Måste bara berätta en rysarstory från min nätdejtings begynnelse. Då jag helt klart var lite oskuld i sammanhanget och trodde gott om alla. Typ.
Den här killen bodde inte så långt ifrån mig, utan passerade i princip min bostad på väg hem ifrån jobbet och jag tyckte att det kunde passa bra att han tittade in hos mig på en fika. Sagt och gjort. Och vi fikade och snackade en massa skit. Det var verkligen noll och ingen attraktion, inget hångel i soffan alls, utan bara vänskapligt småprat. Som liksom aldrig tog slut...
Timmarna gick och jag skulle upp och jobba dan därpå så när klockan började närma sig tolvslaget på natten och han inte gjort minsta ansats att resa sig och gå, så ursäktade jag mig lite med att jag måste nog gå och lägga mig nu med tanke på att det är en dag imorgon också.
"Ja, självklart!" sa han och reste sig och gick in i mitt sovrum och klädde av sig!!
Jag blev totalt helställd. Och sa att "det blir inget ligga av, bara så du vet!" Och han tyckte "okej" men gjorde sig bekväm i min säng. Jag var allt annat än just det. Bekväm alltså. Har nog aldrig känt mig så fruktansvärt obekväm någonsin i hela mitt liv.
Och efter den dejten så har det inte blivit någon första dejt hemma hos mig någonsin igen!