ADHD-diagnos som vuxen

[Fruentimber]

En relativt ny bekantskap till mig har flaggat för att jag borde bli utredd för ADHD. Först slog jag det ifrån mig, men efter att ha fullständigt kollapsat ännu en eftermiddag med nedslagen självkänsla och tankar kring varför jag inte kan få en "normal vardag" att fungera, så blev jag nyfiken och gjorde ett självtest vilket gav resultatet hög sannolikhet för ADHD.

Utan att gå in alltför mycket på min egen problematik så blev frågeställningarna en ordentlig ögonöppnare.

Jag vet att utredningen för att diagnostiseras för ADHD är betydligt mer omfattande än ett självtest, men med tanke på den höga sannolikheten så går tankarna ändå till en eventuell utredning. Problemet är väl att jag inte är helt säker på hur en eventuell diagnos skulle hjälpa mig i vardagen. Det finns också en rädsla för att inte bli tagen på allvar.

Ni som blivit utredda i vuxen ålder, vad var det som gjorde att ni tillslut tog det steget? Hur hjälper diagnosen er i vardagen?

 

[Nahar]

Min utredning sattes igång av den psykolog jag då träffade. Det visade sig att stora delar av mina depressiva tendenser hade grund i att jag inte förstod eller kunde anpassa mig till mina egna behov - jag pushade på som "alla andra" tills det inte gick längre.

Efter diagnos fick jag prova medicin, men även om den hjälpte för vissa saker så upplevde jag mig personlighetsförändrad. Hellre vill jag då anpassa mitt liv så mycket som möjligt till hur jag är, snarare än försöka medicinera bort precis de saker som jag anser vara mina största styrkor, bara för att samhället inte alltid är utformat efter dem.

Så, om något har diagnosen hjälp både mig och personer i min närhet att förstå mig bättre, och anpassa vardagen till mina behov. Skola/arbete har också varit bra på att anpassa, men där har jag nog mest haft tur med chef/lärare för samhället i stort är verkligen inte ADHD-anpassat Men, främst vill jag framhålla det som något stärkande och glädjefullt. Jag ser det inte som en sjukdomsdiagnos, utan som en förklaring: Här är en (till) grupp människor som samhället inte är anpassat till idag. Kanske beror det på min utbildning kring medikalisering och nationalism, eller så var det från ADHDn som mitt intresse kom. Hönan eller ägget.

Lite mer konkret: Sen min diagnos accepterar jag mig själv. Att jag ibland är sömnlös och hyperfokuserad, ibland värdelös på allt. Att jag får nya strategier för att hantera det som innan var "gör som alla andra och krascha när det inte fungerar".

Jag gick till arbetsterapeut och psykolog ett år eller så efter diagnos. Numer tar jag mer hjälp av min egen uppfinnighet i att hitta lösningar.

Men, jag har tur med väldigt flexibelt arbete och stor grundtrygghet med familj och vänner som hjälper till. Någon i en annan situation får det svårare att anpassa. För jag förlorar en del tid och pengar på att själv göra de anpassningar som samhället inte gör.

 

[nightcrawler]

En relativt ny bekantskap till mig har flaggat för att jag borde bli utredd för ADHD. Först slog jag det ifrån mig, men efter att ha fullständigt kollapsat ännu en eftermiddag med nedslagen självkänsla och tankar kring varför jag inte kan få en "normal vardag" att fungera, så blev jag nyfiken och gjorde ett självtest vilket gav resultatet hög sannolikhet för ADHD.

Utan att gå in alltför mycket på min egen problematik så blev frågeställningarna en ordentlig ögonöppnare.

Jag vet att utredningen för att diagnostiseras för ADHD är betydligt mer omfattande än ett självtest, men med tanke på den höga sannolikheten så går tankarna ändå till en eventuell utredning. Problemet är väl att jag inte är helt säker på hur en eventuell diagnos skulle hjälpa mig i vardagen. Det finns också en rädsla för att inte bli tagen på allvar.

Ni som blivit utredda i vuxen ålder, vad var det som gjorde att ni tillslut tog det steget? Hur hjälper diagnosen er i vardagen?

Jag utreddes för asperger först. Hade gått på öppenpsyk ganska länge för att jag mådde dåligt och fick inte ihop livet och vardagen. Så dom ville till slut göra en utredning. Jag hade inte asperger utan ADD. Det går som ADHD numera. Har även a-typisk autism.

Jag har knappt fått någon hjälp alls. Allt jag vet om mina diagnoser har jag fått läsa mej till. Jag fick själv fråga efter eventuell medicinering. Utredning med prover och allt som hör till gjordes och jag skulle få centralstimulerande. Men läkaren sa att jag var tvungen att sluta med min ep-medicin och att centralstimulerande kunde trigga igång ep-n. Blev ingen centralstimulerande för mej. Tyckte det var viktigare att vara anfallsfri.

Sen har jag testat lite kbt men det hjälpte mej inte ett dugg. Innan så gick jag och arbetstränade och praktiserade i många år utan att det gjorde någon nytta. Jag pallade inte mentalt eller fysiskt. En stor skillnad mellan ADD och ADHD är att när man har ADD så har man ingen energi och motivation.

Jag har fått lära mej att använda mej av strategier i vardagen. Har fått acceptera att så här är det och det blir inte bättre. Gör vad du kan av det. Jag har mycket ångest och har lättare depressioner. Har haft en lång och svår som varade över 10år. Upplever mycket att all trötthet och den bristande motivationen gör att jag mår extra dåligt.

Att få diagnoserna hjälpte mej att acceptera och framförallt förstå att jag inte var dum i huvudet. Jag var övertygad om att jag var dum i huvudet och lat som inte klarade och orkade nått. Det har jag ju alltid fått höra från olika håll.

 

[Araminta]

Mitt examensarbete var det som fick bägaren att rinna över. Jag har lindrig ADD men att självständigt skriva ett arbete på universitetsnivå med dålig startmotor och svajig koncentrationsförmåga är ingenting jag hade rekommenderat. Jag har tänkt ADD sedan tonåren och ville med utredningen mest få det hela bekräftat.

Den bekräftelsen var i sig själv tillräcklig i fyra års tid. Jag klarar mig rätt hyffsat med de strategier jag har. Dock gnagde tanken om att testa medicinering i bakhuvudet och efter ett års köande till psykiatrin och ett halvårs mixtrande med mediciner så äter jag nu Elvanse i låg dos. Det är faktiskt en ganska rejäl skillnad. Framför allt i mitt arbete. Det var något av en aha-upplevelse när jag insåg skillnaden på att jobba i åtta timmar och att vara på jobbet i åtta timmar. Jag får saker gjort nu på ett sätt som varit stopp omöjligt tidigare. Sen ska jag vara noga med att säga att det inte är något mirakel. Jag är fortfarande beroende av yttre strukturer och startmotorn är fortfarande rejält segstartad vissa dagar. Men det är ett tydligt skutt framåt och mer än så kan jag inte begära.

 

[MiaMia]

Rekommenderar en mycket bra bok som berör nästan alla de frågor som du tar upp https://www.adlibris.com/se/bok/adhd---fran-duktig-flicka-till-utbrand-kvinna-9789127827257

"Får inte vardagen att fungera, men fattar inte varför" är typ det vanligaste symptomet hos högfungerande kvinnor.

 

[Fruentimber]

Rekommenderar en mycket bra bok som berör nästan alla de frågor som du tar upp https://www.adlibris.com/se/bok/adhd---fran-duktig-flicka-till-utbrand-kvinna-9789127827257

"Får inte vardagen att fungera, men fattar inte varför" är typ det vanligaste symptomet hos högfungerande kvinnor.

Har fått den som tips innan. Tänkte testa som ljudbok eftersom jag (surprise surprise) inte längre kan ta mig igenom en bok.

 

[parellikusken]

Jag blev utredd när jag hamnade hos psykiatrin för en depression när jag var typ 20 år. Psykologen tyckte efter första mötet att jag borde bli utredd. Jag hade inte haft en tanke på att jag skulle ha ADHD innan dess.
Men diagnosen gjorde det tydligt för mig varför mitt liv inte fungerade, eller fungerar speciellt bra nu heller.

Jag har ätit medicin mot ADHD'n i många år, men inte nu längre då jag får ångest av den och den inte passar ihop med en annan medicin jag äter nu. Märker stor skillnad, men tycker ändå jag klarar mig hyfsat utan medicin så tänkte inte börja med det igen.

Mitt syskon har autism och ADD, så antar att det ligger i släkten.

 

[parellikusken]

En bok jag fått mycket hjälp av är ADHD hjälpen - för ett liv i balans. Den har förklarat mycket för mig och gett bra strategier.

 

[Ajda]

Min utredning sattes igång av den psykolog jag då träffade. Det visade sig att stora delar av mina depressiva tendenser hade grund i att jag inte förstod eller kunde anpassa mig till mina egna behov - jag pushade på som "alla andra" tills det inte gick längre.

Efter diagnos fick jag prova medicin, men även om den hjälpte för vissa saker så upplevde jag mig personlighetsförändrad. Hellre vill jag då anpassa mitt liv så mycket som möjligt till hur jag är, snarare än försöka medicinera bort precis de saker som jag anser vara mina största styrkor, bara för att samhället inte alltid är utformat efter dem.

Så, om något har diagnosen hjälp både mig och personer i min närhet att förstå mig bättre, och anpassa vardagen till mina behov. Skola/arbete har också varit bra på att anpassa, men där har jag nog mest haft tur med chef/lärare för samhället i stort är verkligen inte ADHD-anpassat Men, främst vill jag framhålla det som något stärkande och glädjefullt. Jag ser det inte som en sjukdomsdiagnos, utan som en förklaring: Här är en (till) grupp människor som samhället inte är anpassat till idag. Kanske beror det på min utbildning kring medikalisering och nationalism, eller så var det från ADHDn som mitt intresse kom. Hönan eller ägget.

Lite mer konkret: Sen min diagnos accepterar jag mig själv. Att jag ibland är sömnlös och hyperfokuserad, ibland värdelös på allt. Att jag får nya strategier för att hantera det som innan var "gör som alla andra och krascha när det inte fungerar".

Jag gick till arbetsterapeut och psykolog ett år eller så efter diagnos. Numer tar jag mer hjälp av min egen uppfinnighet i att hitta lösningar.

Men, jag har tur med väldigt flexibelt arbete och stor grundtrygghet med familj och vänner som hjälper till. Någon i en annan situation får det svårare att anpassa. För jag förlorar en del tid och pengar på att själv göra de anpassningar som samhället inte gör.

En spinn-off men hur skulle samhället se ut för att vara optimalt men ändå realistiskt ur ditt perspektiv?

Frågan är inte ställd med en uns av negativ klang. Utan jag är nyfiken och med tanke på att man diagnositiserar fler och fler med NPF diagnoser idag, så måste samhället aggera för att alla så få en bra fungerande vardag.

 

[Mkb]

Har också gått i sådana tankar efter att ett sådant frågeformulär man kan göra hos psykologen där jag hamnade precis på gränsen (samt efter kommentarer från andra), jag fick betydligt mer på autism men de finns ju ofta i kombination. Hade jag haft ett mer entydigt resultat på ADHD hade jag nog inte tvekat att göra en utredning i och med möjligheten till medicinering bland annat. Men som dig är jag lite orolig att inte bli tagen på allvar och hela proceduren med utredning känns väldigt jobbig (kanske befogat, kanske en rädsla för det okända). Misstänker du det starkt tror jag du har allt att vinna på utredning dock, det är verkligen inte roligt när vardagen inte fungerar.

 

[Nahar]

En spinn-off men hur skulle samhället se ut för att vara optimalt men ändå realistiskt ur ditt perspektiv?

Frågan är inte ställd med en uns av negativ klang. Utan jag är nyfiken och med tanke på att man diagnositiserar fler och fler med NPF diagnoser idag, så måste samhället aggera för att alla så få en bra fungerande vardag.

Åh, det är en väldigt intressant fråga som jag skulle kunna diskutera länge! Innan jag ens försöker börja svara måste jag säga att jag utgår från mig själv och mina personliga behov, så jag kanske säger saker som andra med adhd/autism inte alls håller med om. Med det sagt:

Det absolut viktigaste för mig är flexibilitet med arbetstider. Jag kan jobba mycket med det jag älskar, men det kommer i bursts, och schemalagd arbetstid får inte vara för tidigt på morgonen då all min energi på förmiddagen måste gå till att få ihop min morgon"rutin". 9-5 fungerar inte. Fortfarande finns det de som bara tycker att jag är lat och lurar mig till sovmorgon Skolor bör också fungera bättre på den fronten. Hade jag inte spenderat mina kvällar med att läsa igen allt jag inte kunde ta till mig under dagen för att jag antingen halvsov eller satt i ett högljutt klassrum hade jag inte gått ut ens grundskolan med godkända betyg.

Det andra viktigaste är tillgång till miljöer med minskade intryck. Ljudisolerat vilorum på jobbet (typ som en toa fast ett litet låsbart rum med soffa), tysta kupéer som ÄR tysta. Min dröm är att det skulle finnas tillgång till speciella visningar på museum "off-hours", restauranger med brusfria rum, affärer utan hög musik och rörig inredning och stressade människor - men det är sånt som också aldrig skulle fungera för att människor ser det som "ja men det vill väl alla ha!", men det är liksom skillnad på att tycka att något är lyxigt och att behöva det för att ens kunna processa t.ex. en utställning på ett museum.

Finns massa fler små saker.

 

[tuaphua]

En relativt ny bekantskap till mig har flaggat för att jag borde bli utredd för ADHD. Först slog jag det ifrån mig, men efter att ha fullständigt kollapsat ännu en eftermiddag med nedslagen självkänsla och tankar kring varför jag inte kan få en "normal vardag" att fungera, så blev jag nyfiken och gjorde ett självtest vilket gav resultatet hög sannolikhet för ADHD.

Utan att gå in alltför mycket på min egen problematik så blev frågeställningarna en ordentlig ögonöppnare.

Jag vet att utredningen för att diagnostiseras för ADHD är betydligt mer omfattande än ett självtest, men med tanke på den höga sannolikheten så går tankarna ändå till en eventuell utredning. Problemet är väl att jag inte är helt säker på hur en eventuell diagnos skulle hjälpa mig i vardagen. Det finns också en rädsla för att inte bli tagen på allvar.

Ni som blivit utredda i vuxen ålder, vad var det som gjorde att ni tillslut tog det steget? Hur hjälper diagnosen er i vardagen?

Jag hade i många år gått i terapi pga flera trauman som ung.
Jag hade också skadat nacke och rygg illa och påverkades mentalt av sömnbrist och värk.
Jag hade inte tänkt ADHD själv utan förklarade problemen med infon ovan.

Jag har alltid varit prestationsgalning och kört på 150% hur jag än mår och sedan regelbundet kraschat.
När jag då redan gick i terapi ansåg man att jag var så pass ”terapiad” att något mer måste föreligga. Och psykolog/psykiater misstänkte ADHD kombinerad typ, dvs som både ADHD och ADD. Jag hade inte tänkt så själv. Men efter utredningen kändes det som en väldig massa pusselbitar föll på plats.
Jag fattade varför jag agerat och agerar som jag gör. Varför jag haft svårt för vissa saker och varför jag är så dålig på att känna när jag egentligen inte orkar mer.
Jag är högfungerande och maskerar mina svårigheter väl genom hög intelligens och hårda ansträngningar. Men det gör mig SÅ trött!

Med medicin behöver jag inte överkompensera så fruktansvärt och jag kan spara lite energi.
Det är så mkt lättare att fokusera och det i sig plus att mindre energi går åt ger mig mindre ångest.
Jag medicinerar även nattetid för att kunna sova. Det är ett måste för mig.

Jag har också själv försökt läsa på och jag är mer noga med att göra vad jag mår bäst av och inte hur jag tänkte livet skulle se ut förr och drömde om.
Mina drömmar har ändrats när jag fått mer insikt gällande mig och hur min ADHD påverkar mig.
Jag strök bo innanför tullarna i Sthlm och bor nu på gård utan grannar. Inga ljud som stör och stressar när jag ska sova tex.
Jag har släppt vissa jobbdrömmar och driver nu eget på ett sätt som gör att jag orkar mkt mer.
Och jag kan vara lite bussigare mot mig själv när jag inte orkar ngt.
Jag skulle absolut göra om samma sak om jag fick chansen. Jag förstår mig själv mer nu.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag har visserligen "fel" typ av NPF (autism) men det har ändå en del drag som överlappar med ADHD, så jag väljer att svara ändå och fokusera på hur jag har blivit hjälpt av att få en diagnos.

Den största grejen har varit att nå en acceptans av mina egenheter och att jag har annorlunda förutsättningar än andra. Innan dess var jag sådär stereotypiskt högpresterande, vilket slutade olyckligt med att jag rusade rätt in i väggen när jag var 22. Det blev en väckarklocka av mastodontstorlek. Diagnosen hade jag fått flera år tidigare, men jag hade aldrig fått rätt typ av assistans eller förberedelse för vuxenlivet. Det blev lång, lång kontakt med habiliteringen efter det. Jag har dålig koll på om hab är aktuell även med ADHD, men jag skulle säga att specialkompetens kring NPF är viktigt var man än söker hjälp.

Jag kan numera få vardagen att fungera så att jag inte stressas sönder av minsta lilla, men det är för att jag har rätt verktyg efter lång kontakt med arbetsterapeut, som kunde hjälpa mig att skriva om manuset för hur man ska göra. Vardagssysslor hemma får brytas ner i molekylnivå eftersom allt som innebär flera steg är svårt. T ex egen musik i lurarna om jag måste vara i en miljö med ljud jag inte kan styra, hålla sociala sammankomster korta, undvika stimmig miljö överhuvudtaget i den mån som går, etc etc. Osv osv, det är massor som jag gör på ren automatik nu.

Jag kan bara hålla med @Nahar ovan om att det vore underbart med minskade intryck i fler miljöer. Ska jag visualisera det så är det som att jag är en dunk som fylls på av precis alla slags intryck, och hela mitt liv cirkulerar kring att undvika att det svämmar över. Om det gör det så brakar jag ihop och tar i bästa fall flera dagar att återhämta mig. I värsta fall får jag utmattningsbesvär som kan sitta i flera veckor, eller till och med månader. Hemma i tryggheten märks det knappt av alls att jag har någon diagnos, det är när jag måste interagera med resten av världen som det krockar, och därför läggs det mesta krutet på att klara av det.

Det blir absolut en del normbrytande och säkert i andras ögon konstigt beteende, men det får de ta så länge jag inte beter mig direkt otrevligt (vilket jag iofs gör utan att veta om det ibland, men det är en annan historia ). Jag ska liksom orka leva med mig själv också, och nu när jag har mer förståelse för varför jag är som jag är så ursäktar jag mig inte på samma sätt som innan. Bara det är ett stort framsteg.

Även om man har en officiell diagnos så väljer man såklart själv hur mycket man delar med sig. Jag säger sällan något om min diagnos till folk irl, men jag kan nämna några av sidoeffekterna, t ex att jag snabbt blir uttröttad och då kommer att behöva gå undan. Det har det än så länge inte varit någon som haft problem med.

 

[Nahar]

Åh, det är en väldigt intressant fråga som jag skulle kunna diskutera länge! Innan jag ens försöker börja svara måste jag säga att jag utgår från mig själv och mina personliga behov, så jag kanske säger saker som andra med adhd/autism inte alls håller med om. Med det sagt:

Det absolut viktigaste för mig är flexibilitet med arbetstider. Jag kan jobba mycket med det jag älskar, men det kommer i bursts, och schemalagd arbetstid får inte vara för tidigt på morgonen då all min energi på förmiddagen måste gå till att få ihop min morgon"rutin". 9-5 fungerar inte. Fortfarande finns det de som bara tycker att jag är lat och lurar mig till sovmorgon Skolor bör också fungera bättre på den fronten. Hade jag inte spenderat mina kvällar med att läsa igen allt jag inte kunde ta till mig under dagen för att jag antingen halvsov eller satt i ett högljutt klassrum hade jag inte gått ut ens grundskolan med godkända betyg.

Det andra viktigaste är tillgång till miljöer med minskade intryck. Ljudisolerat vilorum på jobbet (typ som en toa fast ett litet låsbart rum med soffa), tysta kupéer som ÄR tysta. Min dröm är att det skulle finnas tillgång till speciella visningar på museum "off-hours", restauranger med brusfria rum, affärer utan hög musik och rörig inredning och stressade människor - men det är sånt som också aldrig skulle fungera för att människor ser det som "ja men det vill väl alla ha!", men det är liksom skillnad på att tycka att något är lyxigt och att behöva det för att ens kunna processa t.ex. en utställning på ett museum.

Finns massa fler små saker.

Innan jag går och lägger mig vill jag tillägga att jag önskar att samhället var bättre på att ta tillvara de superkrafter som många med ADHD ändå har. För det är en superkraft att kunna vara hyperfokuserad på en viktig uppgift i en vecka. Det är en superkraft att kunna uppfatta nya ljud och stimuli i miljöer där andra "stänger av". Det är en superkraft att byta aktivitet 50 gånger på en dag utan att tappa prestationsförmågan. Sen behövs det anpassning, vila, tillåtelse att inte fungera på andra plan alltid. Men det är i min mening värt det om vi kan ta tillvara på det positiva.

Så, slut på OT

 

[pajaztar]

Är utredd för ADHD men kan inte få så mycket hjälp pga högintelligent & ”välfungerande”

 

[cewe]

Är utredd för ADHD men kan inte få så mycket hjälp pga högintelligent & ”välfungerande”

Dottern har samma problem, har fått preliminär diagnos ADHD och autism, men läkaren där hon går vägrar sätta diagnosen pga "hon har ju så bra betyg från skolan"

 

[the_connemara]

Jag utreddes visserligen med endast indikationer på autism så hade ju inget direkt hopp om medicinering (vilket jag nog ändå varit tveksam till iaf i första hand enbart pga så nojig rent allmänt) men ändå brett för NPF. Jag mådde så pass dåligt att mitt jobb och min vardag fungerade riktigt kass att jag behövde söka vård (psykolog). Fick en som förstod mig och skickade mig på utredning. Hade en suveränt bra utredning och nu suveränt bra kontakt på Habiliteringen dit autism hör i Skåne.

Jag var SÅ RÄDD för att inte bli förstådd och att mina problem skulle ses som ringa. Så otroligt rädd. Men allt detta har lyckligtvis bara lett till mer acceptans och förståelse av mig själv för mig själv och jag hade inte klarat av att behålla/fortsätta jobba utan dessa val och insatser.

Så för mig enbart positivt och totalt nödvändigt. Jag utreddes när jag var 35 och är 37 nu.

 

[grodan21]

Är utredd för ADHD men kan inte få så mycket hjälp pga högintelligent & ”välfungerande”

Jag har haft samma problem, fast med en aspergerdiagnos.

 

[Ninnurur]

Är utredd för ADHD men kan inte få så mycket hjälp pga högintelligent & ”välfungerande”

Dottern har samma problem, har fått preliminär diagnos ADHD och autism, men läkaren där hon går vägrar sätta diagnosen pga "hon har ju så bra betyg från skolan"

Åh så less jag blir på att höra det. Jag utreddes när jag var 11 men fick ingen diagnos pga för hög iq sen igen när jag var 25, där den tidigare utredningen användes till stor del och jag äntligen fick diagnos ADHD-C.


Till TS. För mig innebär det medicinering och boendestöd ffa, och de två gör att jag har en dräglig levnadsstandard. Jag har inte ett hem man bjuder hem gäster till oväntat, men dottern och jag klarar oss.

 

[Elo]

Är utredd för ADHD men kan inte få så mycket hjälp pga högintelligent & ”välfungerande”

Jag har liknande erfarenhet fast av autism diagnos. Dock ledde själva utredningen till att jag förstod migsjälv och mina problem bättre.

Nu har jag dock fått en (ytterligare) ny kontakt på öppenvården som faktiskt krigar för att jag skall få mer hjälp från arbetsterapeut, habiliteringen och deras egen psykolog. Får se hur det går.

Problemet är ju att jag har ett gäng "fungerande" strategier för att överleva dagen. Då syns problemen mindre. MEN. Många av mina strategier är enormt energislösande och väldigt ineffektiva, jag behöver hitta bättre varianter