Flams och clowneri klarar jag av, har ju trots allt haft flat och dalmatiner
Hur är föremålsintresse och kamplust? De flesta spaniels jag har träffat har, i mina ögon, haft för lite av den varan. Gäller även retriever.
Om har erfarenhet av flat är du verkligen van med flamseri, haha! Jag är också van vid flat och nog är de lika i många avseenden, men jag upplever att welshen har ett annat sorts flams.
Mer lek och bus, också på egen hand om ingen vill hjälpa till, snarare än "tyck om mig älska mig lämna mig aldrig"-flat-stuket.
Min erfarenhet är att föremålsintresset är mycket bra. De är lätta att busa med och "tagga upp" så att de blir laddade på uppgiften. Det är det bästa knepet jag har hittat, att leka sig fram till resultat. De jag har haft att göra med har inte varit så stora i maten så det blir svårt att motivera dem på det sättet (snarare ett straff att få en torrgodis). Men är jag rolig så har hunden kul, typ så. Kamplusten är lite samma sak, är det roligt för dem att hålla på med så kör de bara på.
En liten anekdot: Tiken jag delar med min mamma nu tyckte att det var måttligt kul att apportera som yngre. Min mamma har även flat, och vi använde båda två samma "teknik" i träningen, helt utan resultat: 3 apporteringar, sedan hittade hon något annat kul att göra. Sedan provade jag att göra lek av det, brottas lite vid varje återlämning, springa runt och leka och mycket, mycket uppmuntrade ord i falsett
Då gick det skitbra, även när jag själv lugnade mig, hon for som ett skott fram och tillbaka och var föredömlig. Hon har även en speciell leksak som hon lärt sig att älska, som åker fram vid speciella tillfällen när det ska tränas. Den är belöning nog.
Det kanske inte är något för alla, och det kräver ett annat sorts tålamod än många är vana vid. Dessutom är garanterat inte alla welshar likadana. Men jag kan säga så mycket som att kul har man med en sådan hund, även om man inte kanske blir elitmeriterad i lydnad och jakt.