Jag låg i soffan och såg på tv, kl 19.20. En helt vanlig kväll efter en helt vanlig tråkig dag. Jag hade haft liiiite extra flytningar och hade kunnat gå på toa för nr2 flera gånger vilket annars varit riktigt jobbigt för mig under graviditeten. Inget jag tänkte på extra dock. Så plötsligt sa det verkligen "plopp" i magen och jag kände riktigt hur nånting gick sönder inuti. Det lät ganska precis som när en led hoppar till. Några sekunder senare kom mensvärk och det började sippra vatten. Har inte varit så snabb ut soffan på flera månader.
Ställde mig i duschen och klädde av mig, satt på toaletten och ringde förlossningen medan sambon flög runt som en virvelvind. Vi blev ombedda att komma in, jag satt på en väldigt hopvikt handduk i bilen. Efter kanske tio minuters åkning började jag få sammandragningar vilka kom tätare och tätare men de gjorde inte ont.
Framme vid sjukhuset sa det lite splosch när jag klev ur bilen. Inne på förlossningen gjordes ctg och fostervattnet kontrollerades. Det såg bra ut, slemproppen gick där när jag satt på toaletten. Eftersom vattnet gått kollade de inte om jag öppnat mig nånting. Med hjälp av ctg bedömde man att det inte var igång i aktiv förlossning än. Eftersom de tyckte vi bodde lite långt bort (3,5 mil) så blev vi erbjudna att antingen få ett rum på BB eller på patienthotell ett kvarter bort. Jag hade inte särskilt ont då så vi tänkte att en natt på hotell inte lät helt fel.
Påväg dit fick jag lite ondare men inte så att jag ville vända. Kändes lite mysko att gå igenom receptionen och så när där var folk som uppenbarligen var där för party. På rummet kikade vi på tv, vi hittade en app där man kunde räkna intervall mellan värkarna. Värkarna började komma igång ordentligt ganska snart och bara 1,5-2 timmar efter att vi kom dit var vi tillbaka på förlossningen igen, 00.30. Då syntes det visst på mig att det var regelrätta värkar och jag var 2 cm öppen. Efter en stund erbjöds jag att bada, vilket jag gärna ville! Var så gudomligt skönt! Då kunde jag verkligen slappna av ordentligt. Men då drog allt igång ännu mer. Värkarna började bli långdragna och göra väldigt ont, pauserna var korta, och så fort jag rörde mig minsta lilla kom det en ny värk. Tog en evighet att ta sig in från badet till rummet, typ sju meter. Då presenterades jag för lustgasen. Jag klamrade mig fast vid den så gott jag kunde och använde den hela tiden. Eftersom att värkarna knappt släppte andades jag i den i princip konstant så jag var sjukt torr i munnen och halsen efteråt.
Provade både ligga och stå upp och vagga mig igenom värkarna men som sagt, minsta lilla jag rörde mig kom det en ny. Det enda jag tänkte på var att andas och slappna av.
Klockan tre var jag öppen 4cm. Värkarna var verkligen konstanta hela tiden, på ctg-kurvan låg det på max hela tiden. Minns att barnmorskorna pratade med varandra och tyckte att det aldrig blev nån paus och vila. Då började det diskuteras EDA för att jag alls skulle få nån vila. Jag var hög som ett hus på lustgasen, svamlade mest fram att jag var rädd och att jag ville ha emlaplåster. Minns att narkosläkaren kom in och att jag på nåt sätt lade mig på sidan och gjorde som jag blev tillsagd. Han sa att i nästa paus skulle han sätta den, och vi väntade och väntade... Han och bm pratade igen om att det aldrig tog slut nån gång. Så i nästa nedgång i värken fick jag bedövningen, klockan 04, och var då öppen 5cm. Redan då tryckte det på nedåt och jag ville krysta, i vissa värkar blev det omöjligt att hålla emot. Men efter en stund började bedövningen hjälpa och jag fick äntligen andas ut emellanåt igen och kunde släppa lustgasen lite och fick i mig vatten.
Sen gick det fort. 05.15 började jag verkligen vilja krysta, då var jag plötsligt öppen 9 cm. 05.30 öppen 10cm. Klockan 06 fick jag börja. Vid nåt tillfälle togs det fram varma våta handdukar och jag blev rädd för jag mindes att jag läst att så gjorde de om man höll på att brista. Vid kvart i sju blev det självklart personalbyte så det var fem pers inne samtidigt, väldigt förvirrande mitt i allt... Jag klep så hårt i ena sänggrinden att jag inte hade nån känsel i ena fingret på flera dagar (fortfarande myrornas krig i fingertoppen). Stackars sambon som satt på andra sidan.
På slutet gjorde det så ont att jag grät och inte ville längre. Men en yngre tjej som tog över istället för sänggrinden och sambon var så himla bra och uppmuntrande hela vägen igenom.
07.11 var han ute, slemmig, skrikande och flaxande. Jag fick mycket riktigt andra gradens bristningar och blev sydd lång tid efteråt. Själva sysektionen var nästan i klass med att ha en värk alltså... En av tre tjejer var barnmorska, hon var rätt hemsk... Direkt han fått komma upp på bröstet kom hon och sa att nu skulle moderkakan ut och sa åt mig att krysta och samtidigt tryckte hon hårt på magen, vilket gjorde svinont. Jag tycker nog att hon kunde ha förklarat och förberett mig lite innan hon bara gjorde men nej... Så jag skrek rätt ut.
(Här nånstans gick min sambo ut - vit som ett lakan.) En annan tjej som var student skulle sy. Hon var väldigt försiktig och det kändes inte alls, men hon frågade ju den andra om råd och när hon skulle titta var hon allt annat än försiktig och bara grävde runt och tryckte för att se, det gjorde verkligen sjukt ont och jag bara skrek att hon skulle sluta, men hon menade att jag fick helt enkelt stå ut för det måste ju göras... Fick greppa lustgasen igen.
När den pärsen äntligen var över kunde vi börja andas och jag fick se på liten ordentligt för första gången.
