Sv: Vi som ska ha snart...
Just det, ta itu med detta med en förlossningsberättelse. Nu har det som tur är gått lite tid efter Ishtars vackert skrivna och utförliga berättelse, nu slipper man ha prestationsångest.
Nåväl, det började med att jag åkte in på torsdagskvällen eftersom jag haft vattniga rikliga flytningar, för att kolla om det var vattnet som gått. De kollade i trosskyddet men BM såg inget där, och jag fick vänta på en läkare som skulle göra en undersökning. En-två timmar gick och fick komma till läkaren, som hade några stora och hemska instrument hon körde omkring med där inne, fruktansvärt ont gjorde det! Men hon konstaterade att cervix var intakt och att det inte kom något vatten när hon tryckte på magen vilket tydde på att det inte var vatten som rann. Fick åka hem igen.
Var fruktansvärt trött när jag kom hem tio-halv elva, men nattuggla som jag är är det svårt att pallra sig till sängen och kom inte så långt förrän klockan var närmare ett. Då hade jag varit vaken sedan niotiden morgonen innan, och sovit ett fåtal timmar den natten. Mådde lite illa när jag gick och lade mig, och det blev bara värre och värre. Var uppe och kräktes, och efter det satte det igång. Började 01:45, med värkar som kom var 4-5 minut. Gick inte över med en varm dusch, inte heller vetekudden hade någon effekt. Var då bara sjukt trött och ville inte alls ha någon bebis - bara sova!
Att ligga ner var bara att glömma, då gjorde värkarna väldigt ont, det var uppe och gå som gällde. Detta gjorde ju att jag inte ens kunde koppla av mellan värkarna, utan då vankade jag av och an i den mörka lägenheten för att vänta på nästa. Kan ju inflika att då sambon var på jobbet var jag ensam i detta. Nåja, där vankade jag omkring och hittade favoritplatsen under värkarna - ingången till köket. Där kunde jag stå och pressa dörrkarmen utåt, detta gjorde att det kändes mycket bättre under värkarna. Nåja, det går en-två timmar och värkarna kommer tätare. Pratar med förlossningen och förvarnar om att jag kan tänkas komma in senare, men att jag ringer när det börjar bli dags att åka in. Hon berättar att de har det lugnt än så länge.
Framåt femtiden är det ca två minuter mellan värkarna, och jag börjar känna att det nog är dags. Pratar med stjutsen och sambon, vilka börjar bege sig hemåt. Bilfärden var hemsk, värkarna kom mycket mer sällan, men det var hemskt att vara tvungen att sitta ner under värkarna.
Vi kom in på förlossningen strax innan 06 fredag morgon. Undersöks och de konstaterar då att jag är öppen 4 cm. Pratar lite om smärtlindring, pratar om kvaddlar men bestämmer oss för att sätta TENS först. Den funkar bra, vet inte om det är att det verkligen är bättre eller om det är att stötarna leder bort fokus. Nåväl, vi vankar omkring där på förlossningsrummet, och värkarna är nu tillbaka med samma intervall som innan vi åkte in, men starkare. Hittar ingen riktigt bra ställning där, vill ha som en dörröppning att pressa mig utåt mot, men dörrarna är så breda!
Sedan måste jag erkänna att det är rätt snurrigt, tror att det är nu jag får mer ont och vill ha en epidural. BM kommer in och de tycker att jag ska börja med lustgasen, och jag går med på det men vill att de börjar förbereda för epiduralen iaf. Testar lustgasen, och den är bara helt avskyvärd! Mår bara illa och det hjälper ingenting mot smärtan. Måste iof avbryta inandningen innan peaken på värken för att jag mår så illa. Men iaf, tror att det är ungefär här de igen kollar hur öppen jag är - då är det 7 cm, och hinnorna spända.
Fortsätter att få värkar, nu är det bara jag och sambon igen. Börjar känna mig skitnödig och att jag vill krysta. Detta tycker jag är jobbigt - vet ju att jag bara är öppen 7 cm och alltså "får" jag inte krysta ännu. Kan inte hålla emot helt dock utan krystar nog lite. Och då säger det poff, är helt säker på att jag skitit ner hela sängen med diarre, det är precis så det känns. Börjar gråta och vill bara duscha, uskan kommer in och kollar - det är vattnet som gått. Behovet att krysta är nu större än tidigare.
BM kommer in igen, och kollar hur öppen jag är - nu är det 10 cm. De förklarar att någon epidural kommer jag inte att få - nu ska här födas barn. Jag blir jätteledsen/arg, och inte blir det bättre av att de tjatar om den där jävla lustgasen. Testade två gånger, och den var kass och jag hade ingen lust alls att må galet illa igen - inte nu när det kändes ännu värre än förut. Får iaf fram att jag vill upp och stå, och får stå på knä mot huvudändan av sängen.
Får börja krysta, och här har jag stor nytta av andningen jag lärde mig på profylaxkursen, mer än tidigare. Nu vill de plocka av TENSen då de inte hör hjärtljuden då stötarna stör, och de väljer då att fråga om de får plocka bort den. "Nej!" fräser jag, varpå de istället säger att de måste plocka bort den för att kunna se hjärtljuden, "jaha, javisst." svarar jag då. Ingen bra idé att
fråga mig om man får plocka bort smärtlindringen när jag föder, bättre att säga att man måste isf.
Blir svårt att hålla kvar under värkarna, istället får jag lägga mig ner på sidan, då har jag lättare att ta i ordentligt under värkarna. Sedan gick det fort, 08:56 var han ute.
Loke var 51 cm lång och vägde 3785 gram.
Måste säga att krystvärkarna gjorde mindre ont än de sista öppningsvärkarna, eller så var det bara en annorlunda smärta. Det värsta med krystvärkarna var att det kändes att det verkligen spände i skinnet, det kändes som man skulle spricka. Men det gjorde inte ont på samma sätt. Hela förlossningen gick väldigt fort - drygt 7 timmar från första värken till att han var ute - tre av dessa timmar på förlossningen.
Har haft lite problem efter, fick sy och ska därför skölja av med vatten efter varje taolettbesök. Och hur mår slemhinnorna i underlivet av att sköljas med vatten så ofta?
Det kliar! Men intensivt smörjande har börjat få bukt med det och nu kan jag sova skapligt om nätterna iaf. Snart kanske jag inte måste skölja lika ofta, då blir det nog ännu bättre! Längtar!