Sv: Vinterföräldrar 2013/2014
KL*
Lär väl också ta och börja kolla vagn nu.
26+1, 96 dagar kvar. Tvåsiffrigt. Börjar få panik. Över allt egentligen. Funderar på om jag håller på och bli deprimerad rent av.
Känner att jag har tappat livsglädjen, att jag tappat bort mig själv, allt jag är är gravid.
Sommarsemestern blev inte som jag ville, jag mådde dåligt och hade mycket ligaments smärtor. Sambon har en son sen tidigare och vi hade honom tre av fyra veckor, vi sparade en vecka till att åka utomlands typ nu och bara vara med varandra innan vi blir fler. Och då kunde jag inte med allt som lillkillen ville utan fick "vänta och anpassa mig" för att han skulle få en bra semester. Självklart inte med krav från sambon, utan det är ju jag själv som inte vill vara i vägen för att jag är gravid. Men önskar ju att vi kunde ha gjort nått eget som jag känner att jag mår bra av.
Iaf så fick inte sambon något nytt pass så vi kom inte iväg utomlands heller, så det var ju semester dagar i sjön. Och "vår vecka" blev inte av. Den veckan vi hade i somras ensamma blev en liten hotell vistelse men resten av tiden gick ut på och leta ny bil, så barnvagn och hund osv kan komma in.
Sen har vi flyttat, först ut i juli till ett förråd, har bott hos mina föräldrar till förra veckan när vi fick flytta in i nya lägenheten. Renovering, flytta, möblera, köpa nytt. Och jobba heltid med foglossning.
Sjukgymnasten ger mig akupunktur vid behov, men när jag är för inflammerad i musklerna så blir det olidligt. Kan inte träna eller göra nått för då blir foglossningen troligtvis sämre. Sambon masserar när jag klarar det, men är så spänd och inflammerad i musklerna att jag inte alltid klarar att han rör mig, bara att bli struken på undre delen av buken eller länd ryggen gör ont, nästan lite rädd för hans beröring. Biter ihop och försöker stå ut för att vi ska bevara någon slags närhet. Vilket känns skit för honom. Sex är helt uteslutet.
Allt är bara måsten och "nej". Nej till allt jag vill för att jag inte klarar det. Och måsten som äter upp den sista delen av frivilja. Jag har ingen aptit, men måste laga mat, måste äta. Vill fan in se en påminnelse om IKEA eller nå annat inredningsmässigt, men måste bli klart snart, vill inte gå i nån mer affär alls, men måste ha det och det, har ont överallt, men måste jobba, måste städa, måste köra saker till återbruket och bära ner saker i källaren.
Behöver verkligen en paus, återhämtning av allt som tagit över mig, behöver få känna glädje och inte sån glädje som jag måste känna. "Är du inte glad över nya bilen? Är du inte glad över nya lägenheten? Är du inte glad över det och det och det?"... NEJ det är jag inte, vill ta min hund och min hamster och min ofödda bebis och flytta till nått ensligt ställe i sibirien och leva med björnarna.
Men då kommer "Nej-en" nej jag orkar knappt motionera min hund, speciellt inte efter att ha jobbat, dock finns det en positiv punkt i det hela, cykel, hon och jag cyklar nu, så igår fick hon en timmes cykel promenad istället. Men allt annat överskuggar denna positiva vändning.
Min livskvalité har kommit av motion, hundträning, ridning, allt som är fysiskt, och min kropp säger nu nej. Allt den vill är att sova. Jag vet vad jag brukar må bra av, vad jag behöver för att känna den där glädjen av att vara helt på plats i stunden, men jag kan inte nå dit. Kanske tar ett halvår till ett år innan jag kan det. Och jag vet inte hur jag ska finna glädje nu.
Är självklart superglad i min bebis och graviditeten, men jag är mer än så, eller borde iaf vara det..
Sambon föreslog bio och middag ikväll, jo men visst, trevligt att göra nått kul, men jag har ingen aptit, vill inte äta, att äta är en plåga och kan bara tänka mig höfterna efter att suttit i en biostol ett par timmar. Men kan inte ge honom något förslag på nått annat.
Vill ju bara sova och vara ifred, men egentligen något romantiskt äventyr som jag känner mig stark och glad av, där alla svagheter försvinner.
Tror att det blir att ringa och be om en kurator på måndag, om jag hinner dvs.
Hade utvecklings samtal på jobbet och fick jättemycket beröm, mer än vad jag trodde jag förtjänade, men känner mig inte glad över det heller, tacksam för kollegorna, men kände att det var ett slöseri med tid, "om ni inte har något som ni vill att jag ska bli bättre på eller tänka på, låt mig vara då, jag har annat jag måste göra". Och blir mer ledsen, när jag inser att jag inte kan bli glad över det som normalt borde gjort mig jätte glad.
Långt avskrivande. Nån som har nå tips, eller känner igen sig eller nått?
