Sv: Vi med blandraser är hemska människor, eller?
Jadiza skrev ett underbart bra inlägg om blandraser och olika rasers karaktär.
Jag kan inget om hundar. Men det finns hund i min familj och har ofta funnits. De har alla varit renrasiga, så jag har sett hur olika temprament man har letat efter och avlat på beroende på vad hundrasen har använts till. Alla våra hundar har varit underbara, fungerat och varit objektivt bra (utom en som hade underbett).
Nu har vi gått från jakthundar till schäfer och det är som att gå ifrån att köra bulldozer till formel 1.
Jakthundarna var kompetenta, fackföreningsanslutna. Sin trygghet hade de i sig själva (vi hade sällan mer än en åt gången). Tyckte de inte att en order stämde bad de mig repetera. Så tänkte de, suckade och utförde. Felmarginalen var milsvidd.
Schäfern var tänkt som skyddshund. Sin trygghet har hon i sin flock - dvs bland sina människor. Hon lyder tankar. Felmarginalen är obefintlig.
I en blandras kan det vara svårt att veta vilka drag som slår igenom - det är svårt i renrasiga också, men där är det ofta konsoliderat, dvs man har avlat i många generationer på samma egenskaper och rensat ut avvikelser. När det gäller blandraser kan man inte ens gå på kullsyskon, för varje hund är en ny cocktail blandad utifrån de gener som finns med i blandningen.
Dessutom kommer problemet att alla hundar som jag haft kontakter med när de varit riktigt unga, har visat ungefär samma beteende. Det är först när de varit könsmogna som de riktigt bekänt färg och visat styrkan i sina karaktärsdrag.
Alla raser för med sig sina karaktärsdrag utifrån sina användningsområden till bordet och korten visas inte förrän efter upp till ett år. Ta till detta att många som avlar korsningar är riktiga slarvrar. Jag är emot slarv när det gäller barn och djur. De höftledsröntgar och ögonlyser sällan, de gör inte skillnad på stammar och tar därför inte reda på mer exakt vad som finns i hundarna.
Det är t.ex. en enorm skillnad på en schäfer som en tysk har fött upp för att skapa en bra skyddshund och en schäfer som en svensk plockat fram för att ställa ut. Den som avlar renrasigt vet ofta om detta. De lägger sällan skarpt på skarpt om de inte är beredda på att sätta sig på en krutdurk och be.
