Jag hoppar gärna in i tråden jag också.
Jag är dock inte alls sådär säker som ni andra verkar vara om när det blir, har ingen aning om vilken vecka, mer än att det borde vara i v. 10 nu. Jag tog nämligen ur p-staven och sen sköt sambon skarpt på en gång.
Kruxet är ju att det är rätt omöjligt att räkna ut när jag hade sista mensen. Vet bara när jag tog ur staven (17/3) och när jag gjorde ett negativt test (17/4) när jag började misstänka att det kunde blivit nåt. Plussade sen den 30/4. Så vi får vackert vänta tills ultraljud i ca v. 18 vilket borde bli i slutet på juli. Känns nervöst att vänta ända tills dess, men jaja. Borde bli nedkomst vid årsskiftet, så jag håller tummen för januari.
Är dessutom rätt rädd för tvillingar då det finns mycket tvillingar på min mosters sida...
Symptomen för mig har varit mest enorm trötthet. Jag skulle kunna sova en hel vecka, helt slut i hela kroppen med noll ork till nånting vissa dagar. Sen är det jobbigt att äta, blir jag för hungrig blir jag illamående och då får jag inte i mig nånting alls. Har laddat upp med frukt, yoghurt och risifrutti så man kan få i sin nånting lätt och snabbt när man känner att man börjar bli hungrig. Då brukar det gå bra. Vissa saker klarar jag inte alls av att äta, falukorv tex. Plus att brösten ömmar, vilket varit lite till och från, och att jag har som mensvärk rätt ofta.
Vi gjorde allt officiellt i samband med mors dag, visst känns det kanske tidigt och osäkert att gå ut med allt redan nu, men samtidigt var det så himla skönt med all positiv respons och alla grattishälsningar. Vi berättade för min pappa förra veckan och han förstörde allt vad glädje heter och tryckte ner mig rätt rejält i skoskaften så när vi åkte därifrån ville jag bara slippa allt ("varför berättar du redan, allt är ju så osäkert än, det är ju inte alls säkert att det ens blir nånting", "köp ingenting än, ingen mening", "allt kommer vändas upp och ner, inget kommer bli som innan", "ekonomin kommer bli jättesvår" osv osv. Verkligen sånt man ville höra när man förväntade sig glada tillrop). Innan det var jag bara jättelycklig och såg så mycket fram emot allt. Men han pajade hela den biten. Alla tankarna gick på högvarv, "vill jag verkligen det här när allt så uppenbart kommer bli skit"? Grät mig igenom hela veckan och fick kämpa med mig själv hela tiden. Så det var verkligen jätteskönt och ett stort lyft för mig och min självkänsla att få berätta för allmänheten och bara få positiva kommentarer tillbaka. Mamma höll på att gå i taket.
Så nu kan jag känna äkta glädje och se ljust framåt igen!
Men jag väntar med att skriva in mig på listan tills vi vet mer säkert datum.
Jag är iaf 25 år och det är första bernet! Vi har varit tillsammans i sju år, brukar skoja om att vi väntade in talesättet "sju år senare".
Känns så skönt att slippa vänta ända till v. 17-19 eller när första ul brukar vara. Man vill ju gärna veta om det verkliger är något där och om det är en eller två.
