Jag har en fundering som jag skulle behöva bolla.
Remissen för gastric bypassoperation som skickades för ett år sedan har jag nu fått svar på, hälsodeklarationer ska fyllas i och återsändas samt blodprov ska lämnas, därefter får jag tid besök och mer information osv.
Men jag känner mig fortfarande så tveksam till operation. När jag skrev om detta på Facebook var det en som skrev att jag är negativ och att jag verkar tycka att det är bättre att ge upp innan jag försökt ens, typ. Men att göra en gastric bypass är ju inte som att ta Alvedon. Den blir gjord och så finns det vad jag vet ingen återvändo sedan. Min kropp karvas i och man kan inte ångra det. JAG tycker inte att det är konstigt att jag velar och båda vill och inte vill, tycker inte alls att det är konstigt att försöka vara medveten om problemen och riskerna som finns med en operation. Min syster har gjort en och hon ångrar sig dessutom.
Papperna skulle egentligen skickas in två veckor efter jag fick dem, och det var väl för en vecka sedan, men jag bad om att få dröja tills jag pratat med dietisten på min VC om det. Dit går jag för att försöka få matrutiner. Det är JÄTTESVÅRT! Det har alltid varit svårt. Det är ett helvete. Så fort det går bra händer något som gör att jag mår dåligt och det första som ryker är lusten att äta. Det vill säga matrutinerna går åt skogen. Och jag får börja om, om eller när jag orkar. Jag var på gång i våras, men så trillade jag ned i ett nedstämdhetshål och så klart försvann lusten att äta, orken att göra något, orken att ens BRY mig om mat längre. Nu gör jag några trevande försök igen att få rätt på det.
Jag gillar dietisten därför att han säger saker som det är, som tex de här operationerna är han inget jättefan av- de är bra för vissa människor, men vården missar tyvärr ofta att få med patienten på allt man faktiskt måste göra för att få bästa utfall av operationen och må så bra man kan. Tex det här med att äta regelbundet- vara en skalman. Att äta näringrikt, att äta tillräckligt lite och långsamt, att inte dricka före, under och efter maten osv med mera. Och det är faktiskt det här jag känner att jag inte klarar av. Att lägga ner så stor del av mitt liv på mat, något jag aldrig har gjort under mitt 41 åriga liv. Hur gör man det? Om jag inte kan göra det nu, hur ska jag ens klara det sedan? Jag kämpar med att äta mer än 1-2 gånger per dag. Hur fixar vanliga människor sitt matliv, hur fixar opererade människor sitt matliv. Det tar ju så mycket utrymme i livet!
Fick förslag på att kanske testa läkemedel, Ozempic och Saxenda var de två som dietisten nämnde, och att fortsätta med matrutinerna. Kan man få mer ordning på dem kanske det kan bli något av det? Om inte så finns det inget hinder för remiss senare för operation, om det trots allt skulle sluta där, det är ju ett alternativ till operation just nu. Och då får jag ju samtidigt ändå de här viktiga matrutinerna som behöver nötas in.
Min fråga efter långa inlägget är om någon testat dessa läkemedel eller liknande och har någon tanke om dem? Erfarenheter osv? Är det lönt?
Och matrutiner, hur gör ni för att äta när ni inte ens har lust att äta?
. Jag ville inte skriva nåt dumt.
Måste ta upp de med ansvarig läkare för hen sa bara att man kan få magknip och då ska man sluta ta de just den dagen. Men de var lika illa efter tre veckor så sluta och värre blev de när jag kom upp i rätt dos .. Så ja man går ned i vikt pga av att man inte kan äta iaf i mitt fall. Vidrig medicin.
