Jag skulle egentligen inte alls berätta om min graviditet online var planen. Ogillar starkt känslan på att bli sedd som "hon som är gravid" istället för som bara mig själv. Har också haft väldigt svårt att rent psykiskt acceptera allt som händer med kroppen, och därmed velat ha en plats (dvs online) där graviditeten liksom inte finns. Men nu är läget helt omkullkastat och jag behöver någon annan ventilationskanal än bara till den närmsta släkten och vännerna.
Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.
I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.
Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?
Är beräknad den 15/2 och har haft en riktig skitgraviditet ärligt talat. Blev sjukskriven pga illamående och svår yrsel redan i andra halvan av juni. När det avtog kom foglossningsbesvär i form av en alldeles för lös SI-led som gjort (och gör) fruktansvärt ont om jag går, står eller sitter mer än ca 30 min i sträck, så kryckor och hela dagar i sängliggande har krävts, och så blev det ny sjukskrivning pga det.
I fredags, på 25+0, gick vattnet. Så nu är jag inlagd på sjukhus och beräknas inte att få komma hem igen förrän efter förlossning, vilken kan ske när som helst. Eftersom det är så extremt tidigt är jag heller inte på mitt hemsjukhus (1,7 km från vår lägenhet), utan tio mil bort och fick åka hit med ambulans så snart det konstaterats att det var just fostervatten. Kan även bli förflyttad till ett tredje sjukhus om det blir ledig plats där.
Jag är så vansinnigt uppgiven, livrädd och ångestfylld samtidigt. Än så länge finns det inga tecken på att det kommer sätta igång, men de tre första dygnen ska tydligen vara mest kritiska och jag har bara tagit mig igenom hälften. Det här ska liksom inte hända. Jag har prickat in flera extrema procenter gällande olika saker under de här 25 veckorna, så varför just det här också?! Har redan tidigare varit på besök hos bm, kvinnojouren och vanlig läkare sisådär en gång i veckan, ändå kunde inget förutses. Jag skulle ju bara resa mig ur soffan och byta om för att åka till stallet, men det var bara att ringa förlossningen och åka dit direkt istället. Och nu är jag fast på sjukhuset. Varför kan ingenting gå som planerat?