1åring som slåss

[Blueberry555]

Jag vet inte vad jag ska göra så jag rådfrågar er här. Min lilla son är nu 14 mån gammal med ett väldans humör När jag säger till honom ngt, tex nej så börjar han slåss o tycker detta är roligt. Hur ska jag göra för att inte hamna i dessa situationerna med honom. Jag vill kunna få hans uppmärksamhet på ngt annat, men när han blir arg så börjar han slå emot en, o säger man då nej, då gör han det ännu mera.

Hur ska jag hantera detta?

 

[Luff]

Sv: 1åring som slåss

Säg nej igen - berätta för honom att man inte ska slåss och fortsätter han så gå bort en bit.

 

[Rosett]

Sv: 1åring som slåss

Alt 1: Ignorera honom när han slåss. Vänd dig bort, ingen ögonkontakt, du vill inte vara med honom när han slåss. När han slutat slå ger du honom uppmärksamhet, se glad ut och gör något roligt tillsammans.

Alt 2: Bli riktigt arg och gör klart för honom att så gör man inte!! Förklara varför du blir arg.

Men jag har inte nån erfarenhet av barn så vet inte om han är för ung för de här metoderna...

 

[gulan]

Sv: 1åring som slåss

Alt 2: Bli riktigt arg och gör klart för honom att så gör man inte!! Förklara varför du blir arg.

Men jag har inte nån erfarenhet av barn så vet inte om han är för ung för de här metoderna...

Jag föredrar helt klart alt. 2! Ner med foten direkt.
Vad får barn att tro att det kan slå eller spotta på sina föräldrar? När känner de att de kan ta sig den rätten. Möjligtvis att de gör det 1gång och beroende på rekationen så antingen slutar de eller så gör de om det.
gulan

 

[Mabuse]

Sv: 1åring som slåss

Jag har testat den metoden med vår tvåring, och det funkar inte alls. Det slutar med rasande förälder och helt hysterisk unge som är helt förstörd. Inte roligt för nån, och samma visa snart igen eftersom barnet nlir på dåligt hunör och tycker livet känns allmänt jobbigt. Inte för att de inte förstår, utan för att de inte kan hantera konflikten på nåt vettigt sätt, utan tar ut den genom att slåss mer. Det som funkade bäst när barnet var ett var att med övertydligt minspel visa att det var dåligt, se riktigt arg och ledsen ut, och säga nej. Med tvåringen funkar det bäst att säga nej, ignorera, och berömma massor när barnet slutar. Eller gå därifrån själv som förälder. Gå därifrån funkar nog bra med en ettåring också, om barnet har kommit så långt i sin förståelse att det förstår vad man menar när man säger att jag går härifrån om du fortsätter slåss.

 

[gulan]

Sv: 1åring som slåss

Alla har olika erfarenheter. Mina två har drivit mig till vanisnne...så många gånger och jag har brutit mot det flesta pedagogiska regler som finns då det gäller barnuppfostran, och det där med att gå undan eller ignorera ett visst beteende har inte varit någon del i min värld.
gulan

 

[Mabuse]

Sv: 1åring som slåss

Varför inte? Att gå undan är ju betydligt trevligare för alla, en själv inkluderat, än att bli rasande. Tycker jag i alla fall, det är rätt jobbigt att bli riktigt förbannad, jämfört med att helt enkelt gå bort. Skulle jag bli arg varje gång mitt barn inte gjorde som jag ville skulle jag behöva få raserianfall flera gånger per dag, det vill jag varken utsätta mig själv eller mitt barn för. Jag skulle själv tycka det var asjobbigt att leva med nån som blev rasande så ofta, och det skulle förmodligen få som främsta effekt att barnet mådde sämre och blev ännu mer begiven på att slåss och sparkas. Sen händer det väl alla att man får nog och tappar humöret nångång, men jag skulle inte välja det som medveten strategi.

 

[gulan]

Sv: 1åring som slåss

Varför inte? Att gå undan är ju betydligt trevligare för alla, en själv inkluderat, än att bli rasande. .

Jo det är klart. Nu är det väldigt små barn som nämns i tråden och jag skulle inte heller bli utom mig av raseri om ett barn under 2 slog mig. Då är det där med att fånga upp handen/benet och titta argt ett bättre alternativ. Men ignorera eller gå därifrån skulle jag inte välja oavsett ålder.

Tycker jag i alla fall, det är rätt jobbigt att bli riktigt förbannad, jämfört med att helt enkelt gå bort.

Jag tycker att föräldraskap handlar mycket om att även möta det som är jobbigt. Att välja det som hela tiden känns enklare kan ju bli som att skjuta något framför sig, som blir jobbigare ju äldre barnen blir.

Skulle jag bli arg varje gång mitt barn inte gjorde som jag ville skulle jag behöva få raserianfall flera gånger per dag, det vill jag varken utsätta mig själv eller mitt barn för.

Raseri hände inte så ofta -men det hände! Däremot vissa perioder tyckte jag att jag inte fick göra annat än att bli arg på barnen.
gulan

 

[trazel]

Sv: 1åring som slåss

Min son som är 16 månader slåss och kastar saker på en. Vi brukar bara tydligt markera att det inte är okej. Ett "nej" och sen gör vi något annat och struntar i honom en stund. Ingen vill leka/busa med honom när han slåss/kastar saker på en.

Blir man riktigt arg på honom så blir han bara väldigt ledsen och klarar inte riktigt av sen konflikten som uppstår. Det känns ju inte rätt att man ska behöva trösta för att han slagits/kastat saker på en.

 

[Mabuse]

Sv: 1åring som slåss

Det är väl det, jag vill inte hamna i ett läge där det känns som att jag inte gör annat än blir arg på barnen, jag vill inte själv behöva vara arg hela tiden, och jag vill inte att barnen ska få känslan att de har föräldrar som inte gör annat än är arga på dem. Som ettåring räckte det för oss också att tydligt markera nej och säga ifrån tydligt, nu som tvååring funkar det inte längre, barnet skrattar alltmer stressat tills man verkligen blir rasande, och då blir barnet helt förtvivlat ledset, och är ledsen en lång stund efteråt. Precis som trazels barn har han helt enkelt inte förmåga att hantera konflikten som uppstår än, och då bespar jag hellre oss allihop den typen av konflikter. Som vuxen kan jag självklart alltid trappa upp konflikten tills dess att barnet inte pallar längre utan blir ledset, men jag vill inte göra det. Jag tycker inte det är ett trevligt sätt att leva tillsammans. Så vi gör ungefär som trazel beskriver, det funkar bra för oss. Någon annan har kanske barn med ett annat temperament, där ett skarpt "nej" räcker.

 

[mino]

Sv: 1åring som slåss

När barnen beter sig jobbigt på ett eller annat vis tycker jag att det är viktigt att skilja på och reflektera över vad som händer och vad man känner. Vad som händer är ju egentligen enkelt, ett litet barn som inte kan prata tar till kroppen för att tycka till. Det är vuxna som lägger in värderingar i det och blir oroliga för vad detta kan tänkas stå för och om detta kanske är ett tidigt tecken på ett eller annat. Alternativt oroar sig för att barnet inte för nog med uppmärksamhet. Rent praktiskt är det inte särskilt svårt att hantera, det är ju bara att hindra barnet från att slåss, håll i det och säg ifrån. Mitt råd för att hantera det känslomässigt är att sätta en gräns runt sig själv snarare än barnet och inte acceptera att bli slagen, precis som man inte accepterar att ens barn blir slaget. Att så små barn slåss är inte så oroande, egentligen. Däremot kommer barnet att ha en egen vilja och omdöme, det kommer inte försvinna så det får man som vuxen hitta sätt att förhålla sig till.

 

[mino]

Sv: 1åring som slåss

Har du provat att visa på alternativ? Det kan ju tex vara helt ok att boxa på en kudde eller riva sönder en tidning när man blir arg. Jag tror att det är viktigt att förstå när andra sätter gränser runt sig (typ: jag accepterar inte att bli slagen eller kastad grejer på) för att kunna utveckla förmåga att sätta egna gränser. Jag tycker inte att det låter fel att sätta en gräns och sen hjälpa barnet att komma över det jobbiga med att man satte den gränsen, dvs trösta det.

 

[mino]

Sv: 1åring som slåss

Håller med om att det blir outhärdligt att ta alla bråk till sin spets, men just därför tycker jag att man bör ha klart för sig i vilka frågor man inte ger sig. Att slåss är en sån fråga för min del, där är det nolltolerans. Man hjälper inte barnet att lära sig hantera konflikter genom att låta det slippa dem och som vuxen lär man sig heller inte att jämka med sitt barn i lagom utsträckning. Det är inte bara barnet som behöver tränas.

 

[Blueberry555]

Sv: 1åring som slåss

Jag kan koka ibland när han slår en för det gör ju asont. Dom små e ju verkligen starka, speciellt om de har en sak i handen med. Jag har fröskt att ignonera honom när han gör så, jag släpper ned honom åså går jag därifrån. Han blir väldigt ledsen då, så det känns inte som om att han kopplar att han slåss o att jag inte vill vara där då. Säger jag nej, så blir han ännu mera arg o slår en ännu hårdare. Jag testade att ta tag i hans hand när han skulle slå, å sen försöka få han att tänka på ngt annat, detta funkar ju om jag nu hinner med att fånga handen/foten. Ibland e de alldeles för snabba ådå gör det ont. Dessa små liven alltså

 

[fia-lisa]

Sv: 1åring som slåss

Oh vad jag önskar att det fanns ett svar att ta till sig av i denna tråden. Min nu 19 månaders kille har också börjat slåss i våras/nu i sommar.

Säger jag nej och låtsas bli ledsen skrattar han bara och försöker igen. Någonting av det har dock fastnat för han har börjat låtsasgråta själv ibland när han apar sig. Jag har sagt nej jätteargt men det känns inte som att han förstår vad jag vill och det känns inte heller som ett trevligt sätt för egen del.

Tar jag tag i honom och undanvärjer på det viset blir han ännu argare. Funkar väl bäst med att säga nej och sedan gå därifrån alt. lyfta undan sonen, men jag är inte helt säker på att konceptet går in. Kanske att det börjar gå in mer och mer men det gjorde det inte från början för då hade jag en trulsig liten efter mig istället.

Så för egen del är det lite försök med allt ovanstående men kanske ändå oftast att jag försöker förklara att mamma blir ledsen och att vi ska kramas istället. Det sistnämnda fungerar oftast för stunden iaf. Oftast kommer ju slagen antingen när han vill ha uppmärksamhet och då blir väl en kram minst lika bra eller också när han är lite övertrött och då spelar det nästan ingen roll vad man gör för då är det nog endast sömn som räddar läget.

 

[Speciella_tina]

Sv: 1åring som slåss

Jag håller med Mabuse i denna frågan, jag vill inte heller vara en arg förälder! När dottern bets skrek jag högt AAAj (helt enkelt för att det gjorde så ont att jag inte kunde låta bli), sedan sa jag att hon inte fick bitas för att det gjorde ont. När hon slogs sa jag att om hon slog mig en gång till skulle jag gå därifrån, slog hon igen gjorde jag det. Sedan förklarade jag att det inte var roligt att leka med henne när hon slogs.

För mig handlar det inte om att jag undviker att möta det som är jobbigt. Jag tror inte att barn slåss för att de är elaka, utan för att de inte vet hur de ska hantera sina känslor. Då tror inte jag att det gagnar någon om jag också blir rasande. Däremot försöker jag ofta bemöta dotterns känslor, "mamma vet att du blev arg, men man får inte slåss, då får man ... istället". Och något av det har nog gått in, för hon säger ofta "Tuva arg" eller Tuva ledsen", och då kan jag fråga varför hon är det, och så kan vi reda ut det.

 

[Speciella_tina]

Sv: 1åring som slåss

Håller med om att det blir outhärdligt att ta alla bråk till sin spets, men just därför tycker jag att man bör ha klart för sig i vilka frågor man inte ger sig. Att slåss är en sån fråga för min del, där är det nolltolerans. Man hjälper inte barnet att lära sig hantera konflikter genom att låta det slippa dem och som vuxen lär man sig heller inte att jämka med sitt barn i lagom utsträckning. Det är inte bara barnet som behöver tränas.

Jag håller med om att man har ett antal "hjärtefrågor" som man väljer att ta konflikter runt. En av mina är hålla handen vid bilar, där ger jag mig aldrig, vi går inte en meter förrän dottern håller mig i handen. Det här med att slåss handlar dels om att lära barnet att hantera sina känslor på ett annat sätt(t.ex. säga jag blir arg för att), och dels om att lära barnet att det får konsekvenser om man slåss (då vill inte jag leka med dig längre).

 

[Mabuse]

Sv: 1åring som slåss

Håller med om att det blir outhärdligt att ta alla bråk till sin spets, men just därför tycker jag att man bör ha klart för sig i vilka frågor man inte ger sig. Att slåss är en sån fråga för min del, där är det nolltolerans. Man hjälper inte barnet att lära sig hantera konflikter genom att låta det slippa dem och som vuxen lär man sig heller inte att jämka med sitt barn i lagom utsträckning. Det är inte bara barnet som behöver tränas.

Fast det finns ju olika sätt att ta en konflikt, att "ta en konflikt" måste inte innebära att man blir helt rasande och skriker. Jag vet inte hur det är för andra föräldrar, men i min föräldravardag tycker jag inte det råder någon som helst brist på konfliktsituationer som inte går att undvika, och där man tvingas ta konflikten, och mer eller mindre tvinga barnet att handla mot sin vilja. Blöjbyten, dags att åka, ta på sig ytterkläderna, osv osv.

Jag tänker nog också att träningen i konflikthantering bör vara lite åldersanpassad. För min tvååring blir det uppenbart för svårt att hantera en konflikt med en helt rasande förälder, han pallar inte, helt enkelt. Blir ledsen, gråter, och är lite småarg en lång stund efteråt, vilket bäddar för nya konflikter vilket lätt utvecklas till en ond cirkel.

Vi tolererar inte heller att barnet slåss, men det finns ju andra sätt att markera det än just att bli helt rasande. Efter att ha testat lite olika sätt så gör vi så att om situationen är sådan att man kan gå därifrån (t ex om leken urartar till att barnet sparkas), så säger vi nej, och går sedan. Om man slår den man leker med så leder det till att den man leker med inte vill vara med längre. Om det är en situation man inte kan lämna, t ex ett blöjbyte, som ju måste genomföras oavsett eftersom barnet inte kan gå runt med en gammal bajsblöja, så säger vi nej, frågar barnet om vi ska hålla fast eller om det vill sluta sparkas, om det fortsätter sparkas, så håller vi fast benen, och byter ändå. Men utan att bli topptunnor rasande. Både att gå därifrån och att hålla fast är en tydlig markering, tycker jag, och leder till att barnet inte kan fortsätta slåss. Däremot innebär ingen av alternativen en rasande förälder och helt förkrossad unge.

 

[mino]

Sv: 1åring som slåss

Att bli rasande är väl sällan en metod som leder till något förutom att barnet blir rädd. Att kunna ta en konflikt UTAN att ens egna känslor och tankar sätts i gungning hela tiden är däremot en konst att öva sig i. Det är det jag menar med att man behöver reflektera över vilka tankar som sätts igång när ens unge tex slåss eller på nåt annat sätt beter sig helt oresonligt. Det bästa, anser jag, är om man kan se det hela som en sakfråga och kan vara målinriktad utan att jaga upp sig över att ungen jagar upp sig och med målinriktad menar jag att fokusera på hur man kan nå målet, tex åka till dagis, utan att dras in i sidokonflikter som i vilken ordning skorna ska tas på. Man behöver öva sig i att sätta sig över ungens utbrott emellanåt och helt enkelt bara ta kommandot. Man behöver plocka fram sin mest...vad ska man kalla det...kraftfulla personlighet, lite som när man undervisar.

 

[Mabuse]

Sv: 1åring som slåss

Ja, det ser jag som självklart, att man i möjlig mån försöker att vara den vuxne i situationen, och kunna behärska sig såpass att man på ett medvetet sätt försöker välja en lämplig reaktion som man tror har avsedd effekt. Det tror jag nästan alla föräldrar gör, det känns rätt självklart det du skriver. Framförallt om man har ett barn med lite kort stubin emellanåt, eftersom det då ges många tillfällen till övning.

Att inte som förälder ta en konflikt om i vilken ordning skorna ska tas på i ett laddat läge som avfärd till dagis under viss tidspress tror jag alla föräldrar till småbarn lär sig tämligen omgående, faktiskt. Jag utgår från att om man kommit såpass långt att man diskuterar saken på nätet, och alltså satt sig ner för att tänka igenom vad man gör och varför, så har man lämnat det skedet för länge sen, om man ens nånsin varit där. Av ren självbevarelsedrift så ser nog de flesta föräldrar till att undvika helt onödiga strider, det räcker gott och väl med de nödvändiga.

Hur skulle du bemöta ett barn som slåss, givet att barnet inte slutar när du säger nej, och att du inte förespråkar att bli arg, gå därifrån, eller hålla fast barnet så att det inte kan slåss?

Sen blir jag lite nyfiken, trodde du verkligen att jag inte ens hade tänkt på att man kan välja reaktion, eller att man kan behöva behärska sig som förälder, eller att det kanske är lite onödigt att starta en konflikt om skoordningen när man redan är i en laddad situation?