Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[athena_arabians]

Knappt i en enda tråd angående psykisk ohälsa på buke uppmuntras det att hjälpa den sjuka, det står inte att hjälp så mycket du kan eller så mycket du orkar osv utan hjälper man blir man medberoende och det hjälper inte den som är psykiskt sjuk. Någon enstaka person som tycker att man kan hjälpa till dock men överlag är det inte sådana toner i dom trådarna. Det är nästan bara attityden att låt den sjuka klara sig själv för det är enda sättet för den att bli frisk, det får inte bli bekvämt osv att må dåligt osv.

Och det är en jobbig situation att ha anhöriga som mår dåligt, det är ingenting som går att komma ifrån. Vården är den som uppmuntrar anhöriga att blanda sig i och uppmuntrar sjuka att be om hjälp från anhöriga så från vårdens sida är det inget problem vad gäller det. Jag har aldrig hört vården säga till någon anhörig att den anhöriga hjälper till för mycket, att den stöttar för mycket och stjälper deras vård, snarare tvärtom och då ta hjälp av anhörigstöd så att dom inte blir utrbrända på köpet.

Däremot "vanliga" personer, iallafall på många forum uppmuntrar tvärtom att inte hjälpa till eller blanda sig i.

Det finns en anledning till att vården erbjuder anhörigstöd, det är för att det är såpass jobbigt att ha anhöriga som är psykiskt sjuka, det stödet från vårdens sida finns inte för att lära folk hur dom ska undvika att blanda sig i, det finns för att ge råd och stöttning i livet som kommer med en psykiskt sjuk person.

Vi läser bevisligen inte samma saker och tolkar inte på samma sätt.

Jag har inte erfarenhet av någon psykiskt sjuk närstående (det går ju inte att räkna min mor dit riktigt, terapi hjälper ju inte mot demens även om det är en psykisk påverkan). Jag har också liten erfarenhet av egen psykisk vård (den har varit över hela spannet från gräslig till suveräna via meh).

Men min erfarenhet av psykiska problem är att det är lätt att hamna i ett tillstånd där man är trygg i sjukdomen och inte vill/vågar ta hjälp. Det var suveränt att vara deprimerad och tyckt synd om, jag behövde ju inte göra något. Något av det bästa samtalskontakten jag hade gjorde var att utmana mig i mitt tänkade, inte bara sitta och hålla med. Som anhörig tror jag det är omöjligt att göra på ett konstruktivt sätt. Jag vet att jag slog ifrån mig rejält när närstående försynt frågade om jag var anorektiker (jag var nära att se ut som ett skelett så det var ingen större tvekan). Dvs man kan som anhörig stötta genom att uppmuntra till att man som sjuk tar sin medicin, kommer iväg till sin samtalskontakt osv. Men inte försöka ha någon vårdande roll eller hamna i en medberoendesituation, som tex enbart tycka synd om och tycka det är helt ok att man inte tar sin medicin eller inte går på sjukvårdsmöten.

 

[Shaggy]

Knappt i en enda tråd angående psykisk ohälsa på buke uppmuntras det att hjälpa den sjuka, det står inte att hjälp så mycket du kan eller så mycket du orkar osv utan hjälper man blir man medberoende och det hjälper inte den som är psykiskt sjuk. Någon enstaka person som tycker att man kan hjälpa till dock men överlag är det inte sådana toner i dom trådarna. Det är nästan bara attityden att låt den sjuka klara sig själv för det är enda sättet för den att bli frisk, det får inte bli bekvämt osv att må dåligt osv.

Va vilka trådar läser du? I de jag läst så peppar folk den sjuka, uppmuntrar den till att söka hjälp både från vård och att våga be vänner om stöd. I de fall jag läst det du beskriver så handlar det om folk som berättar om någon som är sjuk och att de själva håller på att gå sönder. I de fallen rekomenderas de att backa för sin egen skull. Ingen är betjänt av att ytterligare en person bränner ut sig allra minst den som drabbas och riskerar att få livslånga men av det.
Visst säger man åt folk att backa även i andra fall men då handlar det om människor som istället för att hjälpa den sjuka cementerar sjukdomsbilden. Klapp på axeln och "det är syyynd om dig" hjälper knappast någon mer än i ett akutskede. Klapp på axeln "nu gör vi det här tillsammans" kan hjälpa den sjuka. För att återigen dra en paralell till fysisk sjukdom så är det ingen som anser attt man ska gå upp och gå på sitt brutna ben innan det är gipsat men det är heller ingen som anser att man ska ligga på rygg i sängen tills det är läkt.

 

[Grazing]

Va vilka trådar läser du? I de jag läst så peppar folk den sjuka, uppmuntrar den till att söka hjälp både från vård och att våga be vänner om stöd. I de fall jag läst det du beskriver så handlar det om folk som berättar om någon som är sjuk och att de själva håller på att gå sönder. I de fallen rekomenderas de att backa för sin egen skull. Ingen är betjänt av att ytterligare en person bränner ut sig allra minst den som drabbas och riskerar att få livslånga men av det.
Visst säger man åt folk att backa även i andra fall men då handlar det om människor som istället för att hjälpa den sjuka cementerar sjukdomsbilden. Klapp på axeln och "det är syyynd om dig" hjälper knappast någon mer än i ett akutskede. Klapp på axeln "nu gör vi det här tillsammans" kan hjälpa den sjuka. För att återigen dra en paralell till fysisk sjukdom så är det ingen som anser attt man ska gå upp och gå på sitt brutna ben innan det är gipsat men det är heller ingen som anser att man ska ligga på rygg i sängen tills det är läkt.

Det är texter, folk läser texter uppenbart olika och läser in olika saker. Det är så det är med texter. Jag kan ställa samma fråga till dig, vart är dom trådarna där folk uppmuntrar den psyksikt sjuka att be om hjälp i livet av anhöriga? För jag har knappt sett någon. Jag ser nästan bara kommentarer om att låta vården sköta det och det, riskera inte att bli medberoende osv.

Bara att se den tråden angående att hjälpa en med spärren att ta sig ut genom dörren, väldigt stort nej från dom flesta att inte hjälpa personen med spärren för då blir man medberoende och det är farligt för alla. Inte ens en sådan liten grej i vardagen är okej för många att hjälpa till med, det är helt upp till den med problemen att ta sig till läkarmöten osv själv. Inte ens en sådan liten grej ska folk med psykisk ohälsa få be om hjälp med enligt en hel del.

Och det är ju så många ser det, varför riskera dra ner sig själv, bättre att hålla avstånd till den som mår dåligt för det hjälper tydligen mera, vem det hjälper är väldigt oklart dock. Som sagt, anhörigstöd finns för att inte dom anhöriga ska bli utrbrända och få kunna prata av sig med andra i samma situation för det är jobbigt med anhöriga som är sjuka. Och dom blir inte bättre av att någon håller avstånd. En sjuk person blir inte frisk genom att folk håller avstånd.

 

[kevina]

Det är texter, folk läser texter uppenbart olika och läser in olika saker. Det är så det är med texter. Jag kan ställa samma fråga till dig, vart är dom trådarna där folk uppmuntrar den psyksikt sjuka att be om hjälp i livet av anhöriga? För jag har knappt sett någon. Jag ser nästan bara kommentarer om att låta vården sköta det och det, riskera inte att bli medberoende osv.

Bara att se den tråden angående att hjälpa en med spärren att ta sig ut genom dörren, väldigt stort nej från dom flesta att inte hjälpa personen med spärren för då blir man medberoende och det är farligt för alla. Inte ens en sådan liten grej i vardagen är okej för många att hjälpa till med, det är helt upp till den med problemen att ta sig till läkarmöten osv själv. Inte ens en sådan liten grej ska folk med psykisk ohälsa få be om hjälp med enligt en hel del.

Och det är ju så många ser det, varför riskera dra ner sig själv, bättre att hålla avstånd till den som mår dåligt för det hjälper tydligen mera, vem det hjälper är väldigt oklart dock. Som sagt, anhörigstöd finns för att inte dom anhöriga ska bli utrbrända och få kunna prata av sig med andra i samma situation för det är jobbigt med anhöriga som är sjuka. Och dom blir inte bättre av att någon håller avstånd. En sjuk person blir inte frisk genom att folk håller avstånd.

Har du tänkt på att de som pratar så på Buke har egen erfarenhet?
Det är väl inte konstigt om anhöriga har andra erfarenheter än vad vården säger. Även om det finns anhörigstöd kan det vara så enormt tufft att vara anhörig till någon svårt sjuk. Det behöver inte alls räcka med anhörigstöd. När du skriver det får jag känslan att du tror att alla anhöriga är så starka och orkar allt.
Men det är vi inte!
Fattar du vilken stress det är att veta att
när som helst kan du få ett samtal om att hen har tagit livet av sig? Att hitta någon som gjort ett försök?
Ett anhörigstöd eller psykolog kan aldrig göra så känslan bilden av att hitta någon som försökt ta livet av sig försvinner. Det kommer följa med mig resten av livet.

 

[Shaggy]

Det är texter, folk läser texter uppenbart olika och läser in olika saker. Det är så det är med texter. Jag kan ställa samma fråga till dig, vart är dom trådarna där folk uppmuntrar den psyksikt sjuka att be om hjälp i livet av anhöriga? För jag har knappt sett någon. Jag ser nästan bara kommentarer om att låta vården sköta det och det, riskera inte att bli medberoende osv.

Bara att se den tråden angående att hjälpa en med spärren att ta sig ut genom dörren, väldigt stort nej från dom flesta att inte hjälpa personen med spärren för då blir man medberoende och det är farligt för alla. Inte ens en sådan liten grej i vardagen är okej för många att hjälpa till med, det är helt upp till den med problemen att ta sig till läkarmöten osv själv. Inte ens en sådan liten grej ska folk med psykisk ohälsa få be om hjälp med enligt en hel del.

Och det är ju så många ser det, varför riskera dra ner sig själv, bättre att hålla avstånd till den som mår dåligt för det hjälper tydligen mera, vem det hjälper är väldigt oklart dock. Som sagt, anhörigstöd finns för att inte dom anhöriga ska bli utrbrända och få kunna prata av sig med andra i samma situation för det är jobbigt med anhöriga som är sjuka. Och dom blir inte bättre av att någon håller avstånd. En sjuk person blir inte frisk genom att folk håller avstånd.

Vem diskuterar du med egentligen? Vilken tråd talar du om? Var har jag sagt att folk blir friska av att andra håller sig på avstånd? Vem här har sagt det? osv. Jag förstår inte hur ditt inlägg kan vara ett svar på mitt för jag ser ingen som helst koppling.

 

[Saeta]

Jag lyckades inte se filmen. Men kan du berätta mer konkret om hur du upplever tabut? på vilket sätt är det tabu?

Att folk ifrågasätter ångest men exempelvis inte en förkylning är ju en grej.
"Lite ångest har alla"
"äsch, alla är lite deppiga ibland"
"ta en dusch, träffa en vän eller gör något roligt så kommer du nog må bättre snart".

Och det handlar om okunskap. Självklart vill dessa personer som säger så här bara väl (vill jag hoppas, jag tror ändå gott om dom flesta människorna), men en sån kommentar kan få väldigt negativa konsekvenser. Och det är inget jag är ensam om utan det här är alltså vanligt. Och vad är vanligt? Jag vet inte, jag har ingen statistik.

Det här får alltså många (jag har varit/är ibland en av dom) att dra sig undan och känna sig förminskade.
Att ens mående inte är "på riktigt". Det gör att skammen ökar.

 

[Saeta]

Jag har förstått att din syn är att det finns ett tabu oavsett om många vittnar om att de upplevt motsatsen. Att berätta om sin upplevelse är per din definition underkänd, för enligt dig är det ju inte så, det är ju rent av osant och då blir ju diskussionsklimatet därefter

Jag fattar ingenting, vad menar du?
Det är väl superbra om många inte upplever ett tabu. Men bara för att dom inte gör det, så betyder det inte att tabut inte finns omkring oss.

 

[Saeta]

Jag bara konstaterar att det inte finns något tabu om vi använder den normala betydelsen för ordet tabu. Om det fanns ett tabu skulle vi inte ha artiklar om psykisk ohälsa i tidningar varje dag, vi skulle inte ha så många som talar om sin psykiska ohälsa på sociala medier osv osv.
För att nämna en sak som är tabu att tala om så hur ofta läser du artiklar där folk går ut och berättar om sina bajsproblem?

Att det skrivs/pratas mer och mer om psykisk ohälsa är ju ett gott tecken på att många kämpar för att sprida kunskap och öka förståelsen hos folk som inte är insatta. Men skammen finns fortfarande kvar oavsett hur du eller någon annan personligen upplever det. Och så länge skammen finns kvar så finns det även ett tabu. Även om det förhoppningsvis är på väg åt rätt håll.

Om du tycker att det är mer tabu att prata om bajs än psykisk ohälsa så ja, då vet jag inte.

 

[Saeta]

Fast du talar ju om för oss som ser saken från andra hållet att vi har fel.
Jag har inget emot att folk pratar om psykisk ohälsa men när det blir som med en facebookvän jag har så blir det fel. Personen i fråga verkar leva på att få stackars dig kommentarer och likes på sina poster om hur dåligt h*n mår (ja jag har andra vägar att få reda på det också). Där någonstans slutar det att vara information om den psykiska ohälsan och övergår till att bli destruktivt för individen.
Och om någon här är min vän på fb och har talat om sin psykiska ohälsa så är det med största sannolikhet inte dig jag talar om eftersom mellan 10 och 20% av mina fb vänner talat just om sin psykiska ohälsa.

Fel och fel, allas upplevelser är rätt för den enskilda individen. Det har jag aldrig nekat till. Det jag säger är fel, är att blunda för att det finns ett tabu. Jag förstår inte varför folk prompt ska hävda att det inte finns det. Vad vinner dessa personer på att blunda för det? Ingenting.
Som jag sagt flera gånger så är det superbra att det finns folk som inte upplever ett tabu. Det är ju dit vi (jag) vill komma. Att ingen ska känna att det är tabu att prata om sitt mående. Men vi är inte där än. Varför inte bara acceptera att det fortfarande är tabu för väldigt väldigt många istället för att säga att det inte finns något tabu? Det är så fruktansvärt nedvärderande och elakt.

Ditt exempel om din facebookvän är väldigt ledsamt. Uppenbarligen mår hen inte bra alls. Jag hoppas att hen har stöd från sin omgivning. Sen kan du ju bara välja att inte följa hen om du tycker att det är jobbigt att läsa hens statusar. Det är ju lätt gjort, ett klick och sen ser du inte mer vad hen skriver om du inte går in på hens profil och kollar.
All form av ohälsa är ju destruktivt. Jag tror inte att det går att säga vad som är värre och inte värre för den enskilda individen. Det är dock också svårt att avgöra själv också, vad som är destruktivt och inte, gällande vissa saker, beroende på vart i livet och måendet en är.

 

[Saeta]

Gud jag tycker det inte pratas om nåt annat än folks ångest. Nästan på ett gränslöst sätt sådär.

Bara häromveckan började min frisör prata om sina ångestbesvär medan jag satt där och kände mig som en gisslan som var tvungen att hmma och nicka mig igenom det.

Hade du känt samma sak om frisören pratade om utlandssemester eller om hens andra jobb som dansinstruktör?

 

[Saeta]

Jag kan inte svara på om det finns ett tabu eller ej (jag har ingen aning) men det kanske helt enkelt är så att alla inte är så himlans intresserade av att prata om psykisk ohälsa.
Jag är det inte och jag är för den delen inte så himlans intresserad av att prata om fysisk ohälsa heller, varken min egen eller andras.
Jag tänker att jag spar det tills jag blir pensionär.

Så det du upplever som tabu @Saeta - kanske bara är ointresse.

Om folk upplever att det finns ett tabu så gör det ju uppenbarligen det. Sen får väl folk tycka vad dom vill om det. Och som jag sagt tidigare, det är jättebra att det finns dom som _inte_ upplever ett tabu.

Nej, det handlar inte om folks ointresse. Det är lätt att välja vad vi vill läsa/lyssna på idag. Jag som är så långt ifrån intresserad av motorsport och bollsport som det bara går skulle aldrig läsa om det. Det är ju inte så att en är tvungen att klicka sig in på en artikel/instagramkonto/youtube och kolla på något hen är ointresserad av. Det gäller ju allt. Är du inte intresserad av att läsa om psykisk ohälsa - gör det inte. Är du inte intresserad av att diskutera om det, gör det inte. Men ändå så verkar just det här med psykisk ohälsa provocera folk. Se bara i det här kommentarsfältet.

 

[Saeta]

Nu tittade jag lite på klippet i trådstarten. Det är bra att man ”synliggör” självskadebeteende på internet (men möjligen kanske inte visar sår) och det är bra att man ”synliggör” när man är ”djupt nere i sin ätstörning”?

Jag storknar.

Varför storknar du?
Ja, det är bra att synliggöra alla typer av psykisk ohälsa. Det ska inte vara konstigare och mer skam över att ha en ätstörning/psykossjukdom/liknande än att ha en förkylning/ont i huvudet/brutit ett ben.

 

[Saeta]

Nu blev jag ju nyfiken -.- min huvudvärk som slog bakut när jag startade klippet

Fick du huvudvärk av klippet?

Jag kollade bara ett par minuter men nu var jag tvungen att kolla hela. Jag fattar verkligen inte. typ.

Vad är det du inte fattar?

Nej jag hoppas att jag inte fattade rätt för det lät ju totalt omdömeslöst.

Vad är omdömeslöst?

 

[LenaH]

Nej, det handlar inte om folks ointresse. Det är lätt att välja vad vi vill läsa/lyssna på idag. Jag som är så långt ifrån intresserad av motorsport och bollsport som det bara går skulle aldrig läsa om det. Det är ju inte så att en är tvungen att klicka sig in på en artikel/instagramkonto/youtube och kolla på något hen är ointresserad av. Det gäller ju allt. Är du inte intresserad av att läsa om psykisk ohälsa - gör det inte. Är du inte intresserad av att diskutera om det, gör det inte. Men ändå så verkar just det här med psykisk ohälsa provocera folk. Se bara i det här kommentarsfältet.

Fast jo, om jag säger att jag är ointresserad så är ju jag de facto det.
Och jag söker heller inte upp de sociala kanaler du listar här och jag kunde naturligtvis struntat i den här tråden också men du skrev ju att vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa och då undrar jag varför?

Vad exakt är det du vill prata om? Och med vem?

 

[athena_arabians]

Hade du känt samma sak om frisören pratade om utlandssemester eller om hens andra jobb som dansinstruktör?

Ok, du säger dig propagera för ökad förståelse för psykisk ohälsa men jämställer ångest med semester eller att jobba som dansinstruktör när det gäller samtalsämnen?!

Att prata med någon om sin egen ångest i en arbetssituation (som inte är relevant för ångest) är så fruktansvärt gränslöst och oprofessionellt. Det har inget med ett tabu att göra. Tex kunde @niphredil själv ha haft enorma problem med ångest och kanske kämpat mot den för att ta sig till frisören. Om det hade varit så hade det ju kunnat vara enormt triggande att få lyssna på det där. Det är inte säkert att man vill prata om sin ångest med vem som helst, utan att det är något tabu inblandat. Som alltid måste man ha lite fingertoppskänsla.

Edit: Att vara öppen är inte samma sak som att vara gränslös.

 

[Amha]

Vi läser bevisligen inte samma saker och tolkar inte på samma sätt.

Jag har inte erfarenhet av någon psykiskt sjuk närstående (det går ju inte att räkna min mor dit riktigt, terapi hjälper ju inte mot demens även om det är en psykisk påverkan). Jag har också liten erfarenhet av egen psykisk vård (den har varit över hela spannet från gräslig till suveräna via meh).

Men min erfarenhet av psykiska problem är att det är lätt att hamna i ett tillstånd där man är trygg i sjukdomen och inte vill/vågar ta hjälp. Det var suveränt att vara deprimerad och tyckt synd om, jag behövde ju inte göra något. Något av det bästa samtalskontakten jag hade gjorde var att utmana mig i mitt tänkade, inte bara sitta och hålla med. Som anhörig tror jag det är omöjligt att göra på ett konstruktivt sätt. Jag vet att jag slog ifrån mig rejält när närstående försynt frågade om jag var anorektiker (jag var nära att se ut som ett skelett så det var ingen större tvekan). Dvs man kan som anhörig stötta genom att uppmuntra till att man som sjuk tar sin medicin, kommer iväg till sin samtalskontakt osv. Men inte försöka ha någon vårdande roll eller hamna i en medberoendesituation, som tex enbart tycka synd om och tycka det är helt ok att man inte tar sin medicin eller inte går på sjukvårdsmöten.

Exakt så

Sen känner jag att självklart ska väl anhöriga få kräkas lite över sin situation precis som att jag gör det ibland nu när jag är sjuk. Kommer det mer omfattande "gnäll" från mig hänvisar min partner mig till psykiatrin med rätta. Han erbjuder sig att kontakta dem åt mig om jag vill också. Anledningen till att han hänvisar mig dit är att det är de som är proffs på den typen av problem. Varför ska han försöka guida mig igenom detta då? Det är ju jättekonstigt när vi ändå har proffs som har betalt för det.

 

[Amha]

Fick du huvudvärk av klippet?



Vad är det du inte fattar?



Vad är omdömeslöst?

Nej, jag hade huvudvärk hela dagen och vaknade med det i morse också.

 

[athena_arabians]

Exakt så

Sen känner jag att självklart ska väl anhöriga få kräkas lite över sin situation precis som att jag gör det ibland nu när jag är sjuk. Kommer det mer omfattande "gnäll" från mig hänvisar min partner mig till psykiatrin med rätta. Han erbjuder sig att kontakta dem åt mig om jag vill också. Anledningen till att han hänvisar mig dit är att det är de som är proffs på den typen av problem. Varför ska han försöka guida mig igenom detta då? Det är ju jättekonstigt när vi ändå har proffs som har betalt för det.

Håller helt med. Enda gången jag blandade in särbon i min sjukdom var när han ifrågasatte om jag ville bli bättre och verkligen kämpade för det (han kan vara lite otaktisk ibland ). Då tvingade jag min kära spruträdda partner att vara med när jag fick intravenös behandling på lasarettet. Sedan höll han tyst

Min sjukdom sköter jag själv även om jag naturligtvis talar om om det är något som ändrats.

 

[Amha]

Hade du känt samma sak om frisören pratade om utlandssemester eller om hens andra jobb som dansinstruktör?

På riktigt? Likställer du en så extremt personlig grej med semester eller dansinstruktör?

Jag hade blivit väldigt obekväm oavsett om det rörde personens ångest, dementa mamma, livmoderhalscancer eller vilken annan sjukdom som helst. Det är, som sagt, väldigt oprofessionellt och jag hade aldrig någonsin besökt den frisören igen om denne så var den sista på planeten.

 

[mandalaki]

Tex kunde @niphredil själv ha haft enorma problem med ångest och kanske kämpat mot den för att ta sig till frisören. Om det hade varit så hade det ju kunnat vara enormt triggande att få lyssna på det där.

Otroligt bra poäng!