Jag tycker inte man ska rekommendera någon av lapphundarna som mindre skällig än de andra. Om man som ägare inte är beredd på att a) leva med skall och b) behöva lära sig skita i att andra kommer ha åsikter om hur skällig ens hund är bör man inte skaffa en.
A eftersom att "lätt till skall" verkligen betyder att tröskeln inte är hög; oavsett hur väluppfostrade de är t ex inomhus ligger det nära att skälla vare sig de är glada, upphetsade, understimulerade och så vidare. De kommunicerar så. Och så är det såklart individuellt, jag tror inte man kan förutspå och räkna med att få en mindre skällig hund med hjälp av genetik.
B eftersom en del kommer tycka att ens hund låter för mycket, även utomhus, trots att de såklart inte har något med det att göra.
Eftersom finska lapphundar har blivit så populära tror jag att det finns fler sällskapsavlade, men lapska vallhundar är brukshundar. Jag vet att olika uppfödare har olika inriktningar, inklusive aktiva sällskapshundar, så det skulle kanske passa! I och med det måste jag dock delge min högst anektdotiska spekulation: alla lapphundarna är urhundar utöver att vara (åtminstone historiskt) arbetande hundar. Mina lapska har kommit från aktiva renvallande linjer och jag har upplevt dem som vallhundar mer än urhundar; följsamma, alerta, inkännande, energiska, mentalt uthålliga (och krävande!) etc. Ibland kommer det självständiga och envisa fram, inte minst under tonåren, men oftast vinner deras will to please. Så jag undrar om inte sällskapsavlade finska eller lapska, där tanken är att de ska kräva lite mindre, kanske är mer urhundsaktiga?
Det är bara min gissning och kanske nåt att fråga potentiella uppfödare om
Källa: har haft två lapska.