Samtidigt så tror jag att det kan vara nyttigt att någon med helt färska ögon tittar på situationen, när maken var sjuk och vi åkte jojo ut och in på akuten och avdelningen så kunde vi konstatera att det är ett stort problem att det inte finns en helhetssyn på patienten. Jag körde honom till akuten fyra gånger, och en gång när jag ringde efter ambulans, krasst sett hade han inte behövt åka in via akuten någon gång om det hade funnits en ordentlig helhetssyn. Jo första gången kanske var lite mycket begärt att de faktiskt skulle förstå att det var så illa som det var, det var nog svårt att gissa att en enkel gallstensoperation skulle kunna ge en avskuren tarm.
Men när han väl hade fått sin tillfälliga stomi på tunntarmen och fått kommit hem efter att ha legat inne i nästan tre veckor så borde man kanske ha lyssnat på att han orkade mindre och mindre och att det var höga flöden i stomin. Utan första gången körde jag honom till akuten när han svimmade så fort han stod upp en längre stund, han var rejält uttorkad, fick vätskedropp och mådde bra, 7 dagar senare var det dags igen, trots att vi tog upp det med läkarna när han var på återbesök för såret. Men nej, de var bara intresserade av såret. Så det blev en ny vända till akuten, mer vätska, upp på avdelning och försöka prova ut mediciner. Men trots att man nu kunde konstatera att han behövde påfyllning av vätska med jämna mellanrum så var det nästan helt omöjligt att kunna boka in tider där han kunde få vätska, utan han blev hänvisad till akuten. Tillslut var det en läkare som höll med om att det var löjligt att vi skulle behöva gå genom akuten varje gång för att få vård, och lyckades få till att han kunde få vätska när han var där för annan koll. Men lätt var det inte!
Spännande nog så var vätskebrist medicinskt, men hans stomi kirurgi, men ett samarbete gick inte att få till. Jag fick åka in och fixa stomin åt honom när han var inlagd för ingen på medicinavdelningen visste hur det skulle göras.