Sv: Åhh! Jag har sånn lust att ge henne en stor tjockablängare!!!!!!
Doccan skrev:
Det är väl det mothugget som en folkilsk häst behöver för att sluta vara en fara för alla som ska hantera hästen. Inte fasen hade ledarhästen tagit på sig silkesvantarna för att utreda om hans elaka undersåte kanske har ont nånstans eller känner sig deprimerad och därför går till angrepp!.
LÄS vad jag skriver, det är väldigt få i den här tråden som skulle ta sig tid att läsa av hästen för att förstå, hur vet du vad trådskaparens häst har för fel?
Vad vet du om vad en okänd häst som står i en hage och ser sur ut tycker och känner?, hur vet du att den bara är jäklig.
Nä du vet inte, inte jag heller -skillnaden mellan dig och mig är att jag tycker det är viktigt att utesluta problem innan man slår bort hästens fulla förtroende.
Doccan skrev:
Ett agressivt beteende mot ledaren accepteras aldrig och hästar kan vara jäkligt hårhänta med varandra för att understryka detta.
Tror inte hästen skulle känna sig oälskad, rädd, nervös och deprimerad om en människa visar ledarskapet på samma sätt som en ledarhäst skulle gjort. Snarare tvärtom!!
Det här tycker jag däremot är intressant, att folk tror eller rättare sagt, att de pekar på hur våldsamma hästar är mot varandra och därmed menar att det rättfärdigar att man själv bankar på hästen.
Har du studerat en hästflock på lösdrift?
Förmodligen inte, de är inte hårdhänta mot varandra mer än då de blir provocerade, rangen testas någon eller några gånger i halvtimmen, mestadels genom förflyttningar.
Dvs den häst som är hög i rang flyttar på de ranglåga och den som grinar upp sig får ett vift med svansen, ett hotande bakben. Thats it.
I en fungerande flock vill säja, flockar som inte fungerar är full med hästar som magrar av för att de inte får äta, fryser för att de inte får stå i vindskyddet och såriga hästar som slåss varje dag.
Det räknas inte i min värld som normalt hästbeteende och är således inte något att ta som exempel.
En ny häst provocerar inte längre än vad de behöver för att klättra i rang enligt devisen "går det så går det".
Exempel;
En ny valack släpptes ihop med en annan valack och tre ston.
Han
flyttade på ett av stona ett par gånger (hon är ranglåg honom), sparkade åt det andra stoet som inte flyttade sig på en gång ett par gånger (så var hon också ranglåg honom -gick hädanefter alltid undan).
Det tredje stoet sket i vilket och brydde sig inte nämnvärt om att skydda någon form av rangordning eftersom hon som ungsto inte riktigt räknades, han lät henne vara eftersom hon INTE är ett hot.
Vid valacken tog det stopp.
Den nya valacken fick stryk två gånger ordentligt.
Efter det så har de två haft ett ganska intressant samspel då det verkat som att den gamla valacken medvetet provocerat (flyttat) den unga valacken för att han ska svara upp.
Det har han aldrig gjort, ingen av dem har föresten någonsin skadat sig eller slagit sig blodiga.
Vad kan vi då lära av detta, jäkligt mycket.
Bland annat att det stora nyckelfelet med folk som slår, är att de alltid måste göra det i stora mängder.
Hästen får stryk dag ett, backar för att slippa stryk, samma sak händer dag två, tre och fyra.
Dag fem så är inte hästen ranglåg, den är kuvad, den är nedslagen och den böjer sig enbart för människans vilja för att det är inte kul att få en massa stryk.
