Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Saeta]

Fast jo, om jag säger att jag är ointresserad så är ju jag de facto det.
Och jag söker heller inte upp de sociala kanaler du listar här och jag kunde naturligtvis struntat i den här tråden också men du skrev ju att vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa och då undrar jag varför?

Vad exakt är det du vill prata om? Och med vem?

Varför? För att få bort tabut och skammen kring det. Det står ju dels i mitt första inlägg men även i videon. Samt att jag sagt det en mängd gånger bland alla kommentarer också.

Jag tvingar ingen att prata om något den inte vill prata om.
Och jag pratar inte ens på individnivå.

Jag vill att vi (alla, samhället) ska kunna prata om det (psykisk ohälsa alltså) på samma sätt som att prata om en förkylning. Det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som att prata om att gå och få antibiotika för tandvärk.

 

[kevina]

Ja, jag är tämligen försiktig med att dra de "finare" detaljerna när det gäller Crohns... de är definitivt inte lämpliga när man sitter och äter tex...

Ja precis. Men i ett annat sammanhang så kan man prata om det.
De sjukdomar jag har är det nog inget tabu kring. Men jag skulle aldrig börla prata ingående om det med frisören eller någon hursomhelst utan jag väljer tillfälle.

 

[Niyama]

Jag vill att vi (alla, samhället) ska kunna prata om det (psykisk ohälsa alltså) på samma sätt som att prata om en förkylning. Det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som att prata om att gå och få antibiotika för tandvärk.

Fast alltså, för att ta exemplet med frisören: jag kan utan problem säga till frisören att jag varit förkyld (om nu det kommer på tal av nån anledning). Men några andra sjukdomar vill jag inte berätta om, varken fysiska eller psykiska. Det handlar inte om att det är tabu, utan om att jag inte vill diskutera något så pass privat i den situationen. Det är ju inte konstigt att olika sjukdomar är olika "laddade"?

Generellt pratas det ju massor om psykisk ohälsa, jag förstår inte hur du kan missa det.

 

[Saeta]

Ok, du säger dig propagera för ökad förståelse för psykisk ohälsa men jämställer ångest med semester eller att jobba som dansinstruktör när det gäller samtalsämnen?!

Att prata med någon om sin egen ångest i en arbetssituation (som inte är relevant för ångest) är så fruktansvärt gränslöst och oprofessionellt. Det har inget med ett tabu att göra. Tex kunde @niphredil själv ha haft enorma problem med ångest och kanske kämpat mot den för att ta sig till frisören. Om det hade varit så hade det ju kunnat vara enormt triggande att få lyssna på det där. Det är inte säkert att man vill prata om sin ångest med vem som helst, utan att det är något tabu inblandat. Som alltid måste man ha lite fingertoppskänsla.

Edit: Att vara öppen är inte samma sak som att vara gränslös.

Nej. Jag jämställer inte. Jag menar bara att det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om semester. Det var ett exempel. Jag tror nämligen inte att det är vanligt att folk tycker att det är svårt att prata om semester. Så borde det vara med psykisk ohälsa också.

Jag sa inte att det var bra av frisören att prata om sin ångest. Självklart får en väl känna efter. Skulle någon prata med mig om något som jag mår dåligt av/blir triggad av så skulle jag idag säga ifrån. Förr vågade jag inte, då höll jag tyst. Sen ska en såklart inte behöva säga ifrån. Därför är det ju bra att känna efter vad vi kan prata om.
För nej, jag har heller aldrig sagt att varken jag eller någon annan ska berätta om exempelvis ett självmordsförsök eller vad det nu än kan vara. Jag skulle såklart inte prata om mina personliga problem med folk jag är ytligt bekant med/träffar första gången. Men jag ska heller inte känna att jag inte _vågar_ prata om det om samtalet skulle leda in på det.

Självklart ska en alltid känna av läget! Det har jag aldrig någonsin sagt emot.

 

[kevina]

Att folk ifrågasätter ångest men exempelvis inte en förkylning är ju en grej.
"Lite ångest har alla"
"äsch, alla är lite deppiga ibland"
"ta en dusch, träffa en vän eller gör något roligt så kommer du nog må bättre snart".

Och det handlar om okunskap. Självklart vill dessa personer som säger så här bara väl (vill jag hoppas, jag tror ändå gott om dom flesta människorna), men en sån kommentar kan få väldigt negativa konsekvenser. Och det är inget jag är ensam om utan det här är alltså vanligt. Och vad är vanligt? Jag vet inte, jag har ingen statistik.

Det här får alltså många (jag har varit/är ibland en av dom) att dra sig undan och känna sig förminskade.
Att ens mående inte är "på riktigt". Det gör att skammen ökar.

Men det där är ju inte tabu utan okunskap.
På samma sätt så säger säkert du kommentarer om andra områden/sjukdomar som är okunniga? Ingen människa kan kunna allt. Vet du alltid allt om funktionsvariationer/sjukdomar/olika religioner etc
Du har för höga krav ! Folk kan inte kunna allt. Om folk inte vet saker om mina sjukdomar så får jag berätta eller låta bli.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag menar bara att det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om semester

Men varför? Får ingenting vara privat och nåt man inte pratar med främlingar om?

 

[athena_arabians]

Nej. Jag jämställer inte. Jag menar bara att det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om semester. Det var ett exempel. Jag tror nämligen inte att det är vanligt att folk tycker att det är svårt att prata om semester. Så borde det vara med psykisk ohälsa också.

Jag sa inte att det var bra av frisören att prata om sin ångest. Självklart får en väl känna efter. Skulle någon prata med mig om något som jag mår dåligt av/blir triggad av så skulle jag idag säga ifrån. Förr vågade jag inte, då höll jag tyst. Sen ska en såklart inte behöva säga ifrån. Därför är det ju bra att känna efter vad vi kan prata om.
För nej, jag har heller aldrig sagt att varken jag eller någon annan ska berätta om exempelvis ett självmordsförsök eller vad det nu än kan vara. Jag skulle såklart inte prata om mina personliga problem med folk jag är ytligt bekant med/träffar första gången. Men jag ska heller inte känna att jag inte _vågar_ prata om det om samtalet skulle leda in på det.

Självklart ska en alltid känna av läget! Det har jag aldrig någonsin sagt emot.

Men det kommer aldrig att bli lika enkelt som att tex prata om en semester eftersom de två sakerna inte går att jämställa. Ingen av dem är helt neutrala och tur är det för usch vad hemskt det vore om alla samtalsämnen var neutrala och oladdade! Sjukdomar (oavsett om de är fysiska eller psykiska) är väldigt intima saker som man som sagt inte vill dela med alla. Det har FORTFARANDE inget med ett tabu att göra.

 

[Saeta]

På riktigt? Likställer du en så extremt personlig grej med semester eller dansinstruktör?

Jag hade blivit väldigt obekväm oavsett om det rörde personens ångest, dementa mamma, livmoderhalscancer eller vilken annan sjukdom som helst. Det är, som sagt, väldigt oprofessionellt och jag hade aldrig någonsin besökt den frisören igen om denne så var den sista på planeten.

+ @mandalaki

Kära nån. Nej! Läs inlägg #104
Jag tycker också att det är oproffsigt gjort av den frisören.

 

[Niyama]

Nej. Jag jämställer inte. Jag menar bara att det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om semester. Det var ett exempel. Jag tror nämligen inte att det är vanligt att folk tycker att det är svårt att prata om semester. Så borde det vara med psykisk ohälsa också.

Men det är ju ett jättekonstigt mål du har? Psykisk ohälsa ska ju liksom tas på betydligt större allvar än kallprat om semestern.

 

[Amha]

Fast alltså, för att ta exemplet med frisören: jag kan utan problem säga till frisören att jag varit förkyld (om nu det kommer på tal av nån anledning). Men några andra sjukdomar vill jag inte berätta om, varken fysiska eller psykiska. Det handlar inte om att det är tabu, utan om att jag inte vill diskutera något så pass privat i den situationen. Det är ju inte konstigt att olika sjukdomar är olika "laddade"?

Generellt pratas det ju massor om psykisk ohälsa, jag förstår inte hur du kan missa det.

Och man kanske inte diskuterar det ingående med andra heller (t.ex mängd snor, antal dagar i sängen etc). Man får ju som sagt tänka till.

 

[Saeta]

Men vänta nu. Det handlar inte om tabu utan om hur normerna kring umgänge är. Om man träffar någon lite ytligt och speciellt som kund så bör den man köper tjänsten av inte börja prata om sin skilsmässa, sina barns problem, sina sjukdomar, sin traumatiska uppväxt. Det är inte sånt man brukar prata om vid ett frisörbesök utan den typ av umgänge så pratar man lite mer lättsamt.
Det innebär inte att något är tabu snarare om hänsyn och social kompetens.
Vill man prata om tyngre ämnen bör man känna av om det är lämpligt innan man gör det.

Hänvisar dig också till inlägg #104

 

[Niyama]

Och man kanske inte diskuterar det ingående med andra heller (t.ex mängd snor, antal dagar i sängen etc). Man får ju som sagt tänka till.

Nä, men det där är ju nåt jättemärkligt. Så många som blir magsjuka verkar vilja berätta för alla hur mycket de kräkts, att de tillbringat natten på toa osv. Gärna utskrivet som fb-status också.

 

[Shaggy]

Jag vill att vi (alla, samhället) ska kunna prata om det (psykisk ohälsa alltså) på samma sätt som att prata om en förkylning. Det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som att prata om att gå och få antibiotika för tandvärk.

Prata om förkylning? Då blir snacket kort. "Jag är så jäkla förkyld idag" sen var det klart. Antibiotika för tandvärk det har jag bara hört min pappa nämna en gång så ämnet kanske är tabu då eller? Psykisk ohälsa diskuteras mycket mer än bägge sakerna du tar upp.

 

[tuaphua]

Nej. Jag jämställer inte. Jag menar bara att det ska vara lika enkelt att prata om psykisk ohälsa som det är att prata om semester. Det var ett exempel. Jag tror nämligen inte att det är vanligt att folk tycker att det är svårt att prata om semester. Så borde det vara med psykisk ohälsa också.

Jag sa inte att det var bra av frisören att prata om sin ångest. Självklart får en väl känna efter. Skulle någon prata med mig om något som jag mår dåligt av/blir triggad av så skulle jag idag säga ifrån. Förr vågade jag inte, då höll jag tyst. Sen ska en såklart inte behöva säga ifrån. Därför är det ju bra att känna efter vad vi kan prata om.
För nej, jag har heller aldrig sagt att varken jag eller någon annan ska berätta om exempelvis ett självmordsförsök eller vad det nu än kan vara. Jag skulle såklart inte prata om mina personliga problem med folk jag är ytligt bekant med/träffar första gången. Men jag ska heller inte känna att jag inte _vågar_ prata om det om samtalet skulle leda in på det.

Självklart ska en alltid känna av läget! Det har jag aldrig någonsin sagt emot.

Fast det är ju inte lätt att prata om för alla som agerar mottagare sas.
Det är ju rätt känsliga ämnen ibland och vissa vet då inte vad de ska säga/göra etc. Jag tycker inte det är rimligt att kräva att alla ska kunna hantera sånt.

Jag har själv mått väldigt dåligt psykiskt och har gått i en massa terapi. Det har ju gett mig både ett intresse och en rätt stor kunskap om hur man hanterar såna samtal.
Men jag har aldrig under min sjukdomstid krävt att andra ska lyssna/hjälpa eller ens förstå.
Det ÄR jättesvårt för vissa att hantera.
Och det är också i vissa fall väldigt svårt att veta om man hjälper eller stjälper. Och att veta hur mkt man vågar prata om sakerna utan att den som mår dåligt kanske tex fräser ifrån och sen stänger ute en.

Jag har ju haft en nära vän som hade anorexi. Hon hade bott utomlands och när hon kom hem insåg jag att hon blivit riktigt sjuk. Men att ta upp sånt med en anorektiker är svårt iom att det är en förnekelsesjukdom. Hade inte jag själv fått vård av en lysande psykoterapeut för just anorexi hade jag aldrig klarat av att hjälpa min vän i dels att förstå att hon var sjuk, våga ta emot vården etc.
Det är supersvårt som outbildad att inte råka göra ngt litet fel som kan få enorma konsekvenser.

 

[Saeta]

Jag storknar för att du, som anser dig ha så många diagnoser och vara expert på allihop, inte förstår hur skadligt det skulle vara för en person att lägga ut bilder på sitt självskadebeteende eller på hur hen ser ut ”djupast nere i ätstörningen”. Och för att du inte förstår vådan av triggers. Du säger t o m i klippet att det enda du kan göra att triggervarna, sedan är det upp till den som riskerar bli triggad om hen vill klicka vidare. Du verkar inte alls förstå vad du kan ställa till med.

Anser och anser. Allt är väl relativt. Expert har jag aldrig sagt att jag är. Eller har jag?
Du verkar vilja missförstå med flit och dumförklara mig. För du missar allt jag säger runt omkring det du nämner här. Jag valde att nämna självskadebeteende och ätstörning som ett exempel. Det kan vara vad som helst. Och jag förstår absolut vad som kan vara triggande. Det är därför jag också sa att jag triggervarnar om jag ska prata om något extra känsligt.

Jag antar att du är en av dom som tycker att folk med ärr över hela armar och ben ska dölja sig för resten av omgivningen? Hen ska inte få vistas i badkläder på stranden? Det är den uppfattningen jag får av dig.

De som väljer att gå in på mina sociala medier är folk som VET vad jag pratar om. Det står klart och tydligt. Det är inte så att folk råkar klicka sig in på mig av en slump och sen titta utan att ha en aning om vad det är. Dels för att det står i rubriken vad det är jag pratar om och dels för att jag alltid varnar om det är något att varna över samt varnar en extra gång innan jag börjar prata om det specifika. Nu gör jag dock inte det så ofta, pratar om något mer ingående alltså. Jag är rätt "mild" med vad jag pratar om.

Om nu det nu är någon som blir triggad, trots varningar, ändå väljer att kolla på det jag pratar om så är det ju faktiskt hens ansvar.

 

[Saeta]

Ännu en gång så underkänner du alla som inte upplever tabu på det sätt som du gör.

Vet du ens vad ordet tabu betyder? Gnist skrev längre upp - läs igen och börja använda ett annat ord, för du använder ordet helt fel

Vadå underkänner?

I inlägg #91 skriver jag om ordet tabu.

 

[mandalaki]

Anser och anser. Allt är väl relativt. Expert har jag aldrig sagt att jag är. Eller har jag?
Du verkar vilja missförstå med flit och dumförklara mig. För du missar allt jag säger runt omkring det du nämner här. Jag valde att nämna självskadebeteende och ätstörning som ett exempel. Det kan vara vad som helst. Och jag förstår absolut vad som kan vara triggande. Det är därför jag också sa att jag triggervarnar om jag ska prata om något extra känsligt.

Jag antar att du är en av dom som tycker att folk med ärr över hela armar och ben ska dölja sig för resten av omgivningen? Hen ska inte få vistas i badkläder på stranden? Det är den uppfattningen jag får av dig.

De som väljer att gå in på mina sociala medier är folk som VET vad jag pratar om. Det står klart och tydligt. Det är inte så att folk råkar klicka sig in på mig av en slump och sen titta utan att ha en aning om vad det är. Dels för att det står i rubriken vad det är jag pratar om och dels för att jag alltid varnar om det är något att varna över samt varnar en extra gång innan jag börjar prata om det specifika. Nu gör jag dock inte det så ofta, pratar om något mer ingående alltså. Jag är rätt "mild" med vad jag pratar om.

Om nu det nu är någon som blir triggad, trots varningar, ändå väljer att kolla på det jag pratar om så är det ju faktiskt hens ansvar.

Dumheter. Vad jag pratar om är att det du beskriver så vårdslöst i din video varken är bra för den drabbade själv eller för andra drabbade som följer hen.

 

[Saeta]

Ja, och hur det är just för en själv - inte för alla andra som har samma diagnos.

Är det någon som har sagt motsatsen?

 

[kevina]

Hänvisar dig också till inlägg #104

Fast nej.
Jag tycker inte psykisk ohälsa ska ptsras om på samma sätt som semester.
Om jag berättar om semester kommer folk säga
" men vad härligt att vara i Spanien"
" Hur var vädret"

Så kan man väl knappast prata om psykisk ohälsa ?
Om någon berättar för dig att hen har en sjukdom som du knappt känner till. Svarar du något glatt eller positivt tillbaks då?

 

[Niyama]

Jag antar att du är en av dom som tycker att folk med ärr över hela armar och ben ska dölja sig för resten av omgivningen? Hen ska inte få vistas i badkläder på stranden? Det är den uppfattningen jag får av dig.

Men gud vilket fult antagande. Jag tolkar inte @mandalaki så.