Vinterföräldrartråden 2017/18

[YaHilweh]

Sonen blir två i mitten på januari och bf är i början av året så det blir ganska precis två år mellan.
Han är också vild men inte så mycket kan själv. Han utnyttjar en mer till att lyfta och bära tills han har koll och får syn på nåt spännande och då kastar han sig ner och då går det undan. Han är en riktig springare!
Jag åkte färja ensam med honom förra veckan. Alla andra barn höll sig i familjeavdelningen. Sonen lekte tills han hade avlett tillräckligt och sen ladar han och bara springer. Det var mer än en gång någon medpassagerare fick fånga honom åt mig. Och då hade han hunnit en bra bit och så är han en riktig klättrare. Har balans och koordination som oftast är jämlik med de som redan är 2. Däremot har han inte många ord. Idag lärde han sig säga bro. Det är nog första riktiga ordet, annars är det nog mest läten och egna uttryck.
Det ska verkligen bli spännande att se hur man fixar det med ett lillasyskon

Kommer ni kolla könet på rul?
Vi vill inte veta i början var jag helt säker på att det var en pojke därinne men det var nog mest för att det var det jag hade erfarenhet av. Nu har det vänt och jag är tvärsäker på en lillasyster. Och jag har börjat längta efter att få veta vem det är!

Just det, 1 månad skiljer det på våra. Dottern är född nobeldagen. Här har de flesta ord kommit de senaste veckan-14 dagarna. Nu hör vi nya ord varje dag. Lyckades komma in i den härliga perioden av trots/utveckling eller vad alla väljer att kalla det. Får hon inte som hon vill, kastar hon sig på golvet och gallskriker.
Ja det ska bli spännande, håller med. Hur har du tänkt förbereda din son för det? Menar, jag känner att dottern är alldeles för liten för att förstå/förbereda för. Men hon byter så fint blöja på sina gosedjur här hemma
Hon är dock mes och vågar knappt gå ned för kökstrappan själv (2 steg). Men är övermodig i allt annat, kastar sig ut för saker en normal människa är lite försiktig med. Hon har börjat klättra nu på senaste, annars har det vart lugnt på den fronten.

Vi kommer kolla kön, om möjligt. Men mest är väl det för att vi har så många UL framför oss. RUL på tisdag och sedan hjärtultraljud veckan efter. Sedan är det TUL varannan/ var 3:e vecka efter v 27 typ.

 

[YaHilweh]

Vi handlar ytterst sällan ensamma med honom. Om jag behöver handla när jag är ensam med honom så får han sitta i selen på ryggen och så går det undan hade aldrig fixat det om vi inte självscannade!

Vi kan inte heller handla ensamma, ibland funkar det att sätta ned henne i kundvagnen och springa genom butiken med en korg i högsta hugg... Annars måste vi vara två, vi hinner inte blinka innan hon har möblerat om alla varor hon når i butiken....
Jag hade så gärna önskat att hon kunde acceptera vagn eller sele längre än till 11 månaders ålder.

 

[YaHilweh]

@Positron
Nej, du har helt rätt, uttryckte mig nog klumpigt! Syftade bara på din och @YaHilwehs kommentarer om att det ändå inte är lönt att oroa sig. Vilket ju är helt rätt, bara inget jag själv lyckas tillämpa. Blir snarare mest förolämpad när Bm säger samma sak...
Sen har jag nog en väldigt skonsam graviditet på många andra sätt, och utöver oron att något ska gå fel med barnet är jag inte speciellt brydd över "resten", så jag ska absolut inte generalisera eller ställa mig "på andra sidan" och tycka synd om mig själv

Jag tycker att vi människor är ganska fantastiska där, hur olika vi alla är.
När jag fick diabetes 2002 krävde kuratorn på barnmottagningen att både mamma och pappa skulle komma in och prata med henne en dag (mitt i värsta höstbruket, han hade absolut inte tid, men hade inget val). Det första hon säger till dom är "hur tar ni den här tragedin"... Kul inställning från kuratorn, päronen skrattade mest och undrade vilken tragedi hon menade, för dom hade då inte vart med om någon. Är uppväxt med att allt löser sig och att det är dumt att hetsa upp sig om det inte är nödvändigt. Jag är sällan orolig och har nog aldrig vart det, utom en gång, fast då var det nog mest nervositet. Skulle rida min första terräng på en av ridskolans B-ponnysar (som jag hade som min egna, då han kastade av alla och jag var en av få som tyckte om honom). Den gången trillade jag av och slog huvudet i en sten

 

[Positron]

Just det, 1 månad skiljer det på våra. Dottern är född nobeldagen. Här har de flesta ord kommit de senaste veckan-14 dagarna. Nu hör vi nya ord varje dag. Lyckades komma in i den härliga perioden av trots/utveckling eller vad alla väljer att kalla det. Får hon inte som hon vill, kastar hon sig på golvet och gallskriker.
Ja det ska bli spännande, håller med. Hur har du tänkt förbereda din son för det? Menar, jag känner att dottern är alldeles för liten för att förstå/förbereda för. Men hon byter så fint blöja på sina gosedjur här hemma
Hon är dock mes och vågar knappt gå ned för kökstrappan själv (2 steg). Men är övermodig i allt annat, kastar sig ut för saker en normal människa är lite försiktig med. Hon har börjat klättra nu på senaste, annars har det vart lugnt på den fronten.

Vi kommer kolla kön, om möjligt. Men mest är väl det för att vi har så många UL framför oss. RUL på tisdag och sedan hjärtultraljud veckan efter. Sedan är det TUL varannan/ var 3:e vecka efter v 27 typ.

Jag jobbar natt denna vecka och när jag vaknade idag var mannen helt slut. Det är väldigt trotsigt just nu och han varierar mellan att bara skratta en rakt i ansiktet när man säger till honom eller att slänga sig på marken och skrika. Vi hade en kväll för nån vecka sedan när han vqr helt vansinnigt kränkt över något som jag inte kommer ihåg. Det enda som funkar är att låta honom vara. Han satte sig i vagnen och drog ner sufletten och gormade där inne. Råkade man säga något till honom eller titta på honom när han kikade ut så blev det tio gånger värre. Han tycker inte om att bli tröstad heller. Vill vara för sig själv. Som sin mamma

Jag har tänkt på det där med att förbereda och jag känner att jag nog inte kommer göra så stor grej av det. Som du skriver så tror jag att han är för liten för att förstå och kunna relatera till det innan det är verkligt. Pratar kanske lite extra om bebisar vi träffar och så.

 

[Positron]

@Positron
Nej, du har helt rätt, uttryckte mig nog klumpigt! Syftade bara på din och @YaHilwehs kommentarer om att det ändå inte är lönt att oroa sig. Vilket ju är helt rätt, bara inget jag själv lyckas tillämpa. Blir snarare mest förolämpad när Bm säger samma sak...
Sen har jag nog en väldigt skonsam graviditet på många andra sätt, och utöver oron att något ska gå fel med barnet är jag inte speciellt brydd över "resten", så jag ska absolut inte generalisera eller ställa mig "på andra sidan" och tycka synd om mig själv

Ah, jag misstolkade dig nog lite. Justvdet där när man är "äh, det löser sig" utåt handlar nog för min del om att jag tycker om att ha kontrollen själv och inte vill att andra ska lägga sig i. I själva verket är jag oftast väldigt påläst och insatt i vad det nu är jag går igenom. Och @YaHilweh är nog väldigt van vid att ha full koll på sitt mående och diabetes på egen hand och känner säkert att det är påfrestande när andra ska in och peta och oroa sig. Det är vad det är liksom och man gör sitt bästa.

 

[YaHilweh]

Ah, jag misstolkade dig nog lite. Justvdet där när man är "äh, det löser sig" utåt handlar nog för min del om att jag tycker om att ha kontrollen själv och inte vill att andra ska lägga sig i. I själva verket är jag oftast väldigt påläst och insatt i vad det nu är jag går igenom. Och @YaHilweh är nog väldigt van vid att ha full koll på sitt mående och diabetes på egen hand och känner säkert att det är påfrestande när andra ska in och peta och oroa sig. Det är vad det är liksom och man gör sitt bästa.

Jag hatar verkligen när någon annan ska försöka planera och bestämma i mitt liv. Över mig själv och vad som händer är jag ett otroligt kontrollfreak.

 

[YaHilweh]

Jag jobbar natt denna vecka och när jag vaknade idag var mannen helt slut. Det är väldigt trotsigt just nu och han varierar mellan att bara skratta en rakt i ansiktet när man säger till honom eller att slänga sig på marken och skrika. Vi hade en kväll för nån vecka sedan när han vqr helt vansinnigt kränkt över något som jag inte kommer ihåg. Det enda som funkar är att låta honom vara. Han satte sig i vagnen och drog ner sufletten och gormade där inne. Råkade man säga något till honom eller titta på honom när han kikade ut så blev det tio gånger värre. Han tycker inte om att bli tröstad heller. Vill vara för sig själv. Som sin mamma

Jag har tänkt på det där med att förbereda och jag känner att jag nog inte kommer göra så stor grej av det. Som du skriver så tror jag att han är för liten för att förstå och kunna relatera till det innan det är verkligt. Pratar kanske lite extra om bebisar vi träffar och så.

Dock är den här perioden lite charmig, nu när vi är hemma känns det bättre för då kan vi låta henne skrika på ett annat sätt. Vi har satt i rutin att ska man skrika får man göra det på sitt rum! Man skriker inte i "gemensamma" rum. Då det inte går att trösta henne tar vi sonika och bär in henne till sitt rum och då får hon skrika av sig bäst hon vill där inne. Brukar ta 3-4 minuter så kommer hon tillbaka och har glömt varför hon är arg
Här blir vi ofta arga för att man inte får äta hur mycket glass man vill varje dag. Det blev väldigt mycket glass i spanien då glass, gurka och pommes var det enda som damen behagade äta. Visade sig sedan att det inte var så konstigt då tänder var på g.

Hon lyckas ALLTID sparka mig i magen om morgonen. Hon får alltid komma upp i sängen hos oss och mysa en stund innan vi går upp. När hon tröttnat på att mysa vispar hon runt som jag vet inte vad och ninjasparkar sitt småsyskon hej vilt.
Det ska bli lite häftigt att se hur man mäktar med det, men jag är säker på att vi kommer göra det.

Det vi lärt oss sedan tidigare som vi ska hålla fast vid är rutinpotta/grodhålla direkt. Inte sova i vår säng utan i spjälsängen bredvid. BLW. Eget rum tidigt (sambon snarkar så grannarna vaknar).

 

[jordgubbsdoft]

Fast jag tycker inte att någon här inne verkar ta graviditeten med en klackspark? De flesta känner av någon form av oro/obekvämlighet. Det är alltifrån funderingar kring anknytning, kroppsliga förändringar, omgivningen med sitt tyckande och tänkande osv...
Jag t.ex mår riktigt kasst psykiskt av att vara gravid, det är min sämsta gren här i livet och jag skulle hellre föda ett barn i veckan i 9 månader än att vara gravid.

Jag vet att det är svårt att koppla av och njuta och så känns det oftast som att alla andra mår så mycket bättre och svävar runt i ett rosa fluff. Så kommer det förmodligen fortsätta att kännas även när bebis är på utsidan

Inte bara rosa fluffiga moln här heller.. Jag undrar om någon annan här har ont i magen hela tiden? Jag har haft det sedan v6 ungefär. Mest på höger sida en salgs smärta som känns att den ska släppa men aldrig gör det. Ibland kan jag ha mindre ont någon timme eller så men fortfarande så jag känner av det. Allt är jobbigt och gör det värre utom att ligga ner och vila, och då har jag oftast ändå ont i magen.. Har inte fått något mer än en axelryckning typ av läkaren och barnmorskan hittils.. Jag ska gå till en ny barnmorska men nästa tid är först om några veckor. Jag undrar ju hur vanligt det är att man har ont hela tiden, har alla det men bara säger inte det/klagar eller har de flesta inte ont dagligen?

 

[Positron]

@jordgubbsdoft är det långt ner i magen så att det är ett ligament? Eller kanske någon del av tarmpaketet som är extra utsatt som gör att det är kämpigt för maten att passera?

Jag kan ha väldigt ont i ligamenten långt ner på sidorna men det är ju inte ständigt.
Har du gjort ultraljud än? (Jag har lite dålig koll på alla här..) på mig hittade de en cysta på ena äggstocken på kub som de kollade på rul också men den var nog mindre då än när de hittade den. (Det är ganska vanligt att man har det och de är oftast vätskefyllda och ofarliga men kan såklart trycka på).

 

[Positron]

Dock är den här perioden lite charmig, nu när vi är hemma känns det bättre för då kan vi låta henne skrika på ett annat sätt. Vi har satt i rutin att ska man skrika får man göra det på sitt rum! Man skriker inte i "gemensamma" rum. Då det inte går att trösta henne tar vi sonika och bär in henne till sitt rum och då får hon skrika av sig bäst hon vill där inne. Brukar ta 3-4 minuter så kommer hon tillbaka och har glömt varför hon är arg
Här blir vi ofta arga för att man inte får äta hur mycket glass man vill varje dag. Det blev väldigt mycket glass i spanien då glass, gurka och pommes var det enda som damen behagade äta. Visade sig sedan att det inte var så konstigt då tänder var på g.

Hon lyckas ALLTID sparka mig i magen om morgonen. Hon får alltid komma upp i sängen hos oss och mysa en stund innan vi går upp. När hon tröttnat på att mysa vispar hon runt som jag vet inte vad och ninjasparkar sitt småsyskon hej vilt.
Det ska bli lite häftigt att se hur man mäktar med det, men jag är säker på att vi kommer göra det.

Det vi lärt oss sedan tidigare som vi ska hålla fast vid är rutinpotta/grodhålla direkt. Inte sova i vår säng utan i spjälsängen bredvid. BLW. Eget rum tidigt (sambon snarkar så grannarna vaknar).

Ja man ska inte glömma bort hur underbara de små liven är. Känner ofta att det går för fort och kan ju känna en viss sorg över att han ska behöva "dela" oss med någon annan. Och att man inte kommer kunna vara precis lika närvarande just för honom. Men vi vill ha syskon och jag vägrar känna att kroppen blir ok igen bara för att veta att jag ska genomlida några år till med foglossning m.m..

Vi har också några punkter som har fungerat bra för oss som vi kommer försöka köra på igen. Bland annat det där med maten, barnen får äta det vi äter från första stund. Och vi ska försöka köra på sovani spjälsäng m.m men vi gör vad som funkar för stunden

 

[FeatherCloud]

Ah, jag misstolkade dig nog lite. Justvdet där när man är "äh, det löser sig" utåt handlar nog för min del om att jag tycker om att ha kontrollen själv och inte vill att andra ska lägga sig i. I själva verket är jag oftast väldigt påläst och insatt i vad det nu är jag går igenom.

Då förstår jag bättre vad du menade också, och kan skriva under på att jag på många sätt är likadan. Har jättesvårt för när någon i min närhet ska förmana eller ge tips, när jag dels känner mig påläst själv, och dels känner väldigt väl vad jag klarar fysiskt.

Igår försökte min kollega förbjuda mig att bära en lite tyngre sak på jobbet, såklart i all välmening, men å andra sidan bär jag både vattenhinkar och färghinkar på fritiden som är betydligt tyngre, så det kändes mest fånigt Hade jag haft ont i bäckenet som för några veckor sen hade jag nog inte lyft något utav det, så man får ju anpassa sig.

Däremot vill jag ju att folk ska reagera och lyssna när jag själv tar upp något jag funderar över. himla lätt att göra nöjd verkligen...

 

[Monifa]

Då förstår jag bättre vad du menade också, och kan skriva under på att jag på många sätt är likadan. Har jättesvårt för när någon i min närhet ska förmana eller ge tips, när jag dels känner mig påläst själv, och dels känner väldigt väl vad jag klarar fysiskt.

Igår försökte min kollega förbjuda mig att bära en lite tyngre sak på jobbet, såklart i all välmening, men å andra sidan bär jag både vattenhinkar och färghinkar på fritiden som är betydligt tyngre, så det kändes mest fånigt Hade jag haft ont i bäckenet som för några veckor sen hade jag nog inte lyft något utav det, så man får ju anpassa sig.

Däremot vill jag ju att folk ska reagera och lyssna när jag själv tar upp något jag funderar över. himla lätt att göra nöjd verkligen...

Exakt sådär är jag också

 

[Monifa]

Jag funderar ganska mycket på hur storebror kan förberedas. Han blir 6 år i höst och har lite annan förståelse än vad kanske era barn har som är yngre. Men jag tänker att man får svara på frågor som han har och sen när sparkarna blir tydligare utanpå magen att han får känna när det är disco för att det ska bli mer på riktigt.

Sen tror jag mycket hänger på mig hur utfallet blir när lillasyskonet kommer. Jag har en tendens att vara allt för beskyddande (ser tydliga såna tendenser med hunden) och där kommer jag göra mig en otjänst om jag inte släpper lite på garden Så länge han inte gör något som faktiskt är farligt så får nog lillasyskonet härda lite utforskande. Men återstår att se hur utfallet blir när den dagen är kommen. Det viktigaste är nog att sambon (tillika grabbens pappa) ger mycket uppmärksamhet i början och tar det sakta därifrån. I längden vill jag inte vara så mycket "ensamstående" jag tror det blir i början utan i längden är vi ju en familj med två barn varannan vecka och med ett barn den andra och vi hjälps åt med båda barn.

 

[pollex]

Jag funderar ganska mycket på hur storebror kan förberedas. Han blir 6 år i höst och har lite annan förståelse än vad kanske era barn har som är yngre. Men jag tänker att man får svara på frågor som han har och sen när sparkarna blir tydligare utanpå magen att han får känna när det är disco för att det ska bli mer på riktigt.

Sen tror jag mycket hänger på mig hur utfallet blir när lillasyskonet kommer. Jag har en tendens att vara allt för beskyddande (ser tydliga såna tendenser med hunden) och där kommer jag göra mig en otjänst om jag inte släpper lite på garden Så länge han inte gör något som faktiskt är farligt så får nog lillasyskonet härda lite utforskande. Men återstår att se hur utfallet blir när den dagen är kommen. Det viktigaste är nog att sambon (tillika grabbens pappa) ger mycket uppmärksamhet i början och tar det sakta därifrån. I längden vill jag inte vara så mycket "ensamstående" jag tror det blir i början utan i längden är vi ju en familj med två barn varannan vecka och med ett barn den andra och vi hjälps åt med båda barn.

Jag funderade väldigt mycket på förberedelser av syskonet innan barn två föddes, men den här gången tänkte jag knappt tanken . Kanske lite för att äldsta barnet initierade en skaffa-syskon-kampanj i somras, innan de visste att det var i görningen . Sedan var det förvisso tyst om det ett tag, men sedan blev de SÅ glada när de fick veta: stora utbrast "Va!? Jaaaaaa!!!" och lilla (blivande mellan ) strålade och frågade "från dig, mamma!?" och är den som pratar mest med magen (precis lagom höjd ) och som följer upp att bi läser om fostrets utveckling varje vecka .

 

[leoparden]

Jag gick in i vecka 20 idag och ska enligt barnmorskans instruktion börja äta järntabletter. Det stod "t.ex. Niferex" i brevet men jag har Duroferon över sedan blodgivning. Visst borde jag kunna ta dom?

 

[YaHilweh]

Ja man ska inte glömma bort hur underbara de små liven är. Känner ofta att det går för fort och kan ju känna en viss sorg över att han ska behöva "dela" oss med någon annan. Och att man inte kommer kunna vara precis lika närvarande just för honom. Men vi vill ha syskon och jag vägrar känna att kroppen blir ok igen bara för att veta att jag ska genomlida några år till med foglossning m.m..

Vi har också några punkter som har fungerat bra för oss som vi kommer försöka köra på igen. Bland annat det där med maten, barnen får äta det vi äter från första stund. Och vi ska försöka köra på sovani spjälsäng m.m men vi gör vad som funkar för stunden

Jag tror man får ut väldigt mycket av sitt syskon om det inte är för många år emellan. Sambon har dryga året mellan honom och brorsan. Dom har hållt ihop i alla väder. Sedan är självklart alla syskonpar olika, men jag anser att barn behöver syskon om så är möjligt. Jag har fått ut massor av min bror, även om vi egentligen aldrig har tyckt om varandra utan haft den där syskon hat/kärleken.

Vi har oxå kört det, här äter vi det vi äter. Vi gör inget annorlunda (annat än att vi i början inte kryddade saltade så mycket, det fick vi vuxna gör ai efterhand).
Anledningen till att Havanna sovit i egen säng är för att jag inte somnar annars. Jag är livrädd för att sambon som sover som en död ska rulla över och vågar då själv inte koppla av och rör min inte en mm. Jag svårt för att samsova även idag och då är hon 20 månader.

 

[YaHilweh]

Jag funderar ganska mycket på hur storebror kan förberedas. Han blir 6 år i höst och har lite annan förståelse än vad kanske era barn har som är yngre. Men jag tänker att man får svara på frågor som han har och sen när sparkarna blir tydligare utanpå magen att han får känna när det är disco för att det ska bli mer på riktigt.

Sen tror jag mycket hänger på mig hur utfallet blir när lillasyskonet kommer. Jag har en tendens att vara allt för beskyddande (ser tydliga såna tendenser med hunden) och där kommer jag göra mig en otjänst om jag inte släpper lite på garden Så länge han inte gör något som faktiskt är farligt så får nog lillasyskonet härda lite utforskande. Men återstår att se hur utfallet blir när den dagen är kommen. Det viktigaste är nog att sambon (tillika grabbens pappa) ger mycket uppmärksamhet i början och tar det sakta därifrån. I längden vill jag inte vara så mycket "ensamstående" jag tror det blir i början utan i längden är vi ju en familj med två barn varannan vecka och med ett barn den andra och vi hjälps åt med båda barn.

Jag har kompisar som har tagit med syskon på Ultraljudet för att det ska bli mer på riktigt och för att barnet verkligen ska se att det finns något där inne.
Sedan tror jag att det är lätt som barn att känna sig utanför när man plötsligt ska dela uppmärksamheten med någon annan. Men att det då är viktigt att syskonet får egen "lektid" med både mamma och pappa när det går. Nu är jag inte i sitsen själv och det är nog svårt för mig att sätta mig in i det, men jag tror att jag som barn hade svarat med svartsjuka och att jag hade velat bli inbjuden att hjälpa till med matning, blöjbyte och det som går. Under övervakning såklart

 

[Monifa]

Jag har kompisar som har tagit med syskon på Ultraljudet för att det ska bli mer på riktigt och för att barnet verkligen ska se att det finns något där inne.
Sedan tror jag att det är lätt som barn att känna sig utanför när man plötsligt ska dela uppmärksamheten med någon annan. Men att det då är viktigt att syskonet får egen "lektid" med både mamma och pappa när det går. Nu är jag inte i sitsen själv och det är nog svårt för mig att sätta mig in i det, men jag tror att jag som barn hade svarat med svartsjuka och att jag hade velat bli inbjuden att hjälpa till med matning, blöjbyte och det som går. Under övervakning såklart

Fanns en svartsjuka till hunden men den tycker jag har lagt sig allt efter som Betty blivit större (inte längre rädd att hon ska bli mos eller bli rädd för barn). Jag håller med om att alla barn ska få egentid med sin/sina föräldrar - det jag menade är att i början tror jag att det kräver mer egentid eller uppmärksamhet och stöd från pappa än senare när det inte längre är nytt med ett syskon i familjen.

 

[YaHilweh]

Fanns en svartsjuka till hunden men den tycker jag har lagt sig allt efter som Betty blivit större (inte längre rädd att hon ska bli mos eller bli rädd för barn). Jag håller med om att alla barn ska få egentid med sin/sina föräldrar - det jag menade är att i början tror jag att det kräver mer egentid eller uppmärksamhet och stöd från pappa än senare när det inte längre är nytt med ett syskon i familjen.

Jag tror båda föräldrarna är lika viktiga där. Men du sitter lite i en annan sits då du har blivit mamma på senare år, eller har jag fel där? Att du kommit in som extra i deras familj?

 

[Monifa]

Jag tror båda föräldrarna är lika viktiga där. Men du sitter lite i en annan sits då du har blivit mamma på senare år, eller har jag fel där? Att du kommit in som extra i deras familj?

Jag är ju inte riktigt lika intressant som pappa Så i en "normal" familj är ju båda lika viktiga såklart. Jag är ju bonus
Jag kommer såklart ge honom uppmärksamhet i vardagen också men det är lite mer han som styr det behovet.