Jag tror jag har en 30-års kris, även om jag bara är 27 år. Min fråga är väl egentligen hur man hanterar det och hur man ska veta om det bara är hjärnspöken eller en "verklig" känsla?
Dels tycker jag det är hemskt att bli äldre eftersom jag (antagligen) inbillar mig att man skall vara och prioritera på ett sätt som jag inte vill. Jag ser hur mina vänner lever sitt liv och känner mig längre och längre ifrån det på många plan. Däremot när jag pratar om detta med dom så säger de ju att ålder spelar ingen roll utan man gör det man vill och är den man är oavsett och det stämmer antagligen. Ibland är jag helt med på det dom säger, ibland har jag panik
En annan del är mitt liv och min relation. Jag börjar se mer och mer av min mamma i mitt agerande och det är något jag kämpat hela mitt liv med att undvika. Jag är osäker på om jag det är meningen att jag skall vara i en relation och framförallt min nuvarande med tanke på hur jag beter mig (inte jämnt självklart men ibland). Jag älskar min sambo men jag har svårt att komma fram till om jag älskar honom tillräckligt eller om förhållanden blir på detta sätt efter många år (varit tillsammans i 9½ år).
Samtidigt hatar jag att vara singel om jag verkligen tänker efter men samtidigt glider jag in i någon romantiserad bild av det hela som kan kännas väldigt lockande.
Jag funderar på att be min sambo om parterapi men jag vet att han är starkt emot det så det kommer bli svårt.
Detta att jag fortfarande vill ha barn lika lite som när jag var tonåring är också skrämmande. Har väl halvt om halvt räknat med att jag skulle ändra mig när jag blev äldre men frågan är hur gammal jag ska bli innan den ändringen kommer? Detta spelar inte så stor roll för mig men för min sambo och min relation har det väldigt stor betydelse. Nu är ju min sambo en kille så han är ju inte beroende av sin ålder för att få barn som en kvinna är men jag vill ändå inte "lura" honom.
Köpte för ett år sedan vårt drömhus efter många års letande och har två hundar som kräver väldigt mycket (pga sjukdomar) vilket gör en separation väldigt ångestfylld. Även om jag helt klart inte är 100% lycklig nu så är frågan om jag verkligen blir lyckligare utan allt det som fyller största delen av mitt hjärta och min fritid nu?
Har tänkt prata med min mormor eller min moster om detta eftersom de känner min mamma och mig väldigt bra och är om inte annat fyllda av livserfarenhet...
Mycket text, hoppas någon har orkat läsa och kan komma med några goda råd.
Dels tycker jag det är hemskt att bli äldre eftersom jag (antagligen) inbillar mig att man skall vara och prioritera på ett sätt som jag inte vill. Jag ser hur mina vänner lever sitt liv och känner mig längre och längre ifrån det på många plan. Däremot när jag pratar om detta med dom så säger de ju att ålder spelar ingen roll utan man gör det man vill och är den man är oavsett och det stämmer antagligen. Ibland är jag helt med på det dom säger, ibland har jag panik
En annan del är mitt liv och min relation. Jag börjar se mer och mer av min mamma i mitt agerande och det är något jag kämpat hela mitt liv med att undvika. Jag är osäker på om jag det är meningen att jag skall vara i en relation och framförallt min nuvarande med tanke på hur jag beter mig (inte jämnt självklart men ibland). Jag älskar min sambo men jag har svårt att komma fram till om jag älskar honom tillräckligt eller om förhållanden blir på detta sätt efter många år (varit tillsammans i 9½ år).
Samtidigt hatar jag att vara singel om jag verkligen tänker efter men samtidigt glider jag in i någon romantiserad bild av det hela som kan kännas väldigt lockande.
Jag funderar på att be min sambo om parterapi men jag vet att han är starkt emot det så det kommer bli svårt.
Detta att jag fortfarande vill ha barn lika lite som när jag var tonåring är också skrämmande. Har väl halvt om halvt räknat med att jag skulle ändra mig när jag blev äldre men frågan är hur gammal jag ska bli innan den ändringen kommer? Detta spelar inte så stor roll för mig men för min sambo och min relation har det väldigt stor betydelse. Nu är ju min sambo en kille så han är ju inte beroende av sin ålder för att få barn som en kvinna är men jag vill ändå inte "lura" honom.
Köpte för ett år sedan vårt drömhus efter många års letande och har två hundar som kräver väldigt mycket (pga sjukdomar) vilket gör en separation väldigt ångestfylld. Även om jag helt klart inte är 100% lycklig nu så är frågan om jag verkligen blir lyckligare utan allt det som fyller största delen av mitt hjärta och min fritid nu?
Har tänkt prata med min mormor eller min moster om detta eftersom de känner min mamma och mig väldigt bra och är om inte annat fyllda av livserfarenhet...
Mycket text, hoppas någon har orkat läsa och kan komma med några goda råd.
