Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Grazing]

Fast det är väl en jäkla skillnad på att vara öppen och berätta och prata och att belasta omgivningen med krav på hjälp. Det är ju verkligen att inte ta sina bekymmer på allvar om man tror att vem som helst ska kunna hjälpa. Jämför med cancer - man kan prata med omgivningen men inte räkna med att en outbildad kan hjälpa. Psykisk ohälsa är precis lika komplex och viktig och kräver rätt hjälp från kunnigt folk. Prata däremot är en annan sak

Nu börjas det igen.

Psykiatrin tjatar hela tiden om att det är otroligt viktigt att be anhöriga om stöttning, det är enligt dom ofta en förusättning att bli frisk. Det är tungt att ha psyksikt sjuka anhöriga.

Här säger folk att blanda absolut inte in omgivningen eller be om hjälp och stöd från dom.

Många verkar ha otroligt svårt att förstå vad stöd är för något, att stötta någon är inte att lösa någons problem. Att stötta någon är att finnas där och just stötta personen. Hjälpen att lösa problemen får man via vården.

Vart går gränsen från att prata för mycket om sina problem? Hur mycket kan en anhörig lyssna utan att den tar skada? Hur mycket får man prata om sina problem utan att bli anklagad för att söka uppmärksamhet tex? Vad får en anhörig göra utan att bli medberoende och förvärra problemen? Vart går dom gränserna? Vem avgör dom gränserna? Enligt mig är allt det där väldigt individuellt, många tål inte alls det svåra som kommer med sjuka anhöriga, vissa klarar av väldigt mycket och kan hjälpa till väldigt mycket i livet.

Vem har ens rätt att säga vad anhöriga och omgivningen ska och inte ska göra med den som är sjuk?

 

[Shaggy]

Måste en alltid dra till med "Inte alla"? Var och en får väl känna efter själva om dom känner sig träffade eller inte. Visst går det att diskutera HUR det ska pratas, men jag tror inte det finns ett svar som är det enda rätta. Men det är tyvärr många som vill tysta ner och inte låta folk prata om psykisk ohälsa. Och det är förjävligt

Fast du talar ju om för oss som ser saken från andra hållet att vi har fel.
Jag har inget emot att folk pratar om psykisk ohälsa men när det blir som med en facebookvän jag har så blir det fel. Personen i fråga verkar leva på att få stackars dig kommentarer och likes på sina poster om hur dåligt h*n mår (ja jag har andra vägar att få reda på det också). Där någonstans slutar det att vara information om den psykiska ohälsan och övergår till att bli destruktivt för individen.
Och om någon här är min vän på fb och har talat om sin psykiska ohälsa så är det med största sannolikhet inte dig jag talar om eftersom mellan 10 och 20% av mina fb vänner talat just om sin psykiska ohälsa.

 

[Raderad medlem 6459]

Gud jag tycker det inte pratas om nåt annat än folks ångest. Nästan på ett gränslöst sätt sådär.

Bara häromveckan började min frisör prata om sina ångestbesvär medan jag satt där och kände mig som en gisslan som var tvungen att hmma och nicka mig igenom det.

 

[Amha]

Nu börjas det igen.

Psykiatrin tjatar hela tiden om att det är otroligt viktigt att be anhöriga om stöttning, det är enligt dom ofta en förusättning att bli frisk. Det är tungt att ha psyksikt sjuka anhöriga.

Här säger folk att blanda absolut inte in omgivningen eller be om hjälp och stöd från dom.

Många verkar ha otroligt svårt att förstå vad stöd är för något, att stötta någon är inte att lösa någons problem. Att stötta någon är att finnas där och just stötta personen. Hjälpen att lösa problemen får man via vården.

Vart går gränsen från att prata för mycket om sina problem? Hur mycket kan en anhörig lyssna utan att den tar skada? Hur mycket får man prata om sina problem utan att bli anklagad för att söka uppmärksamhet tex? Vad får en anhörig göra utan att bli medberoende och förvärra problemen? Vart går dom gränserna? Vem avgör dom gränserna? Enligt mig är allt det där väldigt individuellt, många tål inte alls det svåra som kommer med sjuka anhöriga, vissa klarar av väldigt mycket och kan hjälpa till väldigt mycket i livet.

Vem har ens rätt att säga vad anhöriga och omgivningen ska och inte ska göra med den som är sjuk?

Ja. Det är extremt tungt att leva med psykiskt sjuka anhöriga. Hade jag levt med en psykiskt sjuk partner som krävde en massa av mig hade jag inte varit långvarig. Någonstans måste man skydda sig själv. Om vi säger att min make, pappa till våra barn, skulle bli deprimerad nu hade jag på sin höjd orkat med att klappa lite på honom och gå några ärenden, ungefär. Utöver att ta största ansvaret med barnen och leva mitt eget liv alltså. Hade det varit under längre tid finns risken att jag hade lämnat.Det finns vissa gränser för vad man klarar. Detta gäller även andra sjukdomar. Min mamma var rätt sugen på att lämna min cancersjuka pappa innan han dog med. Att dra runt hemmet och 3 barn med en sjuk partner var ingen barnlek.

Jag anser att det är jättefel att lägga en massa ansvar på anhöriga. Man behöver inte helt utesluta anhöriga men man måste kunna känna in vad som är rimligt att begära. Den huvudsakliga vården måste komma från vården. Anhöriga kan kanske hjälpa till med olika saker efter förmåga men det är inte sjysst att bara dumpa det på dem och räkna med att de sköter. Sånt måste man känna in. Jag tänker inte agera vårdare åt partner, syskon, förälder etc och jag vill inte att de agerar vårdare åt mig heller. Sånt riskerar ju att förstöra relationen.

 

[cirkus]

Nu börjas det igen.

Psykiatrin tjatar hela tiden om att det är otroligt viktigt att be anhöriga om stöttning, det är enligt dom ofta en förusättning att bli frisk. Det är tungt att ha psyksikt sjuka anhöriga.

Här säger folk att blanda absolut inte in omgivningen eller be om hjälp och stöd från dom.

Många verkar ha otroligt svårt att förstå vad stöd är för något, att stötta någon är inte att lösa någons problem. Att stötta någon är att finnas där och just stötta personen. Hjälpen att lösa problemen får man via vården.

Vart går gränsen från att prata för mycket om sina problem? Hur mycket kan en anhörig lyssna utan att den tar skada? Hur mycket får man prata om sina problem utan att bli anklagad för att söka uppmärksamhet tex? Vad får en anhörig göra utan att bli medberoende och förvärra problemen? Vart går dom gränserna? Vem avgör dom gränserna? Enligt mig är allt det där väldigt individuellt, många tål inte alls det svåra som kommer med sjuka anhöriga, vissa klarar av väldigt mycket och kan hjälpa till väldigt mycket i livet.

Vem har ens rätt att säga vad anhöriga och omgivningen ska och inte ska göra med den som är sjuk?

Jag har aldrig påstått det fetade, så varför citerar du mig? I övrigt så skriver du i princip samma sak som jag skrev. Det är skillnad på att prata och att kunna hjälpa.

 

[Amha]

Gud jag tycker det inte pratas om nåt annat än folks ångest. Nästan på ett gränslöst sätt sådär.

Bara häromveckan började min frisör prata om sina ångestbesvär medan jag satt där och kände mig som en gisslan som var tvungen att hmma och nicka mig igenom det.

Jisses. Jaa. Vilket sätt att få kunder!

 

[LenaH]

Jag kan inte svara på om det finns ett tabu eller ej (jag har ingen aning) men det kanske helt enkelt är så att alla inte är så himlans intresserade av att prata om psykisk ohälsa.
Jag är det inte och jag är för den delen inte så himlans intresserad av att prata om fysisk ohälsa heller, varken min egen eller andras.
Jag tänker att jag spar det tills jag blir pensionär.

Så det du upplever som tabu @Saeta - kanske bara är ointresse.

 

[mandalaki]

Nu tittade jag lite på klippet i trådstarten. Det är bra att man ”synliggör” självskadebeteende på internet (men möjligen kanske inte visar sår) och det är bra att man ”synliggör” när man är ”djupt nere i sin ätstörning”?

Jag storknar.

 

[Amha]

Nu tittade jag lite på klippet i trådstarten. Det är bra att man ”synliggör” självskadebeteende på internet (men möjligen kanske inte visar sår) och det är bra att man ”synliggör” när man är ”djupt nere i sin ätstörning”?

Jag storknar.

Nu blev jag ju nyfiken -.- min huvudvärk som slog bakut när jag startade klippet

 

[Niyama]

Nu tittade jag lite på klippet i trådstarten. Det är bra att man ”synliggör” självskadebeteende på internet (men möjligen kanske inte visar sår) och det är bra att man ”synliggör” när man är ”djupt nere i sin ätstörning”?

Jag storknar.

Jag kollade bara ett par minuter men nu var jag tvungen att kolla hela. Jag fattar verkligen inte. typ.

 

[mandalaki]

Jag kollade bara ett par minuter men nu var jag tvungen att kolla hela. Jag fattar verkligen inte. typ.

Nej jag hoppas att jag inte fattade rätt för det lät ju totalt omdömeslöst.

 

[Trani]

buke har fått mig att dra mig tillbaka nåt väldigt vad gäller att ta hjälp av omgivningen.

Men vad folk på buke säger väger väl inte tyngre än vad vården säger? Är buke dina enda anhöriga?

 

[TinyWiny]

@Saeta vad lägger du in i ordet tabu? Är det tabu att prata om något för att inte alla vill lyssna på det någon har att säga? Isåfall, ja, då är psykisk ohälsa tabu men isåfall är väldigt väldigt mycket tabu. Det finns mängder med samtalsämnen som endel tycker är obekväma, ointressanta eller helt enkelt inte orkar lyssna på av någon anledning. Jag som är lite äldre än dig minns hur det var tidigare när psykisk ohälsa verkligen var tabu. När ingen människa någonsin skulle berätta att de hade psykiska problem och de flesta sökte inte ens hjälp. Folk hade utåt sett "ont i ryggen" eller något annat fysiskt problem istället när de inte längre kunde jobba. Jag minns när skolpsykologen satt i ett rum innanför skolsköterskans mottagning och skolsköterskan inte tog emot någon när skolpsykologen hade patient inne för att ingen skulle få veta att någon var där. När mentalsjukhus sågs som paria, något man skulle hålla sig långt borta ifrån, alltså inte ens gå förbi på promenad och att bo i närheten inte var att tänka på. De byggdes oftast lantligt och inte ens i närheten av andra sjukhus. Då kunde vi prata om tabu. Inte nu när det snarare handlar om människors intresse för en viss typ av sjukdomstillstånd. Jag tror få eller ingen skulle orka lyssna om jag satt och pratade om de sjukdomar som springer efter mig hela tiden. Inte för att de är tabu utan för att det helt enkelt inte är särskilt intressant eller givande att prata om för någon, varken för mig eller dem.
Jag tror inte att någon blir friskare för att de ständigt pratar om de sjukdomar som terroriserar dem. Jag tror att det är nedbrytande och gör en sjukare. Alla behöver då och då vräka ur sig, få tips från andra i liknande situation och det är inget fel med det men att fastna i att ständigt prata om hur dåligt man mår ger inget positivt alls.

 

[em-pirre]

Jag upplever att det inte längre är tabu att prata om psykiska problem. Tvärtom har det som någon skrev blivit lite trendigt eller kanske snarare något som folk gärna pratar om.

Dock kan jag uppleva att folk med svårare psykiska diagnoser kan bli dömda av vissa i omgivningen. Nu tänker jag inte på ångest och utmattning utan schizofreni och olika psykostillstånd.

Den äldre generationen tänker jag att i vissa fall kan uppleva att det är tabu med all form av psykisk ohälsa, men det är nog på väg bort det också. Jag minns en patient för sisådär tio-femton år sen vars anhöriga inte kom och hälsade på under tiden på den slutna akuta delningen jag arbetade på. De tyckte det var pinsamt att deras förälder och äkta hälft var inlagd.

 

[athena_arabians]

Tja, jag har precis spenderat nästan ett halvt år i Norrlands inland. Dvs de traditionella könsrollerna är fortfarande tämligen starka (machoideal osv). Flera av mina manliga kollegor har pratat om att de mått enormt dåligt psykiskt av olika anledningar och tagit professionell hjälp (och tack och lov blivit bättre). Jag skulle vilja säga att är det inte tabu i den omgivningen så är det svårt att prata om ett generellt starkt tabu att prata om psykisk ohälsa.

Sedan beror ju mycket på sammanhanget. Det första jag gör när jag sitter och pratar med någon/några är verkligen inte att tala om att jag har en ätstörning (eller att jag har Mb Crohn) helt enkelt för att det är inte så himla intressant. Drar diskussionen åt ett sådant håll berättar jag det, jag har inga problem med att vara öppen med det. Jag skäms inte heller för att tala om att jag har mått väldigt dåligt psykiskt också men det är samma sak där, det finns så mycket annat som är intressantare att prata om och jag är inte mina sjukdomar/problem.

Däremot var min identitet "anorektikern" under en lång tid vilket verkligen inte gjorde något för att jag skulle bli bättre eller må bättre psykiskt. Jag har fortfarande problem med maten periodvis men min identitet är inte längre "anorektiker" och jag har blivit bättre på att hantera det så det inte går överstyr.

 

[Gnist]

Ett tabu innebär att något är strängt förbjudet.

Ett tabu innebär alltså att det förekommer inte diskussioner, ingen öppenhet överhuvudtaget om vad för ämne som tabut än handlar om och numera är det inte strängt förbjudet (tabu) att tala om psykisk ohälsa.

Kanske vore det bra att veta vad ordet tabu faktiskt betyder, innan man envist hävdar att saker och ting är tabubelagda..

 

[Problematisk]

Håller med @Grazing i typ allt.

När det kommer till att blanda in anhöriga och sin omgivning så ser jag verkligen en enorm skillnad på psykiska och fysiska sjukdomar. Är någon psykiskt sjuk heter det ofta att hen inte ska belasta sin omgivning, att anhöriga ska hänvisa allt som har med sjukdomen att göra till vården osv. Till det ofta kommentarer om att vara lat, inte vilja bli bättre, leva på bidrag istället för att jobba (om personen är sjukskriven) osv.
Men ingen skulle säga åt en anhörig till någon med t.ex. cancer att hänvisa personen till vården så fort hen vill prata om sin fysiska sjukdom eller behöver hjälp med något pga den. Då är det istället ofta att man ska finnas där, försöka hjälpa den sjuka med det man kan, vara ett stöd osv. Och kommentarer om att personen inte vill bli bättre och vill leva på bidrag finns liksom inte på kartan.

Det är klart att alla har olika erfarenheter, men jag har upplevt och sett det här fenomenet både på nära håll och längre, och läst om det på diverse forum, instagram, tidningar osv, så jag vågar påstå att det är ganska utbrett.

 

[athena_arabians]

@Problematisk: Och min erfarenhet är tvärt emot. Oavsett problem/sjukdom uppmuntras de anhöriga att göra det de orkar men den professionella vården tar givetvis det mesta. Inte var vi anhöriga speciellt inblandade i morfars cancervård eftersom vi inte kunde göra speciellt mycket. Samma med min far, han var ordentligt nerdrogad innan han gick bort för han hade så ont. I båda fallen gjorde vi närstående det vi kunde vilket som sagt inte var mycket.

Jag tror det är väldigt farligt att som anhörig bli för inblandad i en närståendes vård oavsett vad det gäller för det är dels lätt att bränna ut sig själv och dels lätt att inte göra någon nytta eller ännu värre, bli ett hinder för den professionella vården. Jag har testat det förstnämnda med min mor (bränna ut mig själv) och det tog lång tid att återhämta mig. Plus att när det gäller fysiska sjukdomar är det rätt lätt att se vad som behövs (exempel: någon har brutit benet och man hjälper till att bära matkassarna). Är det frågan om psykiska problem tror jag det är lätt att som lekman stjälpa den sjuke trots att det bottnar i välvilja.

 

[kevina]

Håller med @Grazing i typ allt.

När det kommer till att blanda in anhöriga och sin omgivning så ser jag verkligen en enorm skillnad på psykiska och fysiska sjukdomar. Är någon psykiskt sjuk heter det ofta att hen inte ska belasta sin omgivning, att anhöriga ska hänvisa allt som har med sjukdomen att göra till vården osv. Till det ofta kommentarer om att vara lat, inte vilja bli bättre, leva på bidrag istället för att jobba (om personen är sjukskriven) osv.
Men ingen skulle säga åt en anhörig till någon med t.ex. cancer att hänvisa personen till vården så fort hen vill prata om sin fysiska sjukdom eller behöver hjälp med något pga den. Då är det istället ofta att man ska finnas där, försöka hjälpa den sjuka med det man kan, vara ett stöd osv. Och kommentarer om att personen inte vill bli bättre och vill leva på bidrag finns liksom inte på kartan.

Det är klart att alla har olika erfarenheter, men jag har upplevt och sett det här fenomenet både på nära håll och längre, och läst om det på diverse forum, instagram, tidningar osv, så jag vågar påstå att det är ganska utbrett.

Heter det ofta?
vem är det som säger så?

 

[Grazing]

@Problematisk: Och min erfarenhet är tvärt emot. Oavsett problem/sjukdom uppmuntras de anhöriga att göra det de orkar men den professionella vården tar givetvis det mesta. Inte var vi anhöriga speciellt inblandade i morfars cancervård eftersom vi inte kunde göra speciellt mycket. Samma med min far, han var ordentligt nerdrogad innan han gick bort för han hade så ont. I båda fallen gjorde vi närstående det vi kunde vilket som sagt inte var mycket.

Jag tror det är väldigt farligt att som anhörig bli för inblandad i en närståendes vård oavsett vad det gäller för det är dels lätt att bränna ut sig själv och dels lätt att inte göra någon nytta eller ännu värre, bli ett hinder för den professionella vården. Jag har testat det förstnämnda med min mor (bränna ut mig själv) och det tog lång tid att återhämta mig. Plus att när det gäller fysiska sjukdomar är det rätt lätt att se vad som behövs (exempel: någon har brutit benet och man hjälper till att bära matkassarna). Är det frågan om psykiska problem tror jag det är lätt att som lekman stjälpa den sjuke trots att det bottnar i välvilja.

Knappt i en enda tråd angående psykisk ohälsa på buke uppmuntras det att hjälpa den sjuka, det står inte att hjälp så mycket du kan eller så mycket du orkar osv utan hjälper man blir man medberoende och det hjälper inte den som är psykiskt sjuk. Någon enstaka person som tycker att man kan hjälpa till dock men överlag är det inte sådana toner i dom trådarna. Det är nästan bara attityden att låt den sjuka klara sig själv för det är enda sättet för den att bli frisk, det får inte bli bekvämt osv att må dåligt osv.

Och det är en jobbig situation att ha anhöriga som mår dåligt, det är ingenting som går att komma ifrån. Vården är den som uppmuntrar anhöriga att blanda sig i och uppmuntrar sjuka att be om hjälp från anhöriga så från vårdens sida är det inget problem vad gäller det. Jag har aldrig hört vården säga till någon anhörig att den anhöriga hjälper till för mycket, att den stöttar för mycket och stjälper deras vård, snarare tvärtom och då ta hjälp av anhörigstöd så att dom inte blir utrbrända på köpet.

Däremot "vanliga" personer, iallafall på många forum uppmuntrar tvärtom att inte hjälpa till eller blanda sig i.

Det finns en anledning till att vården erbjuder anhörigstöd, det är för att det är såpass jobbigt att ha anhöriga som är psykiskt sjuka, det stödet från vårdens sida finns inte för att lära folk hur dom ska undvika att blanda sig i, det finns för att ge råd och stöttning i livet som kommer med en psykiskt sjuk person.