Vikt, kropp, hälsa och barn

[Badger]

Jag skulle säga att media i allra högsta grad främst driver på fettförakt. Hur ofta läser du något balanserat om hälsa i media? Hur ofta ser du på löpsedlarna att det är ohälsosamt att banta? Osv.
Oavsett vad "myndigheterna" tycker (jag fattar inte vilka myndigheter du syftar på) så har de nog ingenting med vad media presenterar att göra.

Det händer nästan aldrig att media skriver balanserat om hälsa, inte ens ofta dagstidningarna. Men så läser jag inte hälsotidningar längre (jag har gjort men insåg att de inte var bra) och väldigt sällan hälsosidor i kvällspressen. Och ja media lider av fettförakt.

Men visst finns det en diskussion om barnhälsa även utanför hälsotidningarna och Expressen. Som inte diskuterar utseendet utan hälsa.

Här är tex en myndighet Förekomsten av övervikt och fetma hos barn är hög och ökar med åldern (folkhalsomyndigheten.se)

Men jag tror vi diskuterar olika saker så det blir ju bara konstigt när jag lägger in länkar som alla läst om någon myndighet som alla vet finns om ett ämne som diskuterats alldeles för mycket i pressen. Bara för att jag svarade på ett inlägg där jag ville säga, som ett tillägg, att man inte behöver förutsätta att ett barn som är lite rundare måste äta onyttigt utan vissa barn kan ha svårt att känna igen mättnad och att godisätande inte behöver vara relaterat till vikt (för det är ju där diskussionen i just media ofta hamnar vikt =äta onyttigt/nyttigt).

 

[inverterad]

Egentligen inte helt relaterat till trådens ämne, men det finns en inredningsinfluencer som ibland får elaka kommentarer om hennes barns vikt. Vad kan han vara, 4 kanske? Nu är ju inte jag ett fan av att exponera barn i sociala medier alls så det här problemet hade ju kunnat undvikas på andra sätt. Men jag måste spy ur mig lite... VEM sitter på nätet och kommenterar att små barn är för tjocka och att deras föräldrar är dåliga på grund av detta? Alltså, jag blir fullkomligt förbluffad. Både av hur djupt fettföraktet sitter hos många men även att de är så småsinta/osäkra/okunniga/elaka att de bara måste kräkas ut det. Helt oförståeligt i min värld.

Så fruktansvärt på alla sätt. Verkligen ett tecken på samhällets fettfobi. Riktigt skrämmande. Inte tusan handlar det om nån oro för ungens hälsa...

 

[Jenka]

Egentligen inte helt relaterat till trådens ämne, men det finns en inredningsinfluencer som ibland får elaka kommentarer om hennes barns vikt. Vad kan han vara, 4 kanske? Nu är ju inte jag ett fan av att exponera barn i sociala medier alls så det här problemet hade ju kunnat undvikas på andra sätt. Men jag måste spy ur mig lite... VEM sitter på nätet och kommenterar att små barn är för tjocka och att deras föräldrar är dåliga på grund av detta? Alltså, jag blir fullkomligt förbluffad. Både av hur djupt fettföraktet sitter hos många men även att de är så småsinta/osäkra/okunniga/elaka att de bara måste kräkas ut det. Helt oförståeligt i min värld.

Det där är så underligt! Varför anser man sig ha rätten att kommentera andra på det viset? Dessutom nån helt oskyldig och utan att veta (antar jag) hur föräldrarna hanterar det om nu vikten är problematisk på riktigt.

 

[Jenka]

Hon är fyra, fyller fem i sommar.

Ungefär som min äldsta då. Känner igen alla tankar och analyserande, men här går det hittills inte in på hälsa mer än vad man behöver för att inte dö.

 

[Voeux]

Det där är så underligt! Varför anser man sig ha rätten att kommentera andra på det viset? Dessutom nån helt oskyldig och utan att veta (antar jag) hur föräldrarna hanterar det om nu vikten är problematisk på riktigt.

Det är verkligen vansinnigt. Jag tror att det är en kombination av okunskap, att man tror att det är mindre hälsosamt, samt småsinthet. Det är en människa som "har allt" och då måste man peka ut och trycka dit de små brister som man upplever sig se. Så känner man sig lite bättre själv. Omsorg är det i alla fall inte på långa vägar.

 

[Jenka]

Ungefär som min äldsta då. Känner igen alla tankar och analyserande, men här går det hittills inte in på hälsa mer än vad man behöver för att inte dö.

Eller ok, inser att han känner till begreppen insulin och blodsocker också... (Diabetes i familjen). Men inte att det lett till några problematiska tankar, han köper att hans egen kropp fixar sånt automatiskt.

Svårast har jag haft att svara på varför hunden inte fick äta så mycket han ville. Men lyckades avstyra frågan istället.

 

[inverterad]

Eller ok, inser att han känner till begreppen insulin och blodsocker också... (Diabetes i familjen). Men inte att det lett till några problematiska tankar, han köper att hans egen kropp fixar sånt automatiskt.

Svårast har jag haft att svara på varför hunden inte fick äta så mycket han ville. Men lyckades avstyra frågan istället.

Ja, det där med hunden är svårt här med, vår hund är liksom alltid hungrig men får ju inte äta hur mycket han vill för det...

Jag tror inte mitt barn heller har några problematiska tankar (än), hon är mest genuint nyfiken på det mesta och vill förstå sig sig på hur saker fungerar, inklusive hur kroppen funkar. Däremot är jag ju rädd att hon ska få det så småningom eftersom jag själv definitivt har en knepig relation till min egen kropp, och jag vet att hon är ett litet lackmuspapper som suger i sig allt och ser allt och funderar och reflekterar kring allt, även sånt som inte sägs rakt ut.

 

[Jenka]

Jag tror inte mitt barn heller har några problematiska tankar (än), hon är mest genuint nyfiken på det mesta och vill förstå sig sig på hur saker fungerar, inklusive hur kroppen funkar. Däremot är jag ju rädd att hon ska få det så småningom eftersom jag själv definitivt har en knepig relation till min egen kropp, och jag vet att hon är ett litet lackmuspapper som suger i sig allt och ser allt och funderar och reflekterar kring allt, även sånt som inte sägs rakt ut.

Ja, det förstod jag. Och jag tycker det är bra att reflektera över det som förälder. Nyfikenhet och kunskap i sig är ju inte fel, snarare tvärtom ifall intresset finns.

I fallet med hunden kan jag dock se att det hade kunnat leda till knepiga tankar, med ett ärligt svar. Han behöver ingen oro över att man kan bli tjock av mat och att det är dåligt för lederna, i den här åldern.

 

[inverterad]

Ja, det förstod jag. Och jag tycker det är bra att reflektera över det som förälder. Nyfikenhet och kunskap i sig är ju inte fel, snarare tvärtom ifall intresset finns.

I fallet med hunden kan jag dock se att det hade kunnat leda till knepiga tankar, med ett ärligt svar. Han behöver ingen oro över att man kan bli tjock av mat och att det är dåligt för lederna, i den här åldern.

Japp, håller med. Jag har försökt resonera i termer av att hunden inte känner riktigt när han är mätt, men det gör ju vi människor, och att han kan få ont i magen om det blir för fullt därinne. Leder och vikt känns som du säger som vanskliga områden.

 

[SaraXX]

Japp, håller med. Jag har försökt resonera i termer av att hunden inte känner riktigt när han är mätt, men det gör ju vi människor, och att han kan få ont i magen om det blir för fullt därinne. Leder och vikt känns som du säger som vanskliga områden.

Angående djur, tex hundar och Shetlandsponnyer, har jag förklarat att det har att göra med hur de har utvecklats för att leva. En varg äter massor när den har chansen, för sen kan det gå några dagar innan det blir ett skrovmål igen. Våra hundars magsäckar fungerar likadant, de kan äta lika mycket som en varg, men det funkar ju inte för det blir för mycket då eftersom våra hundar har det bra och får mat varje dag.

Typ något sånt.

 

[Jenka]

Angående djur, tex hundar och Shetlandsponnyer, har jag förklarat att det har att göra med hur de har utvecklats för att leva. En varg äter massor när den har chansen, för sen kan det gå några dagar innan det blir ett skrovmål igen. Våra hundars magsäckar fungerar likadant, de kan äta lika mycket som en varg, men det funkar ju inte för det blir för mycket då eftersom våra hundar har det bra och får mat varje dag.

Typ något sånt.

Jag ser den ofrånkomliga "vad händer om de äter för mycket? Kan människor också äta för mycket?"

 

[SaraXX]

Jag ser den ofrånkomliga "vad händer om de äter för mycket? Kan människor också äta för mycket?"

De mår dåligt eftersom de inte är gjorda för det. Vår magsäck fungerar på ett annat sätt, vi är gjorda för att äta oftare.

 

[BernT]

Precis så tänker jag också. Om ett barn nu skulle överäta mat på en problematisk nivå så kan jag tänka mig ungefär 50 bättre lösningar än att säga till barnet att hen inte får äta mer.

Fast jag sa aldrig att man skulle säga till barnet att nu får du inte äta mer. Utan man får ju som förälder då reflektera över maten och kanske erbjuda bättre mat, prata om vad som är lagom mycket mat (det kan man göra på ett balanserat sätt utan att hetsa) osv. Alla verkar ju kunna begränsa godis/fika och motivera det utan att fett-hetsa, då går det lika bra med maten. Sen om barnet ibland äter massor det är helt normalt. Men om det äter som en häst, blir proppmätt, inte rör på sig och börjar gå upp onormalt i vikt, då får man faktiskt ta sitt föräldraansvar.

 

[cirkus]

Fast om barnet ätit 2-3 portioner och vill ta en till för att det är gott så jo då överäter barnet.

Nej det behöver inte alls vara så.
Mina döttrar åt något kopiöst under sin uppväxt, det gick så långt så att de inte spontant kunde äta middag hos andra familjer för de åt så mycket och ingen räknade med att två pytteräkor käkade nästan som en tonårspojke. Rekordet var när de var 1.5 ungefär och fick köttbullar, ena åt 19 köttbullar (+potatismos och grönsaker) och spottade ut nummer 20. De äter fortfarande mycket men är pinnesmala bägge två (nyss fyllda 30)

 

[SaraXX]

Nej det behöver inte alls vara så.
Mina döttrar åt något kopiöst under sin uppväxt, det gick så långt så att de inte spontant kunde äta middag hos andra familjer för de åt så mycket och ingen räknade med att två pytteräkor käkade nästan som en tonårspojke. Rekordet var när de var 1.5 ungefär och fick köttbullar, ena åt 19 köttbullar (+potatismos och grönsaker) och spottade ut nummer 20. De äter fortfarande mycket men är pinnesmala bägge två (nyss fyllda 30)

Jag var alltid sån. Alla kompisas mammor tyckte att det var så roligt att jag kom och hälsade på för jag åt som en häst. Smal liten tjej som tog berg på tallriken. Alltid hungrig. Jag utvecklade till och med ovanan att inte tugga maten alls knappt, eftersom jag då inte hann äta så mycket jag behövde för att bli mätt på samma tid som mina kompisar åt. Det har jag fått jobba med i vuxen ålder. Jag var ett oerhört hungrigt barn!

I vuxen ålder upptäckte vi glutenintolerans, vilket såklart kan förklara en del av det.

 

[Amha]

Fast om barnet ätit 2-3 portioner och vill ta en till för att det är gott så jo då överäter barnet. Det gör ju många vuxna också så förstår att barn inte klarar av det heller. Det finns ju en anledning till att över 50 % av befolkningen är överviktig

Jag tycker det är att göra sitt barn en björntjänst att inte ge de en uppfattning om vad som är lagom mycket mat, vad som är hälsosam mat, hur en måltid ska vara fördelad (grönsaker, protein, kolhydrater etc) och att rörelse blir en naturlig del av livet. Just med tanke på hur många överviktiga vuxna och barn det finns så är inte detta en självklarhet för alla.

En bättre lösning på att barnen äter för mycket för att det är gott är väl att be dem pausa lite och känna efter om de faktiskt fortfarande är hungriga. Att diskutera just hunger och mättnadskänsla känns ju vettigare för att dels bygga en grund till vuxenlivet men också för att de ska slippa att gå från bordet hungriga efter en dag där de kanske förbrukat mer energi än vanligt eller ätit för dåligt tidigare mål.

/Hon som lärde sig först i vuxen ålder att mätt inte betyder lätt magsmärta

 

[vilde]

Jag tycker det är helt ok att tillsammans fundera över mättnadskänsla. Eftersom jag själv inte fick chansen att skaffa mig en, på 70-talet var det just -ät upp på tallriken oavsett om man därefter var hungrig eller urproppmätt (och du fick ju inte mer om du var hungrig, och inget äpple om du var hungrig mellan måltider). Vilket inte gynnade någon slags känsla för vad som kändes precis rätt. Och jag skyller inte det på föräldrar utan på tidsandan i mitt fall. I andra fall kunde nog tidsandan och föräldrar göra det till ett ännu större elände.

Det har funderat på om det inte kan finnas förtjänster med det äldre synsättet att även människor "utfodras", man beräknar vad som är den bästa "foderstaten" och följer den. Min farmor ansvarade för ett ganska stort hushåll, som mest var det ett trettiotal personer som skulle ha mat och hon gjorde upp planer för ett år i förväg utifrån vilka livsmedel som fanns tillgängliga vid varje årstid, vilket näringsinnehåll och vilken mängd som behövdes och satte sedan samman den dagliga menyn långt i förväg.

 

[Badger]

En bättre lösning på att barnen äter för mycket för att det är gott är väl att be dem pausa lite och känna efter om de faktiskt fortfarande är hungriga. Att diskutera just hunger och mättnadskänsla känns ju vettigare för att dels bygga en grund till vuxenlivet men också för att de ska slippa att gå från bordet hungriga efter en dag där de kanske förbrukat mer energi än vanligt eller ätit för dåligt tidigare mål.

/Hon som lärde sig först i vuxen ålder att mätt inte betyder lätt magsmärta

Precis samma här och håller med.

 

[Badger]

Det har funderat på om det inte kan finnas förtjänster med det äldre synsättet att även människor "utfodras", man beräknar vad som är den bästa "foderstaten" och följer den. Min farmor ansvarade för ett ganska stort hushåll, som mest var det ett trettiotal personer som skulle ha mat och hon gjorde upp planer för ett år i förväg utifrån vilka livsmedel som fanns tillgängliga vid varje årstid, vilket näringsinnehåll och vilken mängd som behövdes och satte sedan samman den dagliga menyn långt i förväg.

Ah ja 40-talet var kanske bättre så. Men farmor pratade allt mycket om tjock och smal. Typ farmor är tjock så farmor får sitta fram i bilen! om sig själv. Men hon var inte utfodrande, hon körde på lyx ibland och nässelsoppa ibland (hmm hon tjatade aldrig om äta upp).

 

[Voeux]

Fast jag sa aldrig att man skulle säga till barnet att nu får du inte äta mer. Utan man får ju som förälder då reflektera över maten och kanske erbjuda bättre mat, prata om vad som är lagom mycket mat (det kan man göra på ett balanserat sätt utan att hetsa) osv. Alla verkar ju kunna begränsa godis/fika och motivera det utan att fett-hetsa, då går det lika bra med maten. Sen om barnet ibland äter massor det är helt normalt. Men om det äter som en häst, blir proppmätt, inte rör på sig och börjar gå upp onormalt i vikt, då får man faktiskt ta sitt föräldraansvar.

Jo, men nu var det ju inte det som mitt ursprungsinlägg handlade om, som du kommenterade. Det handlade om en vän till mig som vid matbordet fick höra att hon inte fick ta en portion till för att hon börjar bli tjock. Ingen i tråden har påstått att man inte bör ta sitt föräldraansvar om barnet äter dom en häst, blir proppmätt, inte rör på sig och börjar gå upp onormalt i vikt. Parametrar som inte alls nämns i mitt inlägg. Så vi pratar om lite olika saker.