Viktläkemedel

[malumbub]

Nä ingen av mina vänner eller släkt har fått erbjudande om det heller. Och nu ångrar de sig att de gjorde detta ingrepp i magen.

Beror helt på vilken läkare man möter.
Jag skickade egenremiss till endokrinmottagningen och den läkaren är i a f villig till att försöka olika strategier, även om de inte alltid är så holistiska.

 

[Enya]

Svårt att säga, det händer såklart att jag fortfarande glömmer att äta och det går 5-6 timmar, men då mår jag ganska dåligt. Hungerskänslan då är ungefär som när man inte ätit på en hel dag, magen gör verkligen ont. Men mycket är nog för att jag känner hunger på ett annat sätt, tidigare kunde jag ignorera om jag var hungrig, det kan jag inte nu. Plus att det känns mer viktigt att äta nu.

Och kring rutiner, det kändes inte "viktigt" att äta, jag prioriterade det inte helt enkelt

Och nej, jag tycker inte jag känsloäter längre, det "går" liksom inte rent fysiskt

Intressant att du beskriver en förändring i hungerskänslorna och sådär. Det är ju lite det jag funderar på. Om det är som nu så är det ju dömt att totalt misslyckas. Visst VILL man ju göra rätt, men så blir det nåt som kommer emellan och... tja, du kanske vet hur jag menar.

 

[EmmaBovary]

Tråkigt att du har problem!

Att behöva gå till dietist först innan operation är standard, men jag har redan försökt med det flera gånger, och nu ger jag det ett nytt försök.

Jag har varit hos dietist tidigare och tycker att det ger mig mycket. Problemet är bara att jag har svårt för att få det de säger att jag ska göra att fungera ihop med hur jag är som person. Den dietisten jag har nu är faktiskt riktigt bra just därför att han är mindre fokuserad på att gå ner i vikt och mer fokuserad på att leva hälsosamt med den vikt man har. Han anser att överviktiga människor KAN ibland leva hälsosammare än normalviktiga, trots sina extra kg, det är inte vikten som är viktig utan hur hälsosamt man lever.

Och det tänker jag är en vettig utgångspunkt. Tidigare har det varit väldigt fokuserat på vikten vilket gjort att jag tappat sugen och matlusten ännu mer när jag inte gått ner som jag velat i vikt, och då börjat med det där att inte äta. DET gav ju resultat i alla fall. Fast det är skrämmande hur lätt det är att göra och hur lätt jag trillar dit, så då väljer jag hellre att äta som jag gör, att inte ge mig in på att banta liksom. Det leder till viktmani hos mig, som jag inte kan hantera.

Jag tyckte min dietist sa något vettigt i går.
"Man kan ju alltid prova att äta som man ska göra efter operationen för att få en känsla för hur det blir och för att kunna förstå vad som krävs."
Detta eftersom jag ju har problem med just ätandet. Här kan kosten också förbättras lite, hos vem kan den inte det? Och jag tänker på att ta ett steg i taget och inte allt på en gång, för när jag försöker ändra allt så blir allt pannkaka. Ett steg i taget och befästa så blir det bättre.

Hoppas ditt besök blir bra och att du får vettiga tips!

Din dietist låter ju riktigt vettig!

 

[Enya]

Det var ett väldigt förenklat nej till någon som tror att tjocka människor är tjocka för att dom inte kan sluta äta. Det är liksom mer komplicerat än så. Vilket jag också tycker är väldigt tydligt i @Enya s inlägg.

Jag är väldigt tacksam över att jag alltid träffat på dietister som faktiskt sett just det, att min fetma inte beror på den där vanliga överätningen som gemene man har fördomar om.

Det finns ju självklart saker som kostmässigt kan förbättras hos mig, jag har testat det X antal gånger under mitt liv, ätit rätt och motionerat rätt och vågen visar knappt en förändring. För en person som inte ens tycker om att äta överlag, som inte tycker om att laga mat alls och inte känner någon riktig ork att lägga energi på plugga in en massa om vettig mat och näring och allt det där så är det en enorm besvikelse när jag verkligen har gjort en kraftansträngning på alla sätt och så får jag inget för det (=viktminskning)! Då är det lätt att ge upp igen och återgå till att låta mat få en bakgrundsroll i livet och vikten likaså, tills jag påminns om vikten av att väga mindre än vad jag gör.

 

[Enya]

Din dietist låter ju riktigt vettig!

Visst gör han! Det var en sådan befrielse att gå dit första gången (hade inte många förhoppningar- jag gick dit med fördomar om att han skulle vara en smal hurtig man som tränar en massa och ser ner på tjockisar och fokuserar på vikten.... Som är vanligt hos män ) och höra att han säger typ att "I Kanade är man mer fokuserad på att leva hälsosamt med den vikt man har än vad man är i Sverige, man har kommit längre där med de tankarna än här i Sverige" och så förklarade han hur han menade. Äntligen någon som inte är fokuserad på VIKTEN utan på att leva hälsosamt och må bra med det man väger.

 

[Enya]

Jag fick all information från mitt opererande sjukhus (lindesberg). Men vågade sen inte. Läkaren sa dock att jag var välkommen igen om jag ångrade mig och ett år senare så blev det faktiskt så, att jag ångrade mig. Så då bokade vi in en sleeve operation! Så om jag får råda till något, så skulle jag fylla i alla papper, skicka in, gå på information och liknande, för att sedan ta ställning!

Jag är lite orolig för det faktiskt. Anledningen till att jag bad om att få dröja med papperna var just för att jag vet att dietisten är lite anti mot operationerna och inte är rädd för att berätta om även nackdelarna, precis det som jag vill veta, behöver veta, medan det känns som om många andra människor jag möter- inom sjukvården som vänner tycker att jag ska operera mig. "Det behöver ju inte alls bli som din syster, det behöver ju inte alls bli komplikationer, det kan ju bli riktigt bra, det vet du ju inte förrän du gjort den och du har ju redan försökt mycket själv utan att lyckas". Så om jag skickar in papperna och går på information och det där så är jag rädd för att pushas in i något jag inte riktigt vill, där fördelarna syns mer än nackdelarna.

Jag har ALLTID ALLTID varit anti operation, utan tvekan. Att jag ens bad om att få en remiss skickad visar bara på hur man kan påverka även mig, att jag ens funderar på det är över mitt förstånd egentligen. Jag som alltid har sagt nej till det. Men på ett sätt förstår jag mig själv egentligen.

Jag VILL ju inte vara fet, jag vill ju vara smal. Jag tycker att jag är ful som jag är nu, jag kommer fortfarande vara ful som smal, så jag ser inte det som en mirakellösning, men inte lika ful som nu- och jag VET att andra kommer tänka samma. De ser mig och tycker att jag är fet och ful och fel. Det vill inte jag vara. Jag vill inte att andra ser mig så. Som om jag är en dålig människa. Okunnig dessutom. Ser ner på mig. Det är inte rättvist. Då är det bättre att vara smal och få lite respekt av andra människor.

 

[Enya]

Jag är absolut ingen expert men som jag har förstått det så kan man inte äta större portioner efter en operation (iallafall inte i början, sedan verkar endel kunna tänja ut sin matsäck eller tarmen i de fallen magsäcken är borta) och att då äta sällan men ändå få i sig all den näring kroppen måste ha för att fungera blir en orimlig ekvation.

Ja det är så jag tänker med. Jag tror att man på ett mentalt plan behöver få ordning på sitt ätande först för att ha större chans att få den hjälpen som operationen är tänkt att ge.

Intressant det där hur olika man ser på vad som är problem och inte. Jag kan väl känna att du har företräde i det här fallet, det är du som bor i din kropp.

Så då verkar det som att om man inte äter så ofta som man ska så kommer man få näringsbrist och svälta typ? Ja det påskyndar ju viktnedgången kanske?

Det var så jag fick det förklarat för mig också, att om man inte kan äta regelbundet innan operationen så kommer man få svårt efteråt, för man måste verkligen förändra hela tänket kring mat, för att operation ska bli så lyckad som möjligt.

Jag tror han menade att det är ett mindre problem än överätande och emotionellt ätande hade varit, eftersom det mycket handlar om att få in rutiner och vänja kroppen åt rätt håll

 

[Enya]

Jamen faktiskt! Jag behövde drabbas av grav gastropares för att inse skillnaden på min kropps mående av att få och inte få näring på det sättet för att jag skulle få ordning på maten. Jag sabbade min hungerkänsla totalt när jag var anorektiker så för mig innebär regelbundet ätande att äta efter klockan och efter rutin. Jag kan omöjligt äta frukost direkt jag vaknar så jag fixar stallet och hästarna först och äter efter 1-1,5 timmar. Jag äter alltid samma sak varje dag för att slippa tänka och slippa komma på vad jag ska äta för det drar energi jag behöver till annat. Jag äter lunch samma tid och kvällsmål samma tid varje dag. Jag gör storkok så jag slipper det där att jag inte orkar laga mat utan bara kan ta upp en portion från frysen och ställa i mikron. En av huvudvärkarna jag dragits med har faktiskt vinkat farväl efter jag började med det och det är också en trevlig "biverkning".

Bra att det har blivit bättre för dig med magen och att det fungerar nu! Minns faktiskt hur jobbigt du hade det tidigare, inget jag önskar någon!

Just det där med att fundera på mat och vad man ska äta tar så oerhört mycket mer energi än vad man kan tro. Jag tror folk i allmänhet har svårt att förstå det ibland. Man måste nog stå där och uppleva det för att förstå riktigt hur mycket det drar för en.
Blir jag serverad mat är min bristande matlust inte lika illa, måste jag krångla mig igenom dagarna med att fundera på vad jag ska äta sjuttioelva gånger om så har liksom energin och lusten redan förbrukats.

Storkok och frysa in är bra, men tyvärr har jag en liten frys som inget får plats i Skulle behöva en stor frys men har inte råd att köpa en nu och hyresvärden kände inte för att byta ut min kyl/frys mot hellånga varianter trots att frysdelen i den jag har isar igen på tok för lätt samt att den låter lite ansträngd och tokigt. Han mumlade något om "Det blir hyreshöjning i så fall" och det känner jag inte han förtjänar. Brist på förvaring gör också att det är jobbigt att planera mat och ha hemma, vi är ju ändå en del personer så det får handlas ofta, lätt att saker glöms, lätt att det tar slut och så står man där och öppnar skåp och hittar inget lätt som passar

Jag är så känslig

 

[TinyWiny]

Så då verkar det som att om man inte äter så ofta som man ska så kommer man få näringsbrist och svälta typ? Ja det påskyndar ju viktnedgången kanske?

Det var så jag fick det förklarat för mig också, att om man inte kan äta regelbundet innan operationen så kommer man få svårt efteråt, för man måste verkligen förändra hela tänket kring mat, för att operation ska bli så lyckad som möjligt.

Jag tror han menade att det är ett mindre problem än överätande och emotionellt ätande hade varit, eftersom det mycket handlar om att få in rutiner och vänja kroppen åt rätt håll

Nja, snarare att man får näringsbrist och blir riktigt sjuk. Viktnedgång kanske det blir på köpet men en väldigt osund sådan isåfall.

Ja jag tror att det här med operationer av olika slag kan vara en jättebra väg att gå för endel och är inte emot det så men, innan operation ens skulle vara aktuellt så skulle fokus läggas på personens mathållning, synen på mat, hur, vad, varför och när man äter som man gör, liksom hitta orsaken till varför övervikten har kommit och lösa det problemet först. En operation tar ju inte bort den stora psykiska funktion mat har för nästintill alla iallafall västvärlden även om den kan ta bort symptomen, övervikten. Vi känsloäter till väldigt stor del och det är något som lärs in redan när vi är väldigt små. Barn som blir ledsna får en muta i form av en kaka, kex, banan eller annat i handen och sysselsätter sig medans föräldern gör det hen ska t ex. Folk ger barn en glass när hen har ramlat och slagit sig och glassen blir trösten eller blir nekade glassen för att de inte gjorde som de blev tillsagda. Det är det här jag tror att vi alla skulle ha väldigt stor nytta av att det lyfts istället för att nya generationer lärs att känsloäta. Sedan det här med att lära vuxna att låta barn äta precis så mycket som känns bra i dem istället för att truga, muta och tvinga i dem mer än de vill ha och därmed förstöra deras naturliga reglering av hunger är också jätteviktigt. Att vi lär oss vad vi behöver så att ingen behöver känna som du att du inte orkar sätta dig in i vad du ska äta utan att det är lika självklart som att lära sig läsa. Vi äter, eller låter bli att äta, av så många andra orsaker än hunger eller frånvaron av hunger och det är det jag tror att vi alla skulle må väldigt väl av att ta tag i för äta måste vi men vi ska ha matglädje utan att det skadar oss på köpet. Innan man har hittat det där som gäller för just den personen så tror jag att en operation visserligen kan hjälpa någon att tappa vikt men hur personen mår är en helt annan femma och jag tycker att måendet är det som borde vara viktigt. Inte vad någon väger eller hur hen ser ut.

För, även om du kanske inte känsloäter så som man kan tänka sig (proppa i sig två kilo glass, ett paket kakor osv. osv. på en kväll) så kan frånvaron av ätande vara precis lika känslostyrt. Jag tror inte att den som är smal har mindre känslostyrd ätning. Hen har bara mer "tur" med sina gener.

 

[MissFideli]

Nja, snarare att man får näringsbrist och blir riktigt sjuk. Viktnedgång kanske det blir på köpet men en väldigt osund sådan isåfall.

Ja jag tror att det här med operationer av olika slag kan vara en jättebra väg att gå för endel och är inte emot det så men, innan operation ens skulle vara aktuellt så skulle fokus läggas på personens mathållning, synen på mat, hur, vad, varför och när man äter som man gör, liksom hitta orsaken till varför övervikten har kommit och lösa det problemet först. En operation tar ju inte bort den stora psykiska funktion mat har för nästintill alla iallafall västvärlden även om den kan ta bort symptomen, övervikten. Vi känsloäter till väldigt stor del och det är något som lärs in redan när vi är väldigt små. Barn som blir ledsna får en muta i form av en kaka, kex, banan eller annat i handen och sysselsätter sig medans föräldern gör det hen ska t ex. Folk ger barn en glass när hen har ramlat och slagit sig och glassen blir trösten eller blir nekade glassen för att de inte gjorde som de blev tillsagda. Det är det här jag tror att vi alla skulle ha väldigt stor nytta av att det lyfts istället för att nya generationer lärs att känsloäta. Sedan det här med att lära vuxna att låta barn äta precis så mycket som känns bra i dem istället för att truga, muta och tvinga i dem mer än de vill ha och därmed förstöra deras naturliga reglering av hunger är också jätteviktigt. Att vi lär oss vad vi behöver så att ingen behöver känna som du att du inte orkar sätta dig in i vad du ska äta utan att det är lika självklart som att lära sig läsa. Vi äter, eller låter bli att äta, av så många andra orsaker än hunger eller frånvaron av hunger och det är det jag tror att vi alla skulle må väldigt väl av att ta tag i för äta måste vi men vi ska ha matglädje utan att det skadar oss på köpet. Innan man har hittat det där som gäller för just den personen så tror jag att en operation visserligen kan hjälpa någon att tappa vikt men hur personen mår är en helt annan femma och jag tycker att måendet är det som borde vara viktigt. Inte vad någon väger eller hur hen ser ut.

För, även om du kanske inte känsloäter så som man kan tänka sig (proppa i sig två kilo glass, ett paket kakor osv. osv. på en kväll) så kan frånvaron av ätande vara precis lika känslostyrt. Jag tror inte att den som är smal har mindre känslostyrd ätning. Hen har bara mer "tur" med sina gener.

Jag har ofta funderat på hur stor del "du får gå ut och leka när du ätit upp allt på tallriken" har i min övervikt.

 

[Enya]

Du beskriver nära till utmattning, nedstämdhet och användandet av mat som tröst när det är jobbigt. Det låter för mig helt klart som något du skulle behöva ha hjälp med mentalt. Att göra en magoperation utan att också få psykisk hjälp kring sin hantering av mat låter som bäddat för ett misslyckande.

Angående att äta sällan efter op, så kommer du ju endast kunna äta mycket små mängder och det kommer inte vara tillräckligt för att få i dig all näring som kroppen behöver om du bara äter nån dl mat en gång om dagen. Det är därför man äter lite och ofta.

Jag beskriver inte nära till utmattning, nedstämdhet eller mat som tröst när det är jobbigt.
Det du kallar utmattning är liksom som det är med funktionsnedsättningar som gör hjärnan trött, det är ingen utmattning i vanligt betydelse. När syn OCH hörsel inte fungerar som de ska så tar de oerhörda krafter, det gäller att hushålla med energinivåerna. Det förändras inte av psykisk hjälp- hjärnan är så här pga fysiska fel, energinivån är inte som den var förr.
Nedstämdheten är väl inget onormalt, alla har väl dippar i livet när saker känns lite tungt, det är inget svårare än så.
Mat som tröst förstår jag inte hur du får det till. Det är just vad jag inte har. Det är när det blir körigt som matlusten sviktar mest, orken att upprätthålla matschema och ha koll på rätt näring osv brister. Så mat som tröst är det inte, snarare att jag skalar av matbiten för att ha energi till att lösa det problemet jag måste lösa. Att hushålla med energinivåerna liksom. När jag mår bra har jag ork att försöka äta alla de gånger per dag man ska äta, när saker krånglar och något är jobbigt och påverkar mig, så orkar jag inte med att rodda med maten utan faller tillbaka till att äta 1 ibland 2 gånger per dag igen.

Visst har jag matproblematik, och det behöver lösas.

 

[TinyWiny]

Bra att det har blivit bättre för dig med magen och att det fungerar nu! Minns faktiskt hur jobbigt du hade det tidigare, inget jag önskar någon!

Just det där med att fundera på mat och vad man ska äta tar så oerhört mycket mer energi än vad man kan tro. Jag tror folk i allmänhet har svårt att förstå det ibland. Man måste nog stå där och uppleva det för att förstå riktigt hur mycket det drar för en.
Blir jag serverad mat är min bristande matlust inte lika illa, måste jag krångla mig igenom dagarna med att fundera på vad jag ska äta sjuttioelva gånger om så har liksom energin och lusten redan förbrukats.

Storkok och frysa in är bra, men tyvärr har jag en liten frys som inget får plats i Skulle behöva en stor frys men har inte råd att köpa en nu och hyresvärden kände inte för att byta ut min kyl/frys mot hellånga varianter trots att frysdelen i den jag har isar igen på tok för lätt samt att den låter lite ansträngd och tokigt. Han mumlade något om "Det blir hyreshöjning i så fall" och det känner jag inte han förtjänar. Brist på förvaring gör också att det är jobbigt att planera mat och ha hemma, vi är ju ändå en del personer så det får handlas ofta, lätt att saker glöms, lätt att det tar slut och så står man där och öppnar skåp och hittar inget lätt som passar

Jag är så känslig

Ja jag är så tacksam för det! Nu tänker jag inte på det längre. Jag har lärt mig känna redan i munnen om det är något som kan riskera att fastna och låter då bli att äta det. Nu är det peppar peppar längesedan det var ambulansilla! När man inte kan äta på 2,5 år så uppskattar man kanske mat på ett annat sätt. Jag gör det iallafall. Tidigare önskade jag mig ett piller som uppfyllde alla behov men det gör jag inte så ofta längre även om jag ibland kan tycka att det är förbannat tråkigt med mat.

Det där att hitta på något kan ibland vara jobbigare och ta mer energi än att laga det och ska man då dessutom handla till det så kan det bli alldeles för jobbigt. Jag äter på ett sätt ganska ensidigt men ser ändå till att få i mig det jag behöver men hellre ensidigt och ändå okej ätande än tvärtom. Jag tänker att man får göra så gott man kan och lägger ingen prestige i det.

Ja storkok kräver rejäl frys helt klart. Det är ett aber det där när det inte går att fixa lite smidigt.

 

[TinyWiny]

Jag har ofta funderat på hur stor del "du får gå ut och leka när du ätit upp allt på tallriken" har i min övervikt.

Mycket. Väldigt mycket gissar jag

 

[MissFideli]

Mycket. Väldigt mycket gissar jag

Ja. Jag minns mest att det började med att jag åt många mackor när jag kom hem från skolan i 6:an. Men det bör väl ha startats av nått annat.

Vi var ingen familj som alltid åt godsaker. Men å andra sidan är mamma, min syster och jag överviktiga nu. Så..

Nån som vet var man vänder sig angående medicinerna? Jag har "bara" BMI typ 32, så är inte aktuell för operation. Men har heller inga hälsoproblem vad jag vet.

 

[Enya]

Orsaken till PCOS är väldigt olika. Och hur man får kontroll på sina hormoner lika så.
Gemensamt har de att svält, hård fysisk utmattning och drastisk viktnedgång inte är lösningen. Däremot behöver alla få kroppen i harmoni.

Lågintensiv rörelse, som promenader eller cykling.
Se över kosten (Tål jag allt jag äter? För mig kan det vara gluten, för dig laktos. Får jag i mig rätt mängd näring? Får jag i mig protein? Får jag i mig magnesium, zink, b-vitamin, omega3?).
Återhämtning. Stress-sänkning. En känsla av lugn och ro. Sömn.

80% med PCOS har eller utvecklar insulinresistens. Oavsett om de är tjocka, feta, normala eller smala. Ja, det finns många smala med PCOS. (PCOS är inte lika med övervikt. PCOS är lika med rubbning av ägglossningen.)
Metformin, Ozempic och andra läkemedel som påverkar insulinresistens kan ha bra effekt - om IR är problemet. Men inte alla reagerar likadant.

Jag har provat Metformin. Blev jättetorr i munnen (tandläkaren reagerade på den försämrade munhälsan), fick IBS-liknande mage och gick kanske ner nåt kg. Men ingen större förändring under ett års tid.

Jag har provat Ozempic. I sju veckor var jag åksjuk, men inga magutbrott. Sen rasade magen totalt och jag var dålig i tre veckor. Hade uppehåll, provade igen (på startdos), kraschade direkt och slutade. Ett halvår senare är jag dock osäker på om det bara var p g a medicinen, för jag har numera problem med gallan. (Väntar på ultraljud för utredning av gallsten.) Jag gick ner nåt kg under tiden med Ozempic.

Enda gången som jag verkligen mått bra i hela kroppen och gått ner i vikt var när jag fick progesteron. (Jag gick ner under graviditeten också, men det var p g a att jag spydde för allt och levde på gurka och sockerärtor.)

Jag sover för lite. Jag jobbar med en utmattning och känner mig stressad för allt och ingenting. Jag har värk i hela kroppen, äl-problem, kraftig PMS ibland och BMI 40. Jag har lipolymfödem, är konstant jättetrött och hjärndimma. Har flera familjemedlemmar/släktingar med sköldkörtelproblem, men mina värden är ej tillräckligt fel för att ge skäl för den svenska sjukvården att behandla. Jag har dessutom ont i ligament/fogar/bindväv och är orolig över EDS. Jag har en känsla av inflammation i hela kroppen och blir ofta förkyld.

Just nu jobbar jag på att utesluta gluten. För att se om gluten triggar inflammationerna.

Har tips om PCOS-kunniga på nätet, för den som vill läsa på.

Jag har diskuterat GPS/sleeve med vårdgivare, fyllt i blanketterna till obesitas, varit på infoträff. Jag har hela tiden varit ute efter att få träffa en specialist-dietist, men får bara op och pulverbehandling som svar. Jag är inte intresserad av op eller andra lösningar som inte hjälper mig att hitta det liv jag vill leva eller lär mig hur jag ska äta för att må bra. Att minska på magsäcken hjälper mig inte att förstå hur mycket inälvsmat eller broccoli jag behöver äta.

Tack för ditt svar!

Jag tror att mitt största problem är en kombination av matvanor (eller brist på dylika) och PCOS, för jag har liksom testat en massa, utan resultat också, precis som många andra med PCOS. Vikten sitter där den sitter liksom.

Du skulle träffat min dietist, han är varken inställd på pulver eller på operation, vilket för mig betyder en hel del eftersom jag ju egentligen ser både pulver och operation som quick fix. Jag hoppas bara att det fungerar, den vägen jag slagit in på nu....

Jag har haft PCOS diagnosen i 10 år, tydligen ser jag ut inuti som ett skolboksexempel på PCOS, och blodproverna visar också på det, samt manlig behåring, däremot har jag inte alls lika uttalade mensproblem. Så när mensen strulade för en massa år sedan tog jag kontakt med gynekolog som gav mig diagnosen utan att blinka. Snacka om att jag blev förvånad, hade ingen aning om att det var något sådant fel alls. Men visst, det har ju förklarat en del faktiskt.

Ska du testa några läkemedel igen?

 

[Enya]

Nä ingen av mina vänner eller släkt har fått erbjudande om det heller. Och nu ångrar de sig att de gjorde detta ingrepp i magen.

Det är vad jag förstått inte helt ovanligt att ångra sig.
Kan inte låta bli att undra vad det beror på.

 

[Hippocampus]

Det är vad jag förstått inte helt ovanligt att ångra sig.
Kan inte låta bli att undra vad det beror på.

Nä och jag vet inte heller såklart. Men min upplevelse är att även om man säger att allt ändras, nu är första dagen i mitt liv som smal här, nu blir jag accepterad osv så tror jag det sitter mer mentalt. Att man gör en fysisk quick-fix men ens mentala stadie är kvar och jag tror att de samarbetar väl... Några av mina vänner fortsatte äta samma mat, samma vanor osv men lite mindre portioner i början (det gick inte att äta mer) men är nu uppe på samma mängd igen. Min släkting kan knappt äta pga alla problem som kom med operationen, han svimmar nu som då, har fått öppna flertal gånger för att kolla vad som är fel, det växer ihop i magen osv. Jo, han gick ner kanske 50 kg, men till vilket pris? Att knappt kunna äta, det blir näringsbrist för han äter tex inga frukter eller grönsaker, det blir för "jobbigt" för magen.

Jag lyssnade på ett intressant radio-program om bantning och om fasta. Jag är totalt ointresserad av fasta osv men en läkare där pratade om intressanta saker om hur kroppen ställer in sig på vikt, jag minns inte exakt vad han sa men det var något om att om man har varit tjock "hela livet" så är kroppen inställd på detta...måste se om jag kan hitta det nånstans. Det var på P4 iaf.

 

[TinyWiny]

Ja. Jag minns mest att det började med att jag åt många mackor när jag kom hem från skolan i 6:an. Men det bör väl ha startats av nått annat.

Vi var ingen familj som alltid åt godsaker. Men å andra sidan är mamma, min syster och jag överviktiga nu. Så..

Nån som vet var man vänder sig angående medicinerna? Jag har "bara" BMI typ 32, så är inte aktuell för operation. Men har heller inga hälsoproblem vad jag vet.

Ja det är väl det där typiska att man inte får lära sig lyssna på sin egen kropp utan lär sig att äta upp. Då blir det lätt att man fortsätter överäta.

 

[Enya]

Nja, snarare att man får näringsbrist och blir riktigt sjuk. Viktnedgång kanske det blir på köpet men en väldigt osund sådan isåfall.

Ja jag tror att det här med operationer av olika slag kan vara en jättebra väg att gå för endel och är inte emot det så men, innan operation ens skulle vara aktuellt så skulle fokus läggas på personens mathållning, synen på mat, hur, vad, varför och när man äter som man gör, liksom hitta orsaken till varför övervikten har kommit och lösa det problemet först. En operation tar ju inte bort den stora psykiska funktion mat har för nästintill alla iallafall västvärlden även om den kan ta bort symptomen, övervikten. Vi känsloäter till väldigt stor del och det är något som lärs in redan när vi är väldigt små. Barn som blir ledsna får en muta i form av en kaka, kex, banan eller annat i handen och sysselsätter sig medans föräldern gör det hen ska t ex. Folk ger barn en glass när hen har ramlat och slagit sig och glassen blir trösten eller blir nekade glassen för att de inte gjorde som de blev tillsagda. Det är det här jag tror att vi alla skulle ha väldigt stor nytta av att det lyfts istället för att nya generationer lärs att känsloäta. Sedan det här med att lära vuxna att låta barn äta precis så mycket som känns bra i dem istället för att truga, muta och tvinga i dem mer än de vill ha och därmed förstöra deras naturliga reglering av hunger är också jätteviktigt. Att vi lär oss vad vi behöver så att ingen behöver känna som du att du inte orkar sätta dig in i vad du ska äta utan att det är lika självklart som att lära sig läsa. Vi äter, eller låter bli att äta, av så många andra orsaker än hunger eller frånvaron av hunger och det är det jag tror att vi alla skulle må väldigt väl av att ta tag i för äta måste vi men vi ska ha matglädje utan att det skadar oss på köpet. Innan man har hittat det där som gäller för just den personen så tror jag att en operation visserligen kan hjälpa någon att tappa vikt men hur personen mår är en helt annan femma och jag tycker att måendet är det som borde vara viktigt. Inte vad någon väger eller hur hen ser ut.

För, även om du kanske inte känsloäter så som man kan tänka sig (proppa i sig två kilo glass, ett paket kakor osv. osv. på en kväll) så kan frånvaron av ätande vara precis lika känslostyrt. Jag tror inte att den som är smal har mindre känslostyrd ätning. Hen har bara mer "tur" med sina gener.

Jag undrar hur många människor, som gjort dessa operationer, som faktiskt fått någon slags ätstörning diagnosticerat efteråt. Det här med att gå ner i vikt är ju lätt en trigger, menar jag, och har man redan en störning i det här med att äta och mat, så kan det väl ändå inte ligga så långt ifrån?

Mat är ju väldigt socialt rent allmänt så jag kan förstå att det har blivit så emotionellt av det också. Det är inte bara drivmedel längre. Håller helt med dig om att hur man tänker kring det känslomässiga ätandet redan runt unga människor behöver förändras. Har aldrig reflekterat så mycket över det. Ibland tänker jag på det när min syster tjatar på sin 5 åring om att äta upp sin mat. "Ät upp annars får du inte gå ut/få¨r du inget lördagsgodis". Jag är inte alls lika sträng där, det känns lite fel att tjata så, eftersom det ju kan göra att hon tröttnar på mat, och inte är det speciellt snällt heller när ungen säger att hon är mätt eller inte vill ha eller inte för den dagen tycker om vad det nu är.

 

[MissFideli]

Jag undrar hur många människor, som gjort dessa operationer, som faktiskt fått någon slags ätstörning diagnosticerat efteråt. Det här med att gå ner i vikt är ju lätt en trigger, menar jag, och har man redan en störning i det här med att äta och mat, så kan det väl ändå inte ligga så långt ifrån?

Mat är ju väldigt socialt rent allmänt så jag kan förstå att det har blivit så emotionellt av det också. Det är inte bara drivmedel längre. Håller helt med dig om att hur man tänker kring det känslomässiga ätandet redan runt unga människor behöver förändras. Har aldrig reflekterat så mycket över det. Ibland tänker jag på det när min syster tjatar på sin 5 åring om att äta upp sin mat. "Ät upp annars får du inte gå ut/få¨r du inget lördagsgodis". Jag är inte alls lika sträng där, det känns lite fel att tjata så, eftersom det ju kan göra att hon tröttnar på mat, och inte är det speciellt snällt heller när ungen säger att hon är mätt eller inte vill ha eller inte för den dagen tycker om vad det nu är.

Tror jag läste för många år sen, att flera som gjort operationen senare blev alkoholister. Missbruksproblemet fanns ju kvar och kunde man inte äta sig gladare, så tog man till nått annat. Låter inte alls osannolikt, tycker jag.