Vinterföräldrar -17/18 del 2

[Positron]

Jag har drabbats av någon sorts sista-minuten-ångest Appen jag har för att hålla koll säger "15 dagar kvar" och jag funderar plötsligt över vad vi gett oss in på..!

Är fortfarande inte så orolig för själva förlossningen (om nu kotten bara kan hålla sig rättvänd...), men sen?!
Hur ska vi orka? Hur ska vi klara av allt?

Det är ju inte direkt något som vi kan ångra oss med om ett tag heller, barn är ju liksom "for life"... Och jag är ju inte ens särskilt förtjust i barn...
Var och handlade idag och det enda jag såg överallt var barn som skrek och bråkade, och trötta föräldrar. Och plötsligt kan jag komma på tusen saker som sambon och jag borde gjort "innan vi fick barn" som nu känns som om vi aldrig kommer få gjort.

Jag fattar ju att det här är en helt (eller iaf ganska ) normal psykologisk reaktion såhär nära inpå, men det känns också jobbigt att jag kommer längre ifrån att känna den sk bebislyckan ju närmre bf jag kommer. Just nu längtar jag inte alls, snarare känns det helt okej om jag bara får gå hemma och skrota och titta på dom gulliga bebiskläderna, piffa i barnrummet, och att Kotten stannar kvar i magen...

Som en tröst så låg jag i sådana funderingar under förlossningen "vad har vi gett oss in på"
Det ÄR läskigt med förändring.

 

[Heulwen]

@FeatherCloud Känner samma sak. Det är läskigt att det inte finns någon återvändo, helt plötsligt får man en helt ny roll i livet som aldrig går att ångra. Vara en mamma för resten av livet. Ta hand om någon helt hjälplös, sedan prägla och uppfostra barnet att bli en bra människa. Försöker tänka att det ska bli en häftig utmaning att klara av, det går ju ändå inte att hoppa av nu.

Och jag ser ju fram emot det egentligen, men det är skrämmande. Tror man bara får ta en dag i taget och inte tänka för långt fram i tiden. Jag blir bara stressad av att försöka se flera år framåt i alla fall.

 

[FeatherCloud]

@Positron
Tack, fast jag vet inte om det hjälper Kommer säkert tänka likadant när det är dags också. Jag är ju skitdålig på förändringar överlag, vill ha rutiner och trygghet, och det här känns som om jag håller på att fixa mitt liv i rakt motsatt riktning!

 

[Kilauea]

Jag har drabbats av någon sorts sista-minuten-ångest Appen jag har för att hålla koll säger "15 dagar kvar" och jag funderar plötsligt över vad vi gett oss in på..!

Är fortfarande inte så orolig för själva förlossningen (om nu kotten bara kan hålla sig rättvänd...), men sen?!
Hur ska vi orka? Hur ska vi klara av allt?

Det är ju inte direkt något som vi kan ångra oss med om ett tag heller, barn är ju liksom "for life"... Och jag är ju inte ens särskilt förtjust i barn...
Var och handlade idag och det enda jag såg överallt var barn som skrek och bråkade, och trötta föräldrar. Och plötsligt kan jag komma på tusen saker som sambon och jag borde gjort "innan vi fick barn" som nu känns som om vi aldrig kommer få gjort.

Jag fattar ju att det här är en helt (eller iaf ganska ) normal psykologisk reaktion såhär nära inpå, men det känns också jobbigt att jag kommer längre ifrån att känna den sk bebislyckan ju närmre bf jag kommer. Just nu längtar jag inte alls, snarare känns det helt okej om jag bara får gå hemma och skrota och titta på dom gulliga bebiskläderna, piffa i barnrummet, och att Kotten stannar kvar i magen...

Så där tänker jag med jämna mellanrum. Här har vi kämpat flera år, lagt ner pengar och blod, svett och tårar och så kommer jag på mig själv med att tänka "kommer det gå, kommer jag orka?". Tror (hoppas ) det är normala tankar.

 

[Rugge]

Jag har drabbats av någon sorts sista-minuten-ångest Appen jag har för att hålla koll säger "15 dagar kvar" och jag funderar plötsligt över vad vi gett oss in på..!

Är fortfarande inte så orolig för själva förlossningen (om nu kotten bara kan hålla sig rättvänd...), men sen?!
Hur ska vi orka? Hur ska vi klara av allt?

Det är ju inte direkt något som vi kan ångra oss med om ett tag heller, barn är ju liksom "for life"... Och jag är ju inte ens särskilt förtjust i barn...
Var och handlade idag och det enda jag såg överallt var barn som skrek och bråkade, och trötta föräldrar. Och plötsligt kan jag komma på tusen saker som sambon och jag borde gjort "innan vi fick barn" som nu känns som om vi aldrig kommer få gjort.

Jag fattar ju att det här är en helt (eller iaf ganska ) normal psykologisk reaktion såhär nära inpå, men det känns också jobbigt att jag kommer längre ifrån att känna den sk bebislyckan ju närmre bf jag kommer. Just nu längtar jag inte alls, snarare känns det helt okej om jag bara får gå hemma och skrota och titta på dom gulliga bebiskläderna, piffa i barnrummet, och att Kotten stannar kvar i magen...

Oj jag hade precis samma tankar.
Är egentligen inte heller överförtjust i andras småbarn. Slipper dem gärna.
Men det är annorlunda med ens egna lilla bebis.

När jag låg på operationsbordet så tänkte jag: Shit, ska de verkligen plocka ut henne Nu, kan hon inte bara vara kvar där inne så jag kan fortsätta mitt liv precis som det var.

Men det förändrades snabbt när hon väl kom ut. Om än efter några timmar.

 

[FeatherCloud]

@FeatherCloud Känner samma sak. Det är läskigt att det inte finns någon återvändo, helt plötsligt får man en helt ny roll i livet som aldrig går att ångra. Vara en mamma för resten av livet. Ta hand om någon helt hjälplös, sedan prägla och uppfostra barnet att bli en bra människa. Försöker tänka att det ska bli en häftig utmaning att klara av, det går ju ändå inte att hoppa av nu.

Och jag ser ju fram emot det egentligen, men det är skrämmande. Tror man bara får ta en dag i taget och inte tänka för långt fram i tiden. Jag blir bara stressad av att försöka se flera år framåt i alla fall.

Tack, en dag i taget är nog ett bra råd överlag. Men sjukt svårt! (Jag jobbar ju med strategisk planering på lång sikt, vilket säger en del om hur jag funkar )

Jag blir jättestressad av att tänka på att det är flera år av småbarnstid och sömnbrist och hela grejen. Samtidigt så vill vi ju verkligen det här, och jag det blir ju tokigt om jag ska tänka att vi bara ska kämpa för att ta oss igenom det och komma ut på andra sidan, det är ju liksom livet.

 

[FeatherCloud]

Oj jag hade precis samma tankar.
Är egentligen inte heller överförtjust i andras småbarn. Slipper dem gärna.
Men det är annorlunda med ens egna lilla bebis.

När jag låg på operationsbordet så tänkte jag: Shit, ska de verkligen plocka ut henne Nu, kan hon inte bara vara kvar där inne så jag kan fortsätta mitt liv precis som det var.

Men det förändrades snabbt när hon väl kom ut. Om än efter några timmar.

Låter hoppfullt ändå! Jag hoppas jag blir knockad av hormoner så att alla knäppa tankar försvinner när bebis är ute...

En kollega berättade att hon med sitt första barn bröt ihop dag 2 och bad att sjukvårdspersonalen skulle "stoppa in henne igen". För hon visste hur man var gravid men inte hur det var att vara mamma. Jag känner redan att jag kan relatera...

 

[FeatherCloud]

Så där tänker jag med jämna mellanrum. Här har vi kämpat flera år, lagt ner pengar och blod, svett och tårar och så kommer jag på mig själv med att tänka "kommer det gå, kommer jag orka?". Tror (hoppas ) det är normala tankar.

Jag tror (hoppas! ) vi båda är högst normala

 

[Positron]

@Positron
Tack, fast jag vet inte om det hjälper Kommer säkert tänka likadant när det är dags också. Jag är ju skitdålig på förändringar överlag, vill ha rutiner och trygghet, och det här känns som om jag håller på att fixa mitt liv i rakt motsatt riktning!

Det vat snabbt övergående när hon var ute men även om det inte känns sådär rätt och självklart direkt när man fått ut bebis så är det helt okej! Man får liksom växa in i det och hitta sin egen föräldraroll, alla är ju olika.

Sen är det ju tyvärr så att det är lite ont om rutiner sådär i början men man hittar ju ändå sitt eget sätt att göra saker och ting och det kan ju vara tillräckligt. Jag t.ex förbereder för blöjbyten genom att lägga fram det jag tycker behövs på samma vis varje gång det är ju något som jag kan styra över=en trygghet

 

[Heulwen]

Jag avskyr också förändringar, och så har man ordnat det för sig åt rakt motsatta hållet. Har alltid sagt att jag aldrig vill flytta från där vi bor nu men när barnet blir större kanske det blir väl trångt, vilket känns vemodigt. Och sedan lämna på förskola, jag som får rysningar när jag går förbi en då barnen skriker och gapar.

Jag har också, likt några av er skriver, aldrig gillat andras barn. Tycker de är jobbiga och krävande och ser bara föräldrar som jamsar med hela tiden och låter dem styra sitt liv. Samtidigt ska man ju vara en inkännande förälder. Hur får man ihop det?

Allt kommer bli bra och en dag i taget är mitt mantra just nu! Och jag ser faktiskt fram emot att få träffa henne och allting, men när man börjar skåda för långt fram och fundera för mycket känns det övermäktigt.

 

[YaHilweh]

Jag har drabbats av någon sorts sista-minuten-ångest Appen jag har för att hålla koll säger "15 dagar kvar" och jag funderar plötsligt över vad vi gett oss in på..!

Är fortfarande inte så orolig för själva förlossningen (om nu kotten bara kan hålla sig rättvänd...), men sen?!
Hur ska vi orka? Hur ska vi klara av allt?

Det är ju inte direkt något som vi kan ångra oss med om ett tag heller, barn är ju liksom "for life"... Och jag är ju inte ens särskilt förtjust i barn...
Var och handlade idag och det enda jag såg överallt var barn som skrek och bråkade, och trötta föräldrar. Och plötsligt kan jag komma på tusen saker som sambon och jag borde gjort "innan vi fick barn" som nu känns som om vi aldrig kommer få gjort.

Jag fattar ju att det här är en helt (eller iaf ganska ) normal psykologisk reaktion såhär nära inpå, men det känns också jobbigt att jag kommer längre ifrån att känna den sk bebislyckan ju närmre bf jag kommer. Just nu längtar jag inte alls, snarare känns det helt okej om jag bara får gå hemma och skrota och titta på dom gulliga bebiskläderna, piffa i barnrummet, och att Kotten stannar kvar i magen...

Jag tycker inte heller om barn, jag har hela mitt liv sagt att jag aldrig vill ha barn då man överallt ser skrikande missnöjda ungar, trötta föräldrar osv. Jag tycker efter Dottern fortfarande inte om barn, men jag älskar mitt/mina barn, andras barn håller jag mig gärna undan dock.

Man missar absolut mycket av det som vart, men sedan när barnet kommer upp i ålder och kan vara med på ett annat sätt, som nu när dottern är 2år. Alltså det är så roligt att ha med henne på saker, få se henne upptäcka saker för första gången osv. Jag trodde aldrig att jag skulle bli den typen av mamma. Hon har fått mig att utvecklas otroligt.

Och bebislyckan, den kan ta tid innan den kommer. Sedan är det väldigt vanligt att vara nedstämd en tid efter och bm brukar kolla om ev förlossningsdepression (vilket är väldigt vanligt) förekommer.

Jag ser fram emot att mina barn ska bli 4 och 6år för då är vårt mål disneyland

 

[YaHilweh]

Något jag tror är viktigt är att man hittar sin roll som förälder. Att alla som kommer med bra att veta saker. Lyssna sortera, gör som du själv vill. Det är DU som är förälder till DITT barn. Det är DU som känner DITT barn, vad som funkat för andra behöver inte betyda att det funkar för er. Utan man hittar den väg som passar just sin familj, man hittar sitt sätt att uppfostra osv.

 

[Evenstar]

Jag blir jättestressad av att tänka på att det är flera år av småbarnstid och sömnbrist och hela grejen. Samtidigt så vill vi ju verkligen det här, och jag det blir ju tokigt om jag ska tänka att vi bara ska kämpa för att ta oss igenom det och komma ut på andra sidan, det är ju liksom livet.

Samtidigt så får man tänka och känna så, ibland är det perioder som man bara måste ”ta sig igenom”. Jag har tänkt och känt så många gånger, när det varit tänder eller sjukdom eller sömnbrist eller annat som gjort livet jobbigt - ”det blir bättre, det kommer gå över”.
När jag tänker tillbaka på sonens första år vet jag ju att det var jobbigt ibland, men såhär efteråt minns jag inte riktigt de delarna så bra.

 

[YaHilweh]

Vi har fått hem adaptern till vårt lastfartyg och provkört lite inne i köket. Jag tycker vagnen är helsmidig med babyskydd och sittdel på, sambon är mer orolig
Men ska bli spännande att se hur det blir när liggdelen ska på istället för babyskydd.

Jag har även plockat hem diabetesprylar för ca 17.000:- så nu slipper jag tänka på det när bebis väl kommer. Hade annars haft lagom så jag hade fått åka och plocka ut på apoteket typ efter 1 eller 2v. men skönt att ha det löst nu innan. Men jag är glad över att diabeteshjälpmedel för blodsockermätning samt insulin är gratis.

 

[Cattaflajna]

Känner likadant här till och från @FeatherCloud. Är nog otroligt vanligt, bara ännu en sån där grej ingen nämner. För allt ska ju vara så lyckligt och rosaskimrande när man är gravid

 

[Rugge]

Igår var ingen rolig dag.
Tösen allmänt gnällig och kräkte en del. Löste lös i magen också.
Lugnade ner sig under natten som tur var.

Nu ska hunden köras till veterinär för kastreri g. Han är helt fantastisk med dottern.
Men vill kastrera honom då han kladdar en del från snoppen(ej p.g.a infektion eller sjukdom) samt vill jag slippa tikstress och att det ska slickas på kissfläckar ute.

Är rätt glad över att jag inte har häst nu. Vet inte hur jag skulle orkat eller hunnit med det också.

 

[YaHilweh]

Jag har otroligt svårt att somna om kvällarna och ligger gärna och pillar på telefonen för att jag ska bli trött. Vilket jag aldrig blir.

Igår bestämde jag mig för att lägga undan telefonen (och ska göra var natt, jag är alldeles för beroende av den) och läsa en bok så jag faktiskt blir trött på riktigt. Jo det var väl en bra tanke. Jag plöjde bara en hel harlequen pocket på 3h istället

Men sedan somnade jag förvisso. Men jag är inte helt säker på att min plan var så mycket bättre

 

[Sofie_B]

Precis kommit hem från BM. SF-måttet var 37 så nu sticker det även iväg från min egna kurva som redan ligger ovanför den översta kurvan på diagrammet. TUL och glukosbelastning inbokat, hade även UVI så nu blir det till att äta Furadantin. Har även dom senaste dagarna fått helt sjuuuuuuukt svullna ben, fötter och fingrar och igår ett tryck inåt, nedåt som inte var nådigt. Jag blev verkligen höggravid i en handvändning.

Angående det här med "vad har vi gett oss in på" - jag har alltid sett fram emot barn och tänkt att det kommer att vara fantastiskt. När jag sedan träffade en man med barn har jag blivit mycket mer skeptisk, även fast just dom två är fantastiska och väldigt "enkla" och väluppfostrade. Det är bara det att det är så mycket mer roddande med barn än jag insett och det här rosaskimrande, mysiga som jag föreställt mig (baka ihop, sitta och titta på en bra film ihop, resa osv) är sån liten del av det hela. Meeeen, jag hoppas också att hormonerna ska slå till och att det ska kännas ännu mysigare när det är mitt biologiska barn, om man nu får säga så.

 

[YaHilweh]

Precis kommit hem från BM. SF-måttet var 37 så nu sticker det även iväg från min egna kurva som redan ligger ovanför den översta kurvan på diagrammet. TUL och glukosbelastning inbokat, hade även UVI så nu blir det till att äta Furadantin. Har även dom senaste dagarna fått helt sjuuuuuuukt svullna ben, fötter och fingrar och igår ett tryck inåt, nedåt som inte var nådigt. Jag blev verkligen höggravid i en handvändning.

Angående det här med "vad har vi gett oss in på" - jag har alltid sett fram emot barn och tänkt att det kommer att vara fantastiskt. När jag sedan träffade en man med barn har jag blivit mycket mer skeptisk, även fast just dom två är fantastiska och väldigt "enkla" och väluppfostrade. Det är bara det att det är så mycket mer roddande med barn än jag insett och det här rosaskimrande, mysiga som jag föreställt mig (baka ihop, sitta och titta på en bra film ihop, resa osv) är sån liten del av det hela. Meeeen, jag hoppas också att hormonerna ska slå till och att det ska kännas ännu mysigare när det är mitt biologiska barn, om man nu får säga så.

Dom mysiga stunderna kommer, även om det kan ta lite tid. De första åren sliter man sitt hår med jämna mellanrum. Innan barn lärt sig husets regler, vad som är okej hemma hos oss osv. Men vi bakar var och varannan dag här, det är riktigt mysigt (då är hon bara 2år).
Men det är svårt att hitta på vad man ska baka hela tiden.

 

[Sofie_B]

Dom mysiga stunderna kommer, även om det kan ta lite tid. De första åren sliter man sitt hår med jämna mellanrum. Innan barn lärt sig husets regler, vad som är okej hemma hos oss osv. Men vi bakar var och varannan dag här, det är riktigt mysigt (då är hon bara 2år).
Men det är svårt att hitta på vad man ska baka hela tiden.

Mannens barn är ju ganska stora, 9 och 11, och med dom går det att göra väldigt mycket och det är väldigt mysigt när dom är med i köket och hjälper till. Dom har dock extremt lite erfarenhet då båda deras föräldrar är pedanter och tycker att det blir för kladdigt med barn i köket. Kladdigt blir det ju, men det är svårt för dom att lära sig annars. Så bäst är det när bara jag och barnen får pyssla på, då har vi riktigt mysigt tillsammans och dom blir så stolta när dom kan bjuda på något dom gjort själva.