Åh, jag ligger nu och gråter i sängen. Jag har lillgrodan på bröstet, han sover och håller armarna kring min hals. Han är inborrad mot halsen och vi är så fysiskt nära det bara går. Det är så otroligt mysigt och tanken på att han kommer växa upp och bli stor och inte alltid vara såhär liten (inte ens särskilt länge, träffade en 9-månaders häromdagen och det är ju en STOR bebis. Inte alls en lillgroda.
) gör mig så himla ledsen. Jag vill alltid ha det såhär! Mannen peppar och stöttar och menar på att det blir ännu bättre, ännu roligare, när dom blir lite mer med, kan börja gå, kan prata, blir mer små människor. Och det är säkert så, men jag kan inte låta bli att känna att all utveckling är början på slutet, snart är han stor och flyttar ifrån mig.
(Säger ju det, jag har blivit ett komplett mamma-monster.
)