Fara till svågern 33 mil gick ganska okej, hon sov mer än halva vägen men blev tyvärr riktigt less de sista 20 minuterna. Hon har annars åkt bil max 30 min, så drygt 3 h (med paus förstås) blev lite av ett hopp.
Men när vi kommit fram började I storgråta vid åsynen av farbror, kusiner och ett främmande hus och slutade inte förrän hon somnade för kvällen. 6 h senare.
Hon fick någon paus här och var, men hon var verkligen jätteledsen så det värkte i hjärtana på oss. Hon verkar ha gått in i en fas där alla andra än mamma och pappa är läskiga.
Natten var sen bra och morgonen okej, men hon var fortfarande grumsig så vi gav oss och for hem igen. Det får bli en resa till dem en annan gång.
Väl hemma är ungen så nöjd och glad. Hon lever verkligen i nuet.
Men vi kände oss snuvade på påskfirandet och ringde min mor (som bara bor på andra sidan stan) och frågade om hon ville ha lite middagsgäster vilket hon tackade ja till.
Nu när vi visste vad som skulle hända så gömde vi först I i famnen, sen fick hon sitta på andra sidan bordet i famnen hos en av oss med ryggen till alla läskiga människor.
Tids nog tog nyfikenheten överhand och tillslut kunde hon sitta vänd mot dem och skratta, le och vara allmänt glad och kommunikativ med dem.
Så vi fick avsluta på topp och for hemåt när hon började bli trött för kvällen. Nu sitter jag och försöker söva henne.
Resten av påsken ska vi bara vara vi tre.