Vikt, kropp, hälsa och barn

[miumiu]

Blir ledsen när jag läser hur många här i tråden som har fått med sig osunda kroppsideal hemifrån

Hade själv ätstörningar en period i tonåren men det kom verkligen inte ”hemifrån”, iaf inte på det sättet. Däremot var jag aupair i typ en vecka i en rockstjärnefamilj där morsan ville banta sin då 8-åriga dotter, blev extremt illa berörd av detta.

Min egen son är rätt petig med mat (tyvärr). Han är heller inte särskilt förtjust i godis eller bakverk, han gillar choklad och that’s it, typ. Snacks också. Eftersom han rör sig mycket och är normalviktig ser jag inga som helst problem med att han får en liten skål chips/popcorn, eller en chokladbit eller glass även på veckodagarna. Han visar inga som helst tendenser till att överäta även när det finns tillgängligt. Vet att det kanske ses som problematiskt av många som har lördagsgodis som regel men jag tänker, jag gör ju samma sak själv? Jag kan fika med kakor eller bullar på en veckodag, ta fram chips på kvällen till en film eller liknande. Inte varje dag och i måttliga mängder, men jag känner verkligen att det finns någonting osunt i att hålla på och ”förbjuda” sig själv. För vad liksom? Från det att jag tillfrisknade från min egen anorexi lovade jag mig själv att aldrig mer hålla på med sånt.

 

[Miks]

Jag tycker nog att man bör lära sitt barn hur en normalstor portion ser ut...om inte annat för att barnet ska kunna äta hos kompisar på ett problemfritt sätt.
Men då måste man ju prata om mat, så är det bara. Varför är det så tabu? Är det inte tvärtom BRA att lära barnen vad som är bra mat och sunt ätande, och i förlängningen att laga mat och göra goda val?
Jag har tonårsdöttrar som tränar mycket (gymnastik/simning) och vi pratar ofta om mat dvs vad för sorts mat är bra för kroppen och vad som inte är det. Att man inte kan lassa på allt på sin tallrik utan måste vara lyhörd för hur många som sitter runt bordet så att det räcker till alla. Sådana typer av diskussioner är ju mil från att kommentera vikt, kroppsform osv.

Låter ungefär liknande hur jag tänker och pratar med mina barn om (ett mellanstadiebarn och en 6åring). Jag tycker man kan prata om mat och hälsa utan att blanda in utseende.

Mvh Miks

 

[Miks]

Jag hade en diskussion med mitt gudbarn, högstadieåldern. Hen hade fått hem papper från skolans hälsokontroll och ville gärna visa mig. När hen visade pappret med tillväxtkurvor var gudbarnet ledset och sa att hen var tjock.

Vi gick då tillsammans igenom samtliga kurvor på ett sakligt sätt. Normkurvan och vad den indikerade, linjerna som går under och över normkurvan. Vart gudbarnet låg och hur det sett ut sen hen var liten och vart den drog iväg. Längskurvan har dragit iväg ordentligt uppåt, 3,5 över norm. Viktkurvan låg således också över normkurvan och det var där gudbarnet fått för sig att hen var tjock. När vi då kikade så låg viktkurvan bara 2 över norm och vi kom då tillsammans fram till att hen är längre än vad hen är tung. Är man så lång så är det helt ok att väga mer än kompisarna. Det finns dessutom mycket utrymme att äta mer. Ingen hade förklarat korrelationen mellan de två kurvorna och gudbarnet var mer än nöjd.

När vi kom till de genitala delarna på pappret fortsatte jag på samma neutrala sätt och gudbarnet lyssnade fascinerat tills hen kom på att det var dennes genitala utveckling det visade. Då fick det vara nog för henom

Jag menar att man kan prata faktabaserat med barn. Jag tror de mår bra av raka diskussioner.

Mvh Miks

 

[Fruentimber]

Är man så lång så är det helt ok att väga mer än kompisarna.

Sånt här ger mig lite tilt i huvudet. Att barnet ska behöva jämföra sig med kompisarna för att avgöra om denne är "tjock" eller ej, istället för att prata om att man kan se olika ut, helt enkelt. Och man är precis lika bra för det.

 

[Miks]

Sånt här ger mig lite tilt i huvudet. Att barnet ska behöva jämföra sig med kompisarna för att avgöra om denne är "tjock" eller ej, istället för att prata om att man kan se olika ut, helt enkelt. Och man är precis lika bra för det.

Behöver kanske förtydliga att det inte var något jag tyckte utan det var tankarna gudbarnet kom med. ”Jag väger mycket mer än alla kompisarna”.

Mvh Miks

 

[Lazy Lady]

Sånt här ger mig lite tilt i huvudet. Att barnet ska behöva jämföra sig med kompisarna för att avgöra om denne är "tjock" eller ej, istället för att prata om att man kan se olika ut, helt enkelt. Och man är precis lika bra för det.

Så gör barn tyvärr.. Jag som är 176cm och va längst i klassen som 13-14åring och vägde 58kg till min längd blev kallad tjock av de andra som va 160cm och vägde 50kg. Bättre att vuxna talar om sakligt hur det fungerar än att barn ska vara "snälla" (vilket dom väldigt sällan är..) och upplysa varandra.

 

[inverterad]

Fast vad menar vi med sakliga, raka diskussioner? Jag tycker att föräldrars uppgift är att förmedla en bild av att kroppar är olika och att alla kroppar är lika bra, mycket mer än att diskutera kurvor och lagom och längd-vikt-förhållanden (förstår att du inte menar så @Miks men det där med att "en ska vara längre än en är tung" och att det är bra och som det ska vara, var en sån sak som satte sig i huvet på mig som 10-12-åring och som blev en fix idé för mig under många år).

Varför är vi så rädda för kroppar som inte är smala? Varför kallar vi alla kroppar som är lite rundare för "osunda"? Det har ju inte med hälsans skull, det är betydligt farligare att vara underviktig än lite överviktig (åtminstone som vuxen). Det är såna här tankar jag menar att vi borde sluta förmedla till våra barn, så att inte de blir en till generation som bantar, oroar sig för sin vikt och kämpar för att pressa in sina kroppar i nån mall där de kanske bara helt enkelt inte passar.

 

[Miks]

Fast vad menar vi med sakliga, raka diskussioner? Jag tycker att föräldrars uppgift är att förmedla en bild av att kroppar är olika och att alla kroppar är lika bra, mycket mer än att diskutera kurvor och lagom och längd-vikt-förhållanden (förstår att du inte menar så @Miks men det där med att "en ska vara längre än en är tung" och att det är bra och som det ska vara, var en sån sak som satte sig i huvet på mig som 10-12-åring och som blev en fix idé för mig under många år).

Varför är vi så rädda för kroppar som inte är smala? Varför kallar vi alla kroppar som är lite rundare för "osunda"? Det har ju inte med hälsans skull, det är betydligt farligare att vara underviktig än lite överviktig (åtminstone som vuxen). Det är såna här tankar jag menar att vi borde sluta förmedla till våra barn, så att inte de blir en till generation som bantar, oroar sig för sin vikt och kämpar för att pressa in sina kroppar i nån mall där de kanske bara helt enkelt inte passar.

Fast det generella problemet är ju inte undervikt i Sverige. Det generella problemet är ju övervikt.

Det man i så fall kan förmedla är att det är ok med lite rund eller lite tunn. med betoning på lite. Övervikt och fetma är ett av de största hälsoproblemen i dagens I-länder och det är ju fakta. Med kraftig övervikt är det fakta att det är större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ2, led-, rygg och muskelproblem.

Jag är för och är positiv till att man ska tycka om sin kropp oavsett om den är tunn eller rund eller mittemellan. Jag gillar trenden med att framförallt kvinnor visar helt normala kroppar, står för att det finns valkar, stretchmärket och häng och visar på en positiv självkänsla och att det är ok att se ut som man gör.

Det jag har ett problem med är att inte tala om riskerna med att vara för tunn eller för rund. Där kanske för rund är det som är mest ”taskigt” att prata om.

Mvh Miks

 

[miumiu]

Kom på en till grej! Vet att jag reagerade när två av barnen skojbråkade med varandra i kapprummet och den ena kallade den andra för ”tjockis”. Barnen var alltså runt 6-7 år gamla och det blev så tydligt att tjock, det är nånting man inte vill vara.

Vi har pratat lite om det här hemma, att kroppar ser olika ut, precis som människor har olika hårfärg, hudfärg osv. Inget är bättre än nånting annat. Men jag fattar ju att mina ord väger lätt mot kompisarnas, för så är det ju i perioder. Mamma = fattar noll och inget av hur världen egentligen fungerar. Min son tvivlar redan på min kompetens inom flera områden så jag är lite oroad att kompisar kan sätta griller i huvudet på honom.

 

[Miks]

Kom på en till grej! Vet att jag reagerade när två av barnen skojbråkade med varandra i kapprummet och den ena kallade den andra för ”tjockis”. Barnen var alltså runt 6-7 år gamla och det blev så tydligt att tjock, det är nånting man inte vill vara.

Vi har pratat lite om det här hemma, att kroppar ser olika ut, precis som människor har olika hårfärg, hudfärg osv. Inget är bättre än nånting annat. Men jag fattar ju att mina ord väger lätt mot kompisarnas, för så är det ju i perioder. Mamma = fattar noll och inget av hur världen egentligen fungerar. Min son tvivlar redan på min kompetens inom flera områden så jag är lite oroad att kompisar kan sätta griller i huvudet på honom.

Det där är sjukt svårt och väldigt sorgligt. Jargongen är hård och rå. Om vi vuxna lyckas förmedla lite godhet och förklaringar som motvikt tror jag det i alla fall inte försämrar.

Mvh Miks

 

[SaraXX]

Min sexåring sa när vi åt korv med bröd senast, jag åt frukostkorv och de åt vanlig grillkorv.
"Mamma vad tjock din korv är! Mamma, visst får man säga att en korv är tjock, men inte att en människa är det?"

 

[MiniLi]

Fast det generella problemet är ju inte undervikt i Sverige. Det generella problemet är ju övervikt.

Det man i så fall kan förmedla är att det är ok med lite rund eller lite tunn. med betoning på lite. Övervikt och fetma är ett av de största hälsoproblemen i dagens I-länder och det är ju fakta. Med kraftig övervikt är det fakta att det är större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ2, led-, rygg och muskelproblem.

Jag är för och är positiv till att man ska tycka om sin kropp oavsett om den är tunn eller rund eller mittemellan. Jag gillar trenden med att framförallt kvinnor visar helt normala kroppar, står för att det finns valkar, stretchmärket och häng och visar på en positiv självkänsla och att det är ok att se ut som man gör.

Det jag har ett problem med är att inte tala om riskerna med att vara för tunn eller för rund. Där kanske för rund är det som är mest ”taskigt” att prata om.

Mvh Miks

Men det finns ju generellt inga direkta risker med att vara ”lite rund”. Framförallt inte om man är ”lite rund” för att ens kropp genetiskt att byggd så. Det har ju skett någon förskjutning i samhället kring vilken kroppsform som anses hälsosam vs ohälsosam, då ställer det ju till med stora problem.

På vuxna kallas ju bmi upp till 30 för kosmetisk övervikt = inget farligt. Ändå är det standard idag att bmi över 25 eller ens i närheten av 25 anses ohälsosamt.

Jag tror faktiskt inte att föräldrar generellt har koll på detta. De är ju som folk är mest dvs har väldigt dålig koll på egentliga fakta. När dessa föräldrar ska prata med sina barn ”sakligt” om hälsa/ohälsa så finns det en överhängande risk att de lär barnen osunda saker. Självklart menar de väl men det blir fel.

Finns säkert en del föräldrar med bra koll och som fixar att prata balanserat (och med korrekta fakta) om detta med sina barn, men jag skulle tro att de är i minoritet.

 

[LiZH]

Jag kan helt förstå vanmakten att se ett barn äta på ett ohälsosamt sätt. vår son gick i mellanstadiet när det började och när han var 12 bestämde vi oss att sluta låta vårat barn äta sig sjuk. Han var då rejält överviktig- och vi hade låtit det ske. Självklart hade vi försökt begränsa matintag osv , men jag- förstörd av egna ätstörningar som ung- hade en enorm spärr att säga något. Men till sist insåg vi att han är faktiskt en smart kille som kan ta till sig fakta och som vår barnläkare sa “det är dags att ta tag i det. Hade det varit diabetes hade ni inte nekat honom insulin, eller hur?. Nu behöver han hjälp- ge honom den”.
Där och då började vi prata öppet med honom om vikt, hälsa och mat. Utan att försköna något, och utan att prata om utseende osv. Vi pratade om vad skelettet orkar med, vad hjärtat klarar av, vad kroppen behöver, att muskler behöver byggas upp och att det är enklare om man inte är så tung ,näringslära, jämförde livsmedel osv. Och hela tiden betonade vi att vi tar ansvaret för hans hälsa och ätande. Han skulle aldrig känna sig ensam i det (vilket mina föräldrar gjorde mot mig).

Idag är han en lång, slank,stark och vältränad 18åring som ofta pratar om de där åren, hur jobbigt det var och hur tacksam han är att vi hjälptes åt att vända det.

Barn vet om de är överviktiga. Det finns alltid någon som upplyser dem om det... Däremot kan de känna sig makt-och hjälplösa i hur de ska ta tag i det hela och det kan leda till ännu grövre ätstörningar (både anorexi,överätning,bulimi ...alla varianter). Att aktivt hjälpa ett barn i en sådan situation är ju enbart hjälp- att se till att barnet inte är ensamt.
Jag tycker visst att man kan prata med barn om deras vikt. Men man gör det med barnet. Inte inför andra,inte så att barnet råkar höra det. Sålänge barnet inte lämnas ensam med sina känslor runt det och allt ansvar det innebär så tycker jag inte att det är fel alls att prata om det- och agera.

 

[Fruentimber]

Så gör barn tyvärr.. Jag som är 176cm och va längst i klassen som 13-14åring och vägde 58kg till min längd blev kallad tjock av de andra som va 160cm och vägde 50kg. Bättre att vuxna talar om sakligt hur det fungerar än att barn ska vara "snälla" (vilket dom väldigt sällan är..) och upplysa varandra.

Men barn gör som vuxna gör. Att som vuxen påpeka att det "är okej att väga mer än kompisarna" sår ju ett frö i att man kan jämföra sig med varandra som en form av måttstock.

Hur vi väljer att uttrycka hos har väldigt stort betydelse för barnen. Och barn som upplyser andra barn om att de är tjocka, har nog hört ett och annat liknande hemifrån. Det är ju liksom inget som uppstår i ett vakuum.

 

[Miks]

Jag kan helt förstå vanmakten att se ett barn äta på ett ohälsosamt sätt. vår son gick i mellanstadiet när det började och när han var 12 bestämde vi oss att sluta låta vårat barn äta sig sjuk. Han var då rejält överviktig- och vi hade låtit det ske. Självklart hade vi försökt begränsa matintag osv , men jag- förstörd av egna ätstörningar som ung- hade en enorm spärr att säga något. Men till sist insåg vi att han är faktiskt en smart kille som kan ta till sig fakta och som vår barnläkare sa “det är dags att ta tag i det. Hade det varit diabetes hade ni inte nekat honom insulin, eller hur?. Nu behöver han hjälp- ge honom den”.
Där och då började vi prata öppet med honom om vikt, hälsa och mat. Utan att försköna något, och utan att prata om utseende osv. Vi pratade om vad skelettet orkar med, vad hjärtat klarar av, vad kroppen behöver, att muskler behöver byggas upp och att det är enklare om man inte är så tung ,näringslära, jämförde livsmedel osv. Och hela tiden betonade vi att vi tar ansvaret för hans hälsa och ätande. Han skulle aldrig känna sig ensam i det (vilket mina föräldrar gjorde mot mig).

Idag är han en lång, slank,stark och vältränad 18åring som ofta pratar om de där åren, hur jobbigt det var och hur tacksam han är att vi hjälptes åt att vända det.

Barn vet om de är överviktiga. Det finns alltid någon som upplyser dem om det... Däremot kan de känna sig makt-och hjälplösa i hur de ska ta tag i det hela och det kan leda till ännu grövre ätstörningar (både anorexi,överätning,bulimi ...alla varianter). Att aktivt hjälpa ett barn i en sådan situation är ju enbart hjälp- att se till att barnet inte är ensamt.
Jag tycker visst att man kan prata med barn om deras vikt. Men man gör det med barnet. Inte inför andra,inte så att barnet råkar höra det. Sålänge barnet inte lämnas ensam med sina känslor runt det och allt ansvar det innebär så tycker jag inte att det är fel alls att prata om det- och agera.

Tack för att du delar med dig! Exakt så vill jag också agera! Så bra gjort av er och så skönt att sonen har en god känsla av vad ni gjorde. Nyckeln tror jag är att prata om det och inte lämna barnet!

Det där med att andra upplyser barnen om hur de ser ut är ju så sant. Det gäller ju allt från kroppsform, hårlängd, öron, ögon till kläder. Bättre att ha en dialog med barnet och ge det nyanserade tankar runt utseende.

Mvh Miks

 

[Fruentimber]

Fast det generella problemet är ju inte undervikt i Sverige. Det generella problemet är ju övervikt.

Det man i så fall kan förmedla är att det är ok med lite rund eller lite tunn. med betoning på lite. Övervikt och fetma är ett av de största hälsoproblemen i dagens I-länder och det är ju fakta. Med kraftig övervikt är det fakta att det är större risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes typ2, led-, rygg och muskelproblem.

Jag är för och är positiv till att man ska tycka om sin kropp oavsett om den är tunn eller rund eller mittemellan. Jag gillar trenden med att framförallt kvinnor visar helt normala kroppar, står för att det finns valkar, stretchmärket och häng och visar på en positiv självkänsla och att det är ok att se ut som man gör.

Det jag har ett problem med är att inte tala om riskerna med att vara för tunn eller för rund. Där kanske för rund är det som är mest ”taskigt” att prata om.

Mvh Miks

Jag förstår inte anledningen till att man väljer att lägga en sådan stress som kroppshetsen utgör på ett barn som inte ens är färdigväxt. Liksom, ungen kommer att möta det ändå. Vi vuxna i ungens omgivning behöver inte pusha på vad övervikt gör eller inte gör - för det matas man av ändå ute i samhället, hos skolkuratorn, genom kompisarna.

Det "enda" vi behöver göra är att peppa barn till att älska och uppskatta sig själva precis som de är, oavsett hur man ser ut. Inte ge barn dåligt samvete för att de vill ta en till bulle.

Är det något som skördar offer, unga som vuxna, är det ju psykisk ohälsa. Det kanske vi skulle fokusera desto mer på, än hur barns kroppsformer ser ut.

 

[Miks]

Men det finns ju generellt inga direkta risker med att vara ”lite rund”. Framförallt inte om man är ”lite rund” för att ens kropp genetiskt att byggd så. Det har ju skett någon förskjutning i samhället kring vilken kroppsform som anses hälsosam vs ohälsosam, då ställer det ju till med stora problem.

På vuxna kallas ju bmi upp till 30 för kosmetisk övervikt = inget farligt. Ändå är det standard idag att bmi över 25 eller ens i närheten av 25 anses ohälsosamt.

Jag tror faktiskt inte att föräldrar generellt har koll på detta. De är ju som folk är mest dvs har väldigt dålig koll på egentliga fakta. När dessa föräldrar ska prata med sina barn ”sakligt” om hälsa/ohälsa så finns det en överhängande risk att de lär barnen osunda saker. Självklart menar de väl men det blir fel.

Finns säkert en del föräldrar med bra koll och som fixar att prata balanserat (och med korrekta fakta) om detta med sina barn, men jag skulle tro att de är i minoritet.

Jag vet inte vart du fått att BMI upp till 30 inte är farligt. Det är inte allmän fakta. Första länken som kommer upp när man söker på BMI är 1177 och där står det tydligt att BMI över 25 innebär en hälsorisk och att över 27 börjar bli rejält ohälsosamt. Dock beaktar de fysisk aktivitet.

https://www.1177.se/Stockholm/liv--halsa/sunda-vanor/sa-bedomer-du-din-vikt/

Rent generellt är många överviktiga. Rent generellt har många svårt att inse, ta till sig eller acceptera att det är övervikt. Det är ett problem.

Om vi på det inte är ärliga med barnen så vaggar vi in dem i falska bilder om att övervikt är den nya normen. Det kan bli farligt. Som @LiZH skrev ovan, någon annan har redan berättat för barnen att de är tjocka. Lämna dem inte själva i sina tankar utan hjälp dem till sunda relationer till mat och en sund bild av kroppen.

Mvh Miks

 

[Fruentimber]

Jag vet inte vart du fått att BMI upp till 30 inte är farligt. Det är inte allmän fakta. Första länken som kommer upp när man söker på BMI är 1177 och där står det tydligt att BMI över 25 innebär en hälsorisk och att över 27 börjar bli rejält ohälsosamt. Dock beaktar de fysisk aktivitet.

https://www.1177.se/Stockholm/liv--halsa/sunda-vanor/sa-bedomer-du-din-vikt/

Rent generellt är många överviktiga. Rent generellt har många svårt att inse, ta till sig eller acceptera att det är övervikt. Det är ett problem.

Om vi på det inte är ärliga med barnen så vaggar vi in dem i falska bilder om att övervikt är den nya normen. Det kan bli farligt. Som @LiZH skrev ovan, någon annan har redan berättat för barnen att de är tjocka. Lämna dem inte själva i sina tankar utan hjälp dem till sunda relationer till mat och en sund bild av kroppen.

Mvh Miks

Jag tror att @MiniLi pga sitt arbete har betydlig bättre koll än gemene Buke-medlem som bara upprepar att övervikt är farligt.

 

[Miks]

Jag tror att @MiniLi pga sitt arbete har betydlig bättre koll än gemene Buke-medlem som bara upprepar att övervikt är farligt.

Jag är inte insatt i vad MiniLi arbetar med. Jag reagerar på uttalande som inte stöds av tex 1177.

Mvh Miks

 

[LiZH]

Jag förstår inte anledningen till att man väljer att lägga en sådan stress som kroppshetsen utgör på ett barn som inte ens är färdigväxt. Liksom, ungen kommer att möta det ändå. Vi vuxna i ungens omgivning behöver inte pusha på vad övervikt gör eller inte gör - för det matas man av ändå ute i samhället, hos skolkuratorn, genom kompisarna.

Det "enda" vi behöver göra är att peppa barn till att älska och uppskatta sig själva precis som de är, oavsett hur man ser ut. Inte ge barn dåligt samvete för att de vill ta en till bulle.

Är det något som skördar offer, unga som vuxna, är det ju psykisk ohälsa. Det kanske vi skulle fokusera desto mer på, än hur barns kroppsformer ser ut.

Håller helt med om att fokus inte ska ligga på utseende osv utan på hälsa.

Men även barn kan ha sådan övervikt att det är,eller kan bli, hälsofarligt. Där behöver barnet hjälp.

Den psykiska ohälsan kan mycket väl gå hand i hand med kroppsform. Varför överäter ett barn? För att det är gott(mycket möjligt) ?För att det inte vet att det ska få mat nästa gång(inte särskilt vanligt i vår del av världen)? För att fylla en känsla av tomhet och otrygghet? Inte alls osannolikt- och där möts den psykiska ohälsan och kroppsformen.
Precis som att anorexia sällan enbart handlar om att bli smal,handlar överätande hos barn i skolålder sällan enbart om att det tycker om mat. Överätande kan vara ett symptom på mycket annat än hunger.