Kanintant
Trådstartare
Hej!
Skriver under anonymt nick.
Jag och sambon är i princip helt inställda på att vi vill ha barn, problemet är det där att tiden går... Jag blir 32 i år och sambon 34 och jag börjar känna mig väldigt stressad. Rent mognadsmässigt, känslomässigt osv så är vi nog redo att börja imorgon men jag är orolig för ekonomin i första hand.
Jag läser mitt sista år på min utbildning och blir alltså klar till sommaren vilket känns väldigt skönt. Dessvärre har jag i nuläget inget jobb på gång direkt efter mer än sommarjobb (inget drömjobb och dåligt betalt mot vad jag borde ha men iaf ett jobb). Helst vill jag driva eget men det är ju inte gjort i en handvändning förstås. Sambon har fast jobb.
Jag känner att jag inte vågar vänta hur länge som helst i och med min ålder men samtidigt känns det inte så kul att ha csn-lån osv att tampas med och inte tjäna pengar. Vi har nästan hela tiden mer eller mindre levt mestadels på sambons lön då han haft haft jobb i flera år och jag känner att det lite är "min tur" nu att bidra + att det vore skönt med två löner för omväxlings skull.
Som det ser ut nu behöver vi renovera huset (som vi inte äger ännu men har som vårt) ganska omgående då vi knappt har ett fungerande badrum men ev löser det sig med att ägaren till huset står för renoveringen (en tillbyggnad med badrum och tvättstuga samt pannrum då det är direkt-el nu) och vi betalar lite högre hyra och sedan köper huset om ett par år istället för nu.
Hur sjutton ska man tänka? Jag känner nog att barn är ganska viktigt för min del, men skulle vi stöta på problem så tror jag att jag släpper det istället för att gå igenom IVF osv. Jag tror det är väldigt viktigt för min sambo med barn, han har nog svårt att tänka sig att vi inte skulle ha några.
Så rent krasst känns det ju som att om vi verkligen vill ha barn borde vi verkligen sätta igång nu, jag vill dessutom gärna ha mer än ett tror jag. Men rent ekonomiskt känns det som en smärre katastrof nu.
Hur sjutton gör man? Är man lastgammal som 32-åring om man dessutom vill ha två barn (eller 3, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill men jag gillar verkligen barn) eller kan man lugnt reda ut det här med jobb osv först och vänta ytterligare 1-2 år? Man är ju liksom gravid nästan ett år också så tiden går ju snabbt så att säga.
Till saken hör att jag gärna vill vara hemma en hel del när barnen är små, dvs inte jobba heltid första åren, det har jag även sagt till min sambo så det är han medveten om. Det gör ju inte ekonomin bättre precis men å andra sidan lägger jag egentligen bara pengar på mina hästar (som är ganska billiga i drift) och har inget behov av att shoppa massa kläder, smink och heminredning så jag tror vi kan leva relativt snålt ändå utan att det bli en stor uppoffring.
Det hade mest bara varit skönt att höra era tankar, det kanske är fler som är i samma sits eller har varit, hur gjorde ni? Jag skulel bli väldigt tacksam för att få bolla lite tankar då detta tar väldigt mycket av min tankekraft för tillfället och jag varken vet ut eller in (och ja, sambon och jag pratar med varandra men jag tror inte riktigt han känner samma stress över åldern som jag gör).
Tack för att ni orkat läsa, blev lite långt.
Skriver under anonymt nick.
Jag och sambon är i princip helt inställda på att vi vill ha barn, problemet är det där att tiden går... Jag blir 32 i år och sambon 34 och jag börjar känna mig väldigt stressad. Rent mognadsmässigt, känslomässigt osv så är vi nog redo att börja imorgon men jag är orolig för ekonomin i första hand.
Jag läser mitt sista år på min utbildning och blir alltså klar till sommaren vilket känns väldigt skönt. Dessvärre har jag i nuläget inget jobb på gång direkt efter mer än sommarjobb (inget drömjobb och dåligt betalt mot vad jag borde ha men iaf ett jobb). Helst vill jag driva eget men det är ju inte gjort i en handvändning förstås. Sambon har fast jobb.
Jag känner att jag inte vågar vänta hur länge som helst i och med min ålder men samtidigt känns det inte så kul att ha csn-lån osv att tampas med och inte tjäna pengar. Vi har nästan hela tiden mer eller mindre levt mestadels på sambons lön då han haft haft jobb i flera år och jag känner att det lite är "min tur" nu att bidra + att det vore skönt med två löner för omväxlings skull.
Som det ser ut nu behöver vi renovera huset (som vi inte äger ännu men har som vårt) ganska omgående då vi knappt har ett fungerande badrum men ev löser det sig med att ägaren till huset står för renoveringen (en tillbyggnad med badrum och tvättstuga samt pannrum då det är direkt-el nu) och vi betalar lite högre hyra och sedan köper huset om ett par år istället för nu.
Hur sjutton ska man tänka? Jag känner nog att barn är ganska viktigt för min del, men skulle vi stöta på problem så tror jag att jag släpper det istället för att gå igenom IVF osv. Jag tror det är väldigt viktigt för min sambo med barn, han har nog svårt att tänka sig att vi inte skulle ha några.
Så rent krasst känns det ju som att om vi verkligen vill ha barn borde vi verkligen sätta igång nu, jag vill dessutom gärna ha mer än ett tror jag. Men rent ekonomiskt känns det som en smärre katastrof nu.
Hur sjutton gör man? Är man lastgammal som 32-åring om man dessutom vill ha två barn (eller 3, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag vill men jag gillar verkligen barn) eller kan man lugnt reda ut det här med jobb osv först och vänta ytterligare 1-2 år? Man är ju liksom gravid nästan ett år också så tiden går ju snabbt så att säga.
Till saken hör att jag gärna vill vara hemma en hel del när barnen är små, dvs inte jobba heltid första åren, det har jag även sagt till min sambo så det är han medveten om. Det gör ju inte ekonomin bättre precis men å andra sidan lägger jag egentligen bara pengar på mina hästar (som är ganska billiga i drift) och har inget behov av att shoppa massa kläder, smink och heminredning så jag tror vi kan leva relativt snålt ändå utan att det bli en stor uppoffring.
Det hade mest bara varit skönt att höra era tankar, det kanske är fler som är i samma sits eller har varit, hur gjorde ni? Jag skulel bli väldigt tacksam för att få bolla lite tankar då detta tar väldigt mycket av min tankekraft för tillfället och jag varken vet ut eller in (och ja, sambon och jag pratar med varandra men jag tror inte riktigt han känner samma stress över åldern som jag gör).
Tack för att ni orkat läsa, blev lite långt.
