Vinterföräldrar 2014/2015

[Mirtai]

Minns du vad lakanet heter?

Tror det heter Gökärt numera

 

[miiiiiiia]

Jag sover också på sidan, framstupa sidoläge eller på mage i vanliga fall, tycker det funkar med en kudde mellan knäna och en mot ryggen så man får stöd och inte "ramlar baklänges"...


Kl
Imorse vaknade jag med mensvärk och molande värk i ländryggen som strålande lite neråt, tänkte YES, äntligen, men nu är allt som vanligt igen , vill träffa liten nu och sluta vara gravid...är klar med detta nu..idag är vi bf +2

 

[Donnatello]

Jag sover också på sidan, framstupa sidoläge eller på mage i vanliga fall, tycker det funkar med en kudde mellan knäna och en mot ryggen så man får stöd och inte "ramlar baklänges"...


Kl
Imorse vaknade jag med mensvärk och molande värk i ländryggen som strålande lite neråt, tänkte YES, äntligen, men nu är allt som vanligt igen , vill träffa liten nu och sluta vara gravid...är klar med detta nu..idag är vi bf +2

Trist att det bara var falskt alarm, hoppas det drar igång snart. Jag är nog näst på tur och för min del kan liten få komma typ NU.

 

[miiiiiiia]

Trist att det bara var falskt alarm, hoppas det drar igång snart. Jag är nog näst på tur och för min del kan liten få komma typ NU.

Visst behöver man nio månader på sig att mogna in i detta, men massa extra dagar...nej, dom kan vi skippa
Vill bara träffa den lille nu

 

[Sorbe]

Kudden mellan knäna hjälper mig mot ont i höfterna och nedre rygg, sen så är det skönt med en kudde eller ett extra täcke på framsidan att "stötta" magen mot tycker jag . Jag har en helt vanlig "rundkudde" från IKEA, en lång rulle som vi har haft i soffan tidigare. Jag sover på sidan eller framstupa sidoläge vanligtvis, så det enda som har ändrats är att det är jobbigare att vända på mig (och det måste jag göra flera gånger per natt, får ont i höfterna annars).

Aha! Jag har ju inte ont alls utan det är mer nu i helgen det började bli mer obehagligt att ligga ner. Får nog försöka att vända lite på madrasserna i sängen som jag gjorde varje gång jag bytte sängkläder tidigare, eftersom man tynger ner dem på samma ställe annars. Brukar nu mest bara vända bäddmadrassen (som är ganska tjock) men får testa vända den mellersta madrassen också, det känns lite som att jag sover i nedförsbacke...
Inte kul att du har så ont!

 

[skiesabove]

Nämen så ont har jag inte, men det går ju inte att sova om man får muskelkramp i höft och rygg .

Jag har nog inte alls ont jämfört med "alla ni" som har foglossning.

 

[Appleflower]

Idag har jag 50 dagar kvar till BF och känner lite inre stress över det faktumet samt att det dessutom lika väl kan vara allt från 36 till 64 dagar kvar. Varför kan inte alla bebisar bara komma på sin beräknade dag? Hade helt klart varit lättare att planera

Var på ultraljud i fredags också och fick en viktuppskattning som visade normalstor bebis, en mini avvikelse på -2% mot vad den förväntas väga. Känns bra att veta eftersom magen verkar har stannat i växten så frågan är var bebisen tar plats någonstans?

Har börjat sova sämre, ytligare och kan ligga vaken i timmar. Går fortfarande inte upp på nätterna för att kissa så jag har varit bortskämd med att få sova som en klubbad genom nätterna. Någon som känner igen sig med att sömnen blir ytligare?

 

[Blueberry]

I dag var vi första delen av profylaxkursen.
Det var helt fantastiskt. Barnmorskan, föräldragruppen, samtalen - nothing compares to this. Det här var så mycket bättre och så mycket mer. Hon som vi träffade driver det här i privat regi, hon är bland annat doula, förlossningspedagog, massageterapeut, kock, personlig tränare och fyrabarnsmamma. Så mycket kompetens i en och samma person!

Vi pratade om förlossningsförlopp och hormoner, en hel del naturvetenskap, biologi och fakta (sånt som jag har lätt att ta in) och det var så skönt. Hon pratade också en hel del riktat till maken (ÄNTLIGEN pratar någon med honom om vad och hur han kan göra!) och det var en sån enorm lättnad för mig.

Det var skönt att ha maken med, han berättade efteråt att han hade fått ut oerhört mycket mer av de här två timmarna än han hade kunnat ana. Jag känner likadant.

 

[Miks]

Här hemma roar vi oss med att stoppa värkar idag igen. Haft värkar sedan 20 ungefär. Ringde förlossningen vid 22 och valet var då att ta mer bricanyl och försöka stoppa värkarna själva eller komma in och bli undersökt och därefter få bricanyl. Än så länge har vi valt att stanna hemma. Får se vad som händer under natten.

Just nu är risken stor att vi kör om er @miiiiiiia och @Donnatello Jag ska försöka knipa för er skull Annars får ni skynda er!

Mvh Miks

 

[hvala]

Här hemma roar vi oss med att stoppa värkar idag igen. Haft värkar sedan 20 ungefär. Ringde förlossningen vid 22 och valet var då att ta mer bricanyl och försöka stoppa värkarna själva eller komma in och bli undersökt och därefter få bricanyl. Än så länge har vi valt att stanna hemma. Får se vad som händer under natten.

Just nu är risken stor att vi kör om er @miiiiiiia och @Donnatello Jag ska försöka knipa för er skull Annars får ni skynda er!

Mvh Miks

Men hallå, vem ska jag fika med imorgon om du ska föda barn?



Neej, knip inte, du är väl fullgången typ från och med idag? Då tycker jag att de kan ta och plocka ut lilltjejen nu!

 

[Miks]

Men hallå, vem ska jag fika med imorgon om du ska föda barn?



Neej, knip inte, du är väl fullgången typ från och med idag? Då tycker jag att de kan ta och plocka ut lilltjejen nu!

Ha ha jag tänkte faktiskt på vem du skulle fika med! Vad sjutton det här var ju inte planerat.

Läkaren på BB Stockholm ska ringa tillbaka om en stund och bestämma om vi behöver åka in eller inte. Bricanylen hjälper inte som önskat. Magen är fortfarande hård och värkarna kommer men inte lika intensivt. Läkaren tycker fortfarande att det är lite tidigt att plocka ut den här lille tjejen. De anser inte att hon är färdigbakad ännu. Ett par dagar till vill de hålla kvar henne.

Håller tummarna för att vår dejt imorgon fortfarande blir av @hvala ! Vi hörs imorgon helt enkelt

Mvh Miks

 

[Tora]

I dag var vi första delen av profylaxkursen.
Det var helt fantastiskt. Barnmorskan, föräldragruppen, samtalen - nothing compares to this. Det här var så mycket bättre och så mycket mer. Hon som vi träffade driver det här i privat regi, hon är bland annat doula, förlossningspedagog, massageterapeut, kock, personlig tränare och fyrabarnsmamma. Så mycket kompetens i en och samma person!

Vi pratade om förlossningsförlopp och hormoner, en hel del naturvetenskap, biologi och fakta (sånt som jag har lätt att ta in) och det var så skönt. Hon pratade också en hel del riktat till maken (ÄNTLIGEN pratar någon med honom om vad och hur han kan göra!) och det var en sån enorm lättnad för mig.

Det var skönt att ha maken med, han berättade efteråt att han hade fått ut oerhört mycket mer av de här två timmarna än han hade kunnat ana. Jag känner likadant.

På den profylaxkursen (en tvåtimmarskurs) som MVC tillhandahåller hos oss (har gått den de senaste tre graviditeterna) så har de också varit mycket vad partnern kan göra.

Vi har också upplevt det som mycket positivt. Här finns ju verkligen en möjlighet att involvera ens partner mycket och det är bra att dom tar tillvara den möjligheten.

Dom tog även upp saker som ens partner INTE skall göra. Tex att argumentera med en födande kvinna inte är den bästa idén.

 

[Miks]

Bebisen stoppad denna gången också. Vi var tvungna att åka in ändå och undersöka livmodertappen och köra en ctg kurva samt ultraljud för att kolla hur hon ligger. Kurvan såg bra ut och tappen än så länge opåverkad. Hon har det trångt där inne men ligger iaf med huvudet neråt. Tror det var vårt 11:e ultraljud!

Just nu kallar de det för väldigt elaka förvärkar. Det värsta är ju att det är svårt att veta om det är riktiga värkar eller förvärkar när de kommer var 3:e minut och håller i sig i 2 minuter eller längre. De gör dessutom väldigt ont. Trickigt! Jag hoppas verkligen inte det ska behöva vara så här tills den 29/12 då vårt planerade kejsarsnitt är bokat!

Nu hoppas jag att det inte spökar igen och att när det kommer igång nästa gång är det bebis på G.

Mvh Miks

 

[Blueberry]

I dag var vi första delen av profylaxkursen.
Det var helt fantastiskt. Barnmorskan, föräldragruppen, samtalen - nothing compares to this. Det här var så mycket bättre och så mycket mer. Hon som vi träffade driver det här i privat regi, hon är bland annat doula, förlossningspedagog, massageterapeut, kock, personlig tränare och fyrabarnsmamma. Så mycket kompetens i en och samma person!

Vi pratade om förlossningsförlopp och hormoner, en hel del naturvetenskap, biologi och fakta (sånt som jag har lätt att ta in) och det var så skönt. Hon pratade också en hel del riktat till maken (ÄNTLIGEN pratar någon med honom om vad och hur han kan göra!) och det var en sån enorm lättnad för mig.

Det var skönt att ha maken med, han berättade efteråt att han hade fått ut oerhört mycket mer av de här två timmarna än han hade kunnat ana. Jag känner likadant.

Det absolut bästa från profylaxkursen i går var att vi faktiskt kunde ringa in något väldigt viktigt och som jag kan sluta blunda för:

Det som är jobbigt för mig är inte särskilt diffust egentligen – även om jag försöker linda in det för att undvika skam- och skuldkänslorna, och det handlar mer om vad som händer efter förlossningen än själva förlossningen även om förlossningen har blivit symbolen för det.

Det här med föräldraskap alltså.
Det är så jävla skrämmande.
Jag känner mig definitivt inte som någon självklar förälder och jag har väldigt svårt att se mig själv i rollen som mamma.

Det är väl därför jag ser förlossningen som slutet och att allt efter den bara är en dimma. Jag kan inte föreställa mig tillvaron med ett barn.

 

[Miks]

Det absolut bästa från profylaxkursen i går var att vi faktiskt kunde ringa in något väldigt viktigt och som jag kan sluta blunda för:

Det som är jobbigt för mig är inte särskilt diffust egentligen – även om jag försöker linda in det för att undvika skam- och skuldkänslorna, och det handlar mer om vad som händer efter förlossningen än själva förlossningen även om förlossningen har blivit symbolen för det.

Det här med föräldraskap alltså.
Det är så jävla skrämmande.
Jag känner mig definitivt inte som någon självklar förälder och jag har väldigt svårt att se mig själv i rollen som mamma.

Det är väl därför jag ser förlossningen som slutet och att allt efter den bara är en dimma. Jag kan inte föreställa mig tillvaron med ett barn.

Vad skönt att ni hittat vad det är som känns otäckt och skrämmande! Då är det ju betydligt lättare att jobba med och förhålla sig till!

Men då känns det som att just själva förlossningen är ganska inringad och som att du har kontroll på nu eller? Det är ju superbra i sånna fall!

Mvh Miks

 

[Blueberry]

Vad skönt att ni hittat vad det är som känns otäckt och skrämmande! Då är det ju betydligt lättare att jobba med och förhålla sig till!

Men då känns det som att just själva förlossningen är ganska inringad och som att du har kontroll på nu eller? Det är ju superbra i sånna fall!

Mvh Miks

Ja, förlossningen har jag liksom "accepterat" nu. Det tog lång tid, och eftersom den har fått symbolisera hela föräldragrejen och "the end of life as I know it" så har det varit ett enormt berg (Mordor, du vet) för mig.

Nu har jag liksom börjat utrusta mig med karta och kompass och fotriktiga skor och bra ryggsäck och förbereder mig för att ta mig an det där jäkla berget. Kollar på vilka leder och stigar som leder till toppen och försöker planera en bra väg, pratar med andra som har bestigit andra liknande berg och så där. Det känns fortfarande läskigt, men det är inte samma skräck som innan.

Det var faktiskt först i går som det gick upp för mig vad jag egentligen är rädd för.

 

[vilse]

Det är väl därför jag ser förlossningen som slutet och att allt efter den bara är en dimma. Jag kan inte föreställa mig tillvaron med ett barn.

Nu var inte min skräck så stor som din är, men jag kan ändå känna igen mig i det du beskriver. Jag kunde verkligen inte se vad som skulle hända efter förlossningen, helt omöjligt.
Vi hade vagnen hemma, jag kunde se oss ut och gå med den. Men det var ett barn som vi var barnvakt till. Eller så var vagnen tom...
Jag kunde inte se att jag skulle ha ett barn, det var mer troligt att det var en kattunge som skulle komma på bf...

Jag gick ju även hos specialister för förlossningsrädda, och det var nog även där jag insåg min rädsla. Jag kunde kolla på alla konstiga saker i rummet utan att känna/tycka något konstigt. Men när jag såg platsbaljan bebisen läggs i - ja, det var en skräckupplevelse! Kallsvettades, gråtfärdig (eller om jag till och med grät), och vägrade titta på den. För en jäkla plastbalja!

Det jag vill ha sagt - är att det i varje fall mitt fall - gick riktigt bra. Visst, barnet kändes som på låns ganska länge, jag fick inte den här blixtrande kärleken till honom med en gång som många får. Utan det växte sig fram sakta för varje dag Dock - från dag 1 så kom beskyddarinstinkten. Men den har (ivarje fall jag) till alla barn jag passar.
Det tog mig 3 månader innan jag kallade mig själv för mamma, och ytterligare någon tid innan jag kunde kalla mig mamma och verkligen känna mig bekväm med det.

 

[Miks]

Ja, förlossningen har jag liksom "accepterat" nu. Det tog lång tid, och eftersom den har fått symbolisera hela föräldragrejen och "the end of life as I know it" så har det varit ett enormt berg (Mordor, du vet) för mig.

Nu har jag liksom börjat utrusta mig med karta och kompass och fotriktiga skor och bra ryggsäck och förbereder mig för att ta mig an det där jäkla berget. Kollar på vilka leder och stigar som leder till toppen och försöker planera en bra väg, pratar med andra som har bestigit andra liknande berg och så där. Det känns fortfarande läskigt, men det är inte samma skräck som innan.

Det var faktiskt först i går som det gick upp för mig vad jag egentligen är rädd för.

Låter ju suuuuperbra!

Vi har också pratat med andra som redan hade barn innan oss för att höra hur de gjort och gjorde. Vi har sedan diskuterat tillsammans hur vi ville ta oss an vår bergsbestigning. Jag tror att det är nyttigt. Man kan ha en plan och en karta och ibland går det exakt och ibland tar man genvägar eller kör i diket och behöver hjälp upp.

Lite kl men på samma tema
Våra samtal har ju landat i att jag fortfarande är otroligt rädd för förlossningens sista del (där det gick år pipan förra gången). Vi kommer inte därifrån och har nu fått ett kejsarsnitt beviljat. Senast den 29/12 får vi träffa vår lilla tjej. Fast vi alla tror att hon kommer tidigare med tanke på vad som händer just nu

Det känns verkligen superskönt med kejsarsnittet. Först nu kan jag faktist se fram emot slutet på gravidresan

Vi har kommit långt både du och jag @Blueberry fast med helt olika utfall och med helt olika input. Ganska coolt! Go oss!

Mvh Miks

 

[Miks]

Nu var inte min skräck så stor som din är, men jag kan ändå känna igen mig i det du beskriver. Jag kunde verkligen inte se vad som skulle hända efter förlossningen, helt omöjligt.
Vi hade vagnen hemma, jag kunde se oss ut och gå med den. Men det var ett barn som vi var barnvakt till. Eller så var vagnen tom...
Jag kunde inte se att jag skulle ha ett barn, det var mer troligt att det var en kattunge som skulle komma på bf...

Jag gick ju även hos specialister för förlossningsrädda, och det var nog även där jag insåg min rädsla. Jag kunde kolla på alla konstiga saker i rummet utan att känna/tycka något konstigt. Men när jag såg platsbaljan bebisen läggs i - ja, det var en skräckupplevelse! Kallsvettades, gråtfärdig (eller om jag till och med grät), och vägrade titta på den. För en jäkla plastbalja!

Det jag vill ha sagt - är att det i varje fall mitt fall - gick riktigt bra. Visst, barnet kändes som på låns ganska länge, jag fick inte den här blixtrande kärleken till honom med en gång som många får. Utan det växte sig fram sakta för varje dag Dock - från dag 1 så kom beskyddarinstinkten. Men den har (ivarje fall jag) till alla barn jag passar.
Det tog mig 3 månader innan jag kallade mig själv för mamma, och ytterligare någon tid innan jag kunde kalla mig mamma och verkligen känna mig bekväm med det.

Sånt där är så himla nyttigt att höra tycker jag! Att det inte är blixtförälskelse och rosa fluff på en gång för alla. Att det är en livsomvälvande händelse som vissa behöver mer tid på sig att förbereda sig på, planera inför och växa in i. Att det kan vara sjukt skrämmande liksom! Tack för att du delar med dej!

Mvh Miks

 

[miiiiiiia]

Idag har jag en riktig skitdag, liten verkar inte vilja komma ut och jag är så less på att vänta nu... Har en hel del förverkar och mensvärk som kommer och går, mest på natten, min metala status börjar verkligen krokna nu...