Viktoperationer för eller emot?

[Tora]

Jag kan ju bara se till mig själv. Det gick utmärkt att gå ner 30 kg på egen hand när jag var ogravid (finns det ens ett sådant ord ).

Men nu när jag är gravid är det helt omöjligt. Jag är konstant hungrig och kan äta hur mycket som helst. Aldrig riktigt mätt och jämt sugen på något.

Helt jäkla hopplöst. Det går bara inte att stå emot.

Allt detta pga lite graviditetshormoner.

Så så olika kan det vara för samma person så hur olika måste det inte vara för två individer?

 

[cirkus]

Man kan väl konstatera att det inte finns några quick fixes, det handlar om att ändra livsstil oavsett om man gör det med eller utan operation. Vissa behöver operationen som hjälp andra behöver en dietist, medicin (tänker levaxin) eller KBT eller vad det nu kan vara. Få klarar det helt utan hjälp, men det finns ju även de som gör det. Gemensamt för alla är just att ändra matintaget så att det funkar för just den här kroppen utan att den går upp i vikt.

 

[sassiball]

Jag kan ju bara se till mig själv. Det gick utmärkt att gå ner 30 kg på egen hand när jag var ogravid (finns det ens ett sådant ord ).

Men nu när jag är gravid är det helt omöjligt. Jag är konstant hungrig och kan äta hur mycket som helst. Aldrig riktigt mätt och jämt sugen på något.

Helt jäkla hopplöst. Det går bara inte att stå emot.

Allt detta pga lite graviditetshormoner.

Så så olika kan det vara för samma person så hur olika måste det inte vara för två individer?

Nämen ska du ha barn igen, Grattis! Har du inte fyra sen innan? Så roligt Sorry för OT, men jag håller med dig att man inte kan stå emot som gravid....

 

[Tora]

Nämen ska du ha barn igen, Grattis! Har du inte fyra sen innan? Så roligt Sorry för OT, men jag håller med dig att man inte kan stå emot som gravid....

Tack!

Har tre barn sen innan så det här blir "bara" mitt fjärde

 

[sassiball]

Ok då är jag med Kul med nr fyra.

 

[Hippocampus]

@Enya Nej man behöver inte gå upp i vikt av att enbart äta chips och godis. Man kan också gå upp i vikt av vad det du beskriver, att äta ett par knäckebröd om dagen. Kroppen behöver näring, bra näring!

 

[cirkus]

Kroppen är ju föränderlig.
Jag tillhörde skaran som kunde äta precis vad som helst och vikten låg alltid på detsamma.
Efter barnen så var det ursprungsvikt + 5 kilo ungefär vilket var klädsamma kilon, och ganska så konstant oavsett vad jag åt. Efter ungefär 10 år så gick upp 5 kilo till lite smygande
Sen slutade jag röka och vips så hade jag ytterligare 15 kilo, mindre klädsamma kilon, jag åt exakt lika som innan men kilona fullkomligt klistrade sig på mig. Nu är jag tvungen att ha koll på vad jag stoppar i mig för att inte svälla ännu mer. Jag äter betydligt nyttigare än i 25 års åldern(och rör mig mer faktiskt), men gör uppenbarligen av med mindre iom att jag lättare går upp i vikt.

 

[Enya]

@Enya Nej man behöver inte gå upp i vikt av att enbart äta chips och godis. Man kan också gå upp i vikt av vad det du beskriver, att äta ett par knäckebröd om dagen. Kroppen behöver näring, bra näring!

Ja det är det jag skriver. Vissa dagar äter jag normalt flera gånger per dag och det samlar kroppen genast på sig för att ha som reserv när den tror det är svälttider. Och det är det väl om man äter lite grann vissa dagar. Enligt kroppen. Det är först när man svälter sig på riktigt som man går ner i vikt. Alltså nu menar jagi nte bantar eller så utan helt enkelt vara utan mat, som stackarna som svälter ihjäl. Det tar trots allt lite tid att göra så.

Jag förstår de som har någon ätstörning. Det är väldigt lätt att trilla över kanten lite, jag har lätt för det. Man är bara hungrig några timmar och sedan försvinner den känslan och för varje timme som går efter blir jag mer och mer äcklad av tanken på mat (så länge jag inte går någonstans där någon lagar mat och det luktar) och det är svårt att börja äta igen. Inte förrän hjärnan kraftigt markerar att den inte funkar som den ska så kan jag tvinga mig att äta lite, då får jag energi nog att bli mer hungrig efter en stund.

Som tur är är jag inte där speciellt ofta numera. Jag var tidigare där och nosade hela tiden när jag försökte gå ner i vikt mer. Då var jag desperat. Innan jag kom till dietisten alltså.

Men den vanlige uppfattningen är att feta människor är feta för att de överäter både mat och chips och sånt. Och skäms på mig för att jag åt en kanelbulle och drack några dl cola i går, som en vän bjöd på.... För jag gör ju trots allt det också ibland. Mest loka, sällan kakor om det inte är kalas eller så. Choklad när jag har mens..... mycket sällan chips eller ostbågar. Pizza har jag nog ätit en gång i år. McDonalds en gång i månaden. Cola ibland, cola zero, ibland vanlig i brist på zeron. Så då kan man fråga sig. Ska jag halvera mina portioner mat?

För en stund sedan åt jag en macka danskt rågbröd med leverpastej på och drack en mugg te till. Det kommer jag att klara mig på till i kväll vid 6 halv 7 när vi lagar middag. Jag har en halv halvlitersflaska cola på jobbet och en halvliters loka med päronsmak också vilket jag antar jag kommer att dricka, i övrigt te och vatten. Överäter jag? Så här ser det ut de allra flesta dagarna i veckan.

Jag gör mitt bästa för att äta regelbundet men jag glömmer det och när jag blir hungrig har jag inte alltid möjlighet och hungern försvinner och jag glömmer att äta då.

 

[Mizzy]

Jag ser det väl som så att den enda som behöver ta ställning för eller emot är den enskilda individen som funderar på att operera sig och då inte generellt utan utifrån sin egen personliga livssituation.

 

[Lobelia]

Nej det är inte speciellt märkligt.
Vikt är ett tämligen en

Det är tråkigt att du menar på att man plågar sig för att hålla vikten när man slutar äta när kroppen är nöjd men man ändå har ett sug efter mera. Det är ju så det är för dom flesta normalviktiga, ett fåtal kan dock äta hur mycket som helst och ändå hålla vikten.

Det är väl ännu tråkigare att vissa verkligen plågar sig. Att om man ska ha den minsta chans att gå ner i vikt måst sluta äta när man fortfarande är ordentligt hungrig.

Grattis till dig som inte behöver plåga dig, som det räcker att sluta när du inte är hungrig längre. Innan du fortsätter debattera så se till att du är riktigt hungrig, ät bara så att du fortsätter att vara vrål hungrig, men sluta inte äta huran reta kroppen med att ge den så pass mycket näring att du fortsätter vara hungrig. Håll på några dygn och föreställ dig att forsätta på det viset i månader, år eller kanske resten av livet. Lägg sedan till att du kanske inte ens går ner i vikt eller går ner mycket långsamt trots orentligt övervikt och när du ändå håller på ta ett ordentligt träningspass så du får värk och omt i kroppen och tänk dig att du dessutom har de smärtorna så fort du rör dig om inte värre, vissa har det problemet också och det gör även vardagsmotion ett helvete och i bland direkt farligt.

Det är verkligheten för många, bara för att du kan hålla dig smal genom att äta dig mätt och inte mer innebär inte att alla andra klarar det.

 

[Lobelia]

Det är tråkigt att du menar på att man plågar sig för att hålla vikten när man slutar äta när kroppen är nöjd men man ändå har ett sug efter mera. Det är ju så det är för dom flesta normalviktiga, ett fåtal kan dock äta hur mycket som helst och ändå hålla vikten.

Det är väl ännu tråkigare att vissa verkligen måste plåga sig. Att om man ska ha den minsta chans att gå ner i vikt måst sluta äta när man fortfarande är ordentligt hungrig. Om kroppen inte är nöjd förrän man ätit långt mer än man behöver för att ha en chans att gå ner i vikt så är det knappast bara att sluta när den är nöjd utan man tvingas sluta när man är hungrig eller hur?

Grattis till dig som inte behöver plåga dig, men alla lever inte i din verklighet.

 

[AVB]

De allra flesta överviktiga har "bantat" sig upp i vikt. De finns inga som så väl vet hur man lever hälsosamt som bantare.
Normalviktiga personer tycker att det är skitlätt att hålla vikten så dom förstår inte vad en "bantare" går igenom mellan dieterna och det oundvikliga ätandet. Operation, helst en sk sleeve, är det absolut säkraste sättet att inte gå upp i vikt igen. Det är så skönt att möta sommaren utan att behöver ligga i vassen eller att räkna kalorier. Jag har fått ett nytt liv och det hade aldrig gått utan en op.

Öh va? Visst finns det undantag även bland normal- och underviktiga (de som "kan äta vad som helst") men samma grundregler gäller ju för alla. Ok att vikt i viss mån är ärftligt och att "grundförbränningen" kan diffa på några procent hit och dit, men i övrigt är ju ekvationen samma för alla.

Ska man prata om orättvisor här så är det ju kön och inkomst. "Kvinnobesvär" (p-piller, graviditeter, östrogen överlag..) gör ju jätteskillnad. Och det ÄR mycket lättare att hålla vikten när man har råd med gym, pt, nyttig mat, en aktiv fritid. Men vafan man får väl anpassa sig

 

[AVB]

Nej jag syftar inte på någon specifik person nu utan det en del skriver som är så jäkla utdömande gentemot folk som väljer att försöka med GBP. Ser samma sak IRL, det är så sjukt mycket skitsnack om att den och den har gjort en sån och den och den har inte ens försökt själv och den och den är bara lat och vill ha en quick fix och yada yada yada. Jag blir bara förbannad för jag vet ju själv hur svårt det är att ens vistas bland folk med alla glåpord och blickar man får, hur svårt det är att bara ta en promenad när man har ont och hur svårt det är att hantera sin egen trasiga självkänsla som bara lägger krokben för en. Och så sitter folk och spyr galla för att folk använder "fel metod" för för de själva är det minsann så lätt, det är minsann bara att göra si och så "för det kan ju jag så då ska den där också kunna det fast problematiken kanske inte ens är likadan i grunden", för det är minsann bara att äta mindre så är alla problem ur världen, för alla fungerar precis likadant oavsett storlek, följdsjukdomar och bakomliggande problematik. Det om något är att lägga snubbelben för folk som försöker göra något åt sina problem och jag har aldrig varit speciellt förtjust i den sortens människor. Exakt vilka som resonerat hur i tråden har jag inte registrerat, det spelar inte så stor roll imo.

Jag undrar bara: vad tror du skulle förändras om du slutade utgå från att det är svårare för dig än för alla andra?

 

[lil-sis]

Öh va? Visst finns det undantag även bland normal- och underviktiga (de som "kan äta vad som helst") men samma grundregler gäller ju för alla. Ok att vikt i viss mån är ärftligt och att "grundförbränningen" kan diffa på några procent hit och dit, men i övrigt är ju ekvationen samma för alla.

Ska man prata om orättvisor här så är det ju kön och inkomst. "Kvinnobesvär" (p-piller, graviditeter, östrogen överlag..) gör ju jätteskillnad. Och det ÄR mycket lättare att hålla vikten när man har råd med gym, pt, nyttig mat, en aktiv fritid. Men vafan man får väl anpassa sig

Fast nej.
Det är olika svårt/lätt beroende på vad man för bagage med sig, både genetiskt och socialt.

Att djur har olika förbränning är det ingen som tycker är konstigt. Jag har t ex två hundar hemma i samma viktklass. Den ena måste ha en mycket strikt diet för att inte bli fet och den andra måste man ösa i riktigt näringstät mat för att den inte ska se ut som ett benrangel.

Och det är den aktiva hunden som lättast blir fet. Den är hungrig jämt och rotar efter mat så fort den kommer åt. Jag fyller ut med morötter osv men det lugnar ju bara suget för stunden. Att den inte är fet är ju bara för att en utomstående part totalt kontrollerar dens liv.

Det är lite som att vara inlåst på Biggest Looser och liknande. Då är det någon annan som kontrollerar men det är ju inte så livet är.

Om då en operation kan hjälpa att ta kontrollen eftersom man slipper en stor del av det fysiska motståndet i form av hormoner etc så är väl det jättebra.

Kan man ta kontrollen med hjälp av dietist, coach eller Viktväktarna är ju det ännu bättre. Men för de som inte kan tycker jag att det är bra att sjukvården och andra forskar fram nya metoder. De kommer säkert att bli bättre och de kommer fullt möjligt att anse att operationer är vansinne.

Men just nu är det såhär det är.

 

[lil-sis]

Jag undrar bara: vad tror du skulle förändras om du slutade utgå från att det är svårare för dig än för alla andra?

Gul_Zebra gör ett jättefint jobb med att ta tag i sig själv och sina matvanor just nu och har dessutom hittat ett sätt som fungerar.

 

[Lobelia]

Öh va? Visst finns det undantag även bland normal- och underviktiga (de som "kan äta vad som helst") men samma grundregler gäller ju för alla. Ok att vikt i viss mån är ärftligt och att "grundförbränningen" kan diffa på några procent hit och dit, men i övrigt är ju ekvationen samma för alla.

Den där diffen på några procent hit eller dit står förmodligen för merparten av övervikten. Är man 40 år och har lagt på sig ett extra kg om året så har man en övervikt på en 30-40 kg eller så. Några procent skillnad i förbränningen i snitt under dessa hade i ett slag kunnat trolla bort all övervikt.

 

[Kattennizze]

Man kan väl konstatera att det inte finns några quick fixes, det handlar om att ändra livsstil oavsett om man gör det med eller utan operation. Vissa behöver operationen som hjälp andra behöver en dietist, medicin (tänker levaxin) eller KBT eller vad det nu kan vara. Få klarar det helt utan hjälp, men det finns ju även de som gör det. Gemensamt för alla är just att ändra matintaget så att det funkar för just den här kroppen utan att den går upp i vikt.

Ja precis så är det nog. Men det tråkiga verkar vara att operationer används idag alltmer och andra saker prövas inte/satsas resurser på. Och det är felprioriterat anser jag. Det behövs säkerligen bättre terapeutiska metoder men då måste man satsa på dem för att få resurser att utveckla dem också. Men tydligen är kirurger väldigt glada i att operera, enligt kryddelyds mkt informativas inlägg.

 

[Kattennizze]

För det tråkiga med operationer är ju att de är irreversibla och att det finns inget som hindrar en från att börja överäta igen medan man med t ex KBT får verktyg som hjälper en att få rätsida på grunden till problemen. Och nej, det passar inte alla, men många fler än idag tror jag, även bland de som opereras.

 

[AVB]

Fast nej.
Det är olika svårt/lätt beroende på vad man för bagage med sig, både genetiskt och socialt.

Att djur har olika förbränning är det ingen som tycker är konstigt. Jag har t ex två hundar hemma i samma viktklass. Den ena måste ha en mycket strikt diet för att inte bli fet och den andra måste man ösa i riktigt näringstät mat för att den inte ska se ut som ett benrangel.

Och det är den aktiva hunden som lättast blir fet. Den är hungrig jämt och rotar efter mat så fort den kommer åt. Jag fyller ut med morötter osv men det lugnar ju bara suget för stunden. Att den inte är fet är ju bara för att en utomstående part totalt kontrollerar dens liv.

Det är lite som att vara inlåst på Biggest Looser och liknande. Då är det någon annan som kontrollerar men det är ju inte så livet är.

Om då en operation kan hjälpa att ta kontrollen eftersom man slipper en stor del av det fysiska motståndet i form av hormoner etc så är väl det jättebra.

Kan man ta kontrollen med hjälp av dietist, coach eller Viktväktarna är ju det ännu bättre. Men för de som inte kan tycker jag att det är bra att sjukvården och andra forskar fram nya metoder. De kommer säkert att bli bättre och de kommer fullt möjligt att anse att operationer är vansinne.

Men just nu är det såhär det är.

Visst! Jag har t ex samiska rötter och därmed gener för att överleva en vinter på lite mossa och torkat kött. Kanske förbränning som en labrador (?), om man ska dra hundparallellen. Men skillnaden på mig och en labrador är att jag har en hjärna som kan förstå detta, acceptera det och anpassa livet efter mina förutsättningar.

Så liknande gener behöver ju inte ge liknande resultat. Och miljöfaktorerna här är trots allt till stor del självvalda.

 

[AVB]

Den där diffen på några procent hit eller dit står förmodligen för merparten av övervikten. Är man 40 år och har lagt på sig ett extra kg om året så har man en övervikt på en 30-40 kg eller så. Några procent skillnad i förbränningen i snitt under dessa hade i ett slag kunnat trolla bort all övervikt.

Ja precis