helst Ingen gubbamage där inte De flesta gissar på att han är runt 40.

Jag har varit ihop med både äldre och yngre killar. Jag tycker inte att åldern spelar någon roll. Det är mognad och kemi som räknas. Klickar det så klickar det.

 

[Wysiwyg]

Jag bryr mig inte så mycket. Det skulle dock kännas skevt att dejta en kille som inte får handla på systembolaget.. Är 24 själv.

 

[Emuliiaa]

Hur tänker ni kring åldern på eran partner?
Hur stor åldersskillnad känns ok sas, och hur gamla är ni själva?
Har det någon betydelse om partnern är yngre, jämngammal eller äldre än er`?

Jag har alltid haft äldre pojkvänner, just för att dom är mer lika mig än någon yngre. När jag träffade mitt ex var jag 18 och han 24, min nuvarande sambo är 24 och jag är nu 21 Om man tycker om varandra och trivs ihop och allt funkar hade jag inte brytt mig så mycket om åldern. Mellan min mamma och pappa är det 12 års skillnad.

 

[nexxa]

Förstår att det är smidigt ur en del aspekter att vara jämngamla för att man är i samma "fas" i livet eller vad man ska säga. Min kompis som är lika gammal som mig träffade flera killar kring 30 och de var redo för hus, barn osv medan min kompis inte alls kände så utan gärna kunde vänta 10 år. Så det kan ju klart ställa till det lite. Men sen tror jag också att man får se till att mötas på vägen. Vill de båda ha barn och han vill skynda men hon avvakta kanske man kan mötas på vägen och vänta 5 år? Fast att planera in barn så prick och precis kanske inte är det lättaste

Varken jag eller min sambo vill ha barn, väldigt skönt att vi varit likatänkande där! Men i min umgängeskrets har vi båda fått känna av att vi inte räknas som vuxna (trots 26 resp 38 år) just för att vi inte har barn. En har t o m i stort sätt nämnt att hon är viktigare bara för att hon har barn. Denna responsen får vi ofta bland vänner, själv lägger jag inte så mycket vikt på det men såklart blir man lite irriterad över att de faktiskt sitter och säger så till en Har någon annan upplevt samma sak?

 

[iNHALE]

Har inga speciella preferenser om jag ska vara ärlig. Så länge båda två är på samma stadie och fungerar bra ihop. Är själv 23, och har dejtat män som varit både yngre och äldre.

Så länge båda två är vuxna och man är med varandra pga kärlek så ser jag inga problem. Men det är klart, jag har precis som alla andra fördommar och om jag ser en 80-årig gubbe ihop med en tjej i 20-års åldern så kan jag nog höja både ett och två ögonbryn och undra om det verkligen är kärlek eller om det är något helt annat, t.ex. hans pengar eller hennes "unga lammkötts-kropp"...

 

[Rhodugune]

Förstår att det är smidigt ur en del aspekter att vara jämngamla för att man är i samma "fas" i livet eller vad man ska säga. Min kompis som är lika gammal som mig träffade flera killar kring 30 och de var redo för hus, barn osv medan min kompis inte alls kände så utan gärna kunde vänta 10 år. Så det kan ju klart ställa till det lite. Men sen tror jag också att man får se till att mötas på vägen. Vill de båda ha barn och han vill skynda men hon avvakta kanske man kan mötas på vägen och vänta 5 år? Fast att planera in barn så prick och precis kanske inte är det lättaste

Varken jag eller min sambo vill ha barn, väldigt skönt att vi varit likatänkande där! Men i min umgängeskrets har vi båda fått känna av att vi inte räknas som vuxna (trots 26 resp 38 år) just för att vi inte har barn. En har t o m i stort sätt nämnt att hon är viktigare bara för att hon har barn. Denna responsen får vi ofta bland vänner, själv lägger jag inte så mycket vikt på det men såklart blir man lite irriterad över att de faktiskt sitter och säger så till en Har någon annan upplevt samma sak?

Jag har väl inte hört det rätt ut men när jag tar friheten att läsa mellanraderna så är det många som tycker att mitt förhållande inte är helt seriöst, för att vi inte följer normen av förhållandetrappan som bland annat inbegriper barn.
Det känns väldigt trist, att andra inte ser på vårt förhållande som att det inte är på riktigt på grund av det, inte har större förståelse att det kan se så olika ut men likväl vara lika på riktigt.

Det är klart jag tar min förhållande på största allvar, hur mycket vi älskar varandra och hur bra, stark, sund och fin relation vi har har inget att göra med att vi inte vill ha barn, inte planerar att gifta oss, att vi inte pratar om framtiden som ett säkert kort att vi vill bli gamla ihop.

Allt vi vet är vad vi känner för varandra här och nu, och vad vi vet oss tro om framtiden.
Det känns helt rätt och om det ändrar sig en dag, betyder det inte att jag hade fel att känna som jag gör nu.
Allt förändras, det är det ända man kan vara säker på.
Vad som än händer är jag så glad idag, här och nu för att vi är tillsammans och för den tiden vi haft ihop och vill vara med honom så länge det fortsätter att kännas så.

 

[TinyWiny]

Förstår att det är smidigt ur en del aspekter att vara jämngamla för att man är i samma "fas" i livet eller vad man ska säga. Min kompis som är lika gammal som mig träffade flera killar kring 30 och de var redo för hus, barn osv medan min kompis inte alls kände så utan gärna kunde vänta 10 år. Så det kan ju klart ställa till det lite. Men sen tror jag också att man får se till att mötas på vägen. Vill de båda ha barn och han vill skynda men hon avvakta kanske man kan mötas på vägen och vänta 5 år? Fast att planera in barn så prick och precis kanske inte är det lättaste

Varken jag eller min sambo vill ha barn, väldigt skönt att vi varit likatänkande där! Men i min umgängeskrets har vi båda fått känna av att vi inte räknas som vuxna (trots 26 resp 38 år) just för att vi inte har barn. En har t o m i stort sätt nämnt att hon är viktigare bara för att hon har barn. Denna responsen får vi ofta bland vänner, själv lägger jag inte så mycket vikt på det men såklart blir man lite irriterad över att de faktiskt sitter och säger så till en Har någon annan upplevt samma sak?

Alltså, jag blir riktigt ledsen när jag läser ditt svar Är det verkligen så illa att folk anser att man inte är vuxen förren man har barn? Jag vet ju att folk pratar bakom ryggen och har en massa tyckande för sig men att de säger det rätt ut att man inte skulle vara vuxen för att man inte har barn det trodde jag faktiskt inte. Varför skulle man automatiskt bli viktigare för att man blir förälder? Det kan jag verkligen inte förstå. Den enda personen man är viktigare för än vem som helst är ju för sina egna barn men inte blir man viktigare i andras ögon generellt för att man har barn. Inte i mina ögon iallafall. Fy vad illa. Jag hoppas verkligen att det inte är någon allmän sanning. Jag som har barn och fick första när jag var 17 blev alltså vuxen väldigt tidigt då eller Jag har aldrig ens funderat på om andra har barn eller inte. Det har ju inte jag med att göra. För vissa är det ju faktiskt så att de väldigt gärna vill ha barn men det går inte utav någon anledning. Kul då att dessutom få höra att man är mindre värd och att man inte ens är vuxen då! Jag har en kompis som absolut inte vill ha barn och jag vet ju att folk tycker att hon som inte har barn och familj borde anpassa sig efter de som har familj och det är ju rent ut sagt löjligt! Jag blev verkligen förbannad när hon berättade det. Folk är verkligen märkliga ibland

 

[Malin_L]

@TinyWiny; det är ganska ofta man är mindre viktig som barnlös. Framför allt när det gäller ledigheter på jobbet!
Har man inte barn så verkar inte folk fatta att man kanske har annan familj man vill fira jul med till exempel.

 

[Freddie]

Jag är 28, maken 33 och det känns som en rimlig ålderskillnad. För mig personligen har jag svårt att tänka mig en ålderskillnad på mer än 10 år uppåt och 5 år nedåt (att vara tillsammans med en 18-åring när man själv har barn som är 8 känns lite avigt), men hur andra gör bekymrar jag mig inte om i någon vidare utsträckning. Undantaget får väl vara min kompis som träffade sin man när hon var 21 och han var 59, där kan jag om inte annat tycka att det är aningen tvivelaktigt att skaffa en hel skock med ungar när han nu närmar sig 70.

 

[TinyWiny]

@TinyWiny; det är ganska ofta man är mindre viktig som barnlös. Framför allt när det gäller ledigheter på jobbet!
Har man inte barn så verkar inte folk fatta att man kanske har annan familj man vill fira jul med till exempel.

Men det är ju hemskt! Nog för att jag kan förstå om det handlar om att förskolan är stängd och att det kan ställa till problem men det är också enda gången jag anser att det ska spela någon som helst roll. Båda mina föräldrar har haft sådana jobb att de har jobbat oavsett vilken dag på året det är och har man ett sådant jobb så får man ju inse att även om man har barn så får man jobba på julafton. Vi har iallafall överlevt det hela ändå. Visst var det tråkigt när mamma skulle iväg på julafton men det var ju så det var bara. (Pappa brydde jag mig inte särskilt mycket om att han åkte och jobbade.)