Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Shaggy]

Men igen då, berätta för mig hur man berättar om sina problem, hur man svarar någon som frågar hur man mår utan att på något vis per automatik lägga över någonting på dom? För jag har svårt att tro att alla är såpass kalla att dom lätt kan slå ifrån sig att veta att den nära vännen eller anhöriga är ett småsteg från att ta livet av sig tex mer eller mindre hela tiden.

Hur de tar emot det är deras ansvar. Hur man sedan går vidare beror ju på hur du är funtad, hur din vän/anhöriga är funtad osv. Vissa personer har mer att ge än andra. Olika personer ger på olika sätt och olika människor behöver olika stöd. Om vännen/anhöriga känner att den inte orkar så är det den personens ansvar att sätta sina gränser. Ditt ansvar är att söka professionell hjälp och att respektera dina vänner/anhöriga.
Det finns inte ett sätt som är rätt men många som tror att de ger stöd ger inget stöd utan cementerar sjukdomen iom att de i sin okunskap kör den enkla vägen och bekräftar sjukdomen istället för den sjuka. Det är i de lägena man verkligen ska backa både för sin egen skull och för den sjukas skull.

 

[Raderad medlem 6459]

@Grazing Vet du vad, din ton är så tråkig och du verkar inte fråga för att du faktiskt vill veta och är nyfiken på ens svar utan bara för att hugga och driva din linje. Därför har jag ingen lust att fortsätta diskutera med dig.

Jag har aldrig sagt att människor omkring mig är opåverkade, bara att de inte känner att de måste ta över mina bekymmer och lösa dem åt mig. De finns där, de lyssnar och de sviker inte. Det är precis vad jag behöver, och de vet det.

Hur dina anhöriga agerar och reagerar kan knappast jag eller nån anna på Buke ställas till svars för.

Nu är jag helt klar med att diskutera med dig.

 

[Grazing]

Hur de tar emot det är deras ansvar. Hur man sedan går vidare beror ju på hur du är funtad, hur din vän/anhöriga är funtad osv. Vissa personer har mer att ge än andra. Olika personer ger på olika sätt och olika människor behöver olika stöd. Om vännen/anhöriga känner att den inte orkar så är det den personens ansvar att sätta sina gränser. Ditt ansvar är att söka professionell hjälp och att respektera dina vänner/anhöriga.
Det finns inte ett sätt som är rätt men många som tror att de ger stöd ger inget stöd utan cementerar sjukdomen iom att de i sin okunskap kör den enkla vägen och bekräftar sjukdomen istället för den sjuka. Det är i de lägena man verkligen ska backa både för sin egen skull och för den sjukas skull.

Jag har haft hjälp från vården i hela mitt liv, det vet alla om. Men det gör inte livet för mina anhöriga lättare alls. Och det är så extremt fel att få det att låta som att någon kan hjälpa till för mycket, att vara där för mycket. Det är aldrig fel. Man ska aldrig backa från någon som mår så extremt dåligt när den själv gör allt den kan för att bli bättre.

Som jag skrivit innan, vården säger till anhöriga att finnas där och hjälpa och stötta sålänge jag tar emot vården och tar medicinerna osv. Slutar jag ta mediciner osv så då är det en helt annan ska, man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

 

[Grazing]

@Grazing Vet du vad, din ton är så tråkig och du verkar inte fråga för att du faktiskt vill veta och är nyfiken på ens svar utan bara för att hugga och driva din linje. Därför har jag ingen lust att fortsätta diskutera med dig.

Jag har aldrig sagt att människor omkring mig är opåverkade, bara att de inte känner att de måste ta över mina bekymmer och lösa dem åt mig. De finns där, de lyssnar och de sviker inte. Det är precis vad jag behöver, och de vet det.

Hur dina anhöriga agerar och reagerar kan knappast jag eller nån anna på Buke ställas till svars för.

Nu är jag helt klar med att diskutera med dig.

Jo jag vill veta för jag själv går under mer och mer varje dag pga att jag undanhåller allt från alla och det pga att folk får det att låta som att det är så extremt synd om dom anhöriga. Därför vill jag veta hur man ska hitta den balansen och du har ju uppenbart inget svar på det utan svarar bara undvikande.

Tror du på riktigt att anhöriga per automatik tar över måendet och problemen och måste lösa dom åt den som mår dåligt för att den som mår dåligt behöver stöttning i livet? Du ser verkligen ingen skillnad på att stötta och finnas där för någon och på att ta över problemen och lösa dom åt den sjuka? Det är en milsvid skillnad på det där.

 

[Raderad medlem 6459]

Därför vill jag veta hur man ska hitta den balansen och du har ju uppenbart inget svar på det utan svarar bara undvikande.

Jag har svarat uttryckligen hur jag har gjort och hur det fungerat för mig och mina anhöriga. Ingenting i mina svar har varit undvikande. Men återigen - du läser allas inlägg med en väldigt bestämd agenda från början.

Nu kommer jag inte svara dig nåt mer för det ger ingenting. Du läser inte vad man skriver och du är otrevlig. Så tack men nej tack.

 

[Shaggy]

Och det är så extremt fel att få det att låta som att någon kan hjälpa till för mycket, att vara där för mycket. Det är aldrig fel. Man ska aldrig backa från någon som mår så extremt dåligt när den själv gör allt den kan för att bli bättre.

Jo man ska backa, och backa behöver inte betyda överge helt, innan man själv går sönder. Vem vinner på att ytterligare en människa går sönder och hamnar i träsket? Den sjuka? Den som går sönder? Vården? Samhället? Någon annan?
Min bästa vän backade en bit när jag mådde som sämst och det gjorde att hon överlevde och att vår vänskap höll. Hade hon inte backat hade jag ofrivilligt gjort henne sjuk och vi hade inte varit vänner idag. Backa i det här fallet betydde att hon umgicks med mig men inte med min sjukdom.

 

[Grazing]

Jo man ska backa, och backa behöver inte betyda överge helt, innan man själv går sönder. Vem vinner på att ytterligare en människa går sönder och hamnar i träsket? Den sjuka? Den som går sönder? Vården? Samhället? Någon annan?
Min bästa vän backade en bit när jag mådde som sämst och det gjorde att hon överlevde och att vår vänskap höll. Hade hon inte backat hade jag ofrivilligt gjort henne sjuk och vi hade inte varit vänner idag. Backa i det här fallet betydde att hon umgicks med mig men inte med min sjukdom.

Nej, man ska aldrig backa från någon när det är påväg att gå helt åt skogen. Det finns som sagt anhörigstöd och anhöriga får också ta hjälp av vården för att hitta den balansen och komma fram till hur man kan stötta och vara där på bästa sätt.

Att backa kan man göra när den anhöriga inte vill ha hjälpen själv och inte söker den, då kan anhöriga inget göra alls och då bör dom backa då det bara tar energi. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

 

[Shaggy]

Nej, man ska aldrig backa från någon när det är påväg att gå helt åt skogen. Det finns som sagt anhörigstöd och anhöriga får också ta hjälp av vården för att hitta den balansen och komma fram till hur man kan stötta och vara där på bästa sätt.

Att backa kan man göra när den anhöriga inte vill ha hjälpen själv och inte söker den, då kan anhöriga inget göra alls och då bör dom backa då det bara tar energi. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.

Så då anser du att det är okej att parrasitera på andra människor och förstöra deras liv.

 

[Lovisaleonora]

Nej, man ska aldrig backa från någon när det är påväg att gå helt åt skogen. Det finns som sagt anhörigstöd och anhöriga får också ta hjälp av vården för att hitta den balansen och komma fram till hur man kan stötta och vara där på bästa sätt.

Så om jag inte orkar vara där 24/7, inte kan finnas där (jobb, familj etc), inte får något anhörigstöd - har jag ändå en plikt att alltid ställa upp och aldrig (oavsett skäl) backa så länge det finns ett behov från den behövande?

Nä, jag håller inte alls med. Hjälpa sig själv innan man hjälper andra.

 

[TinyWiny]

@Grazing ser du ingen skillnad på att säga att du mår som vanligt eller att berätta om dina självmordsplaner? Som sjuk finns det ingen vinning i att dra med sig vänner och anhöriga ner och det finns ingen anledning till att de ska må sämre än de redan gör. För det ska du veta att som vän/anhörig mår man skitdåligt av att någon nära en är riktigt sjuk. Det är absolut inte den sjukes fel utan det ligger i sakens natur för det är inget man släpper eller struntar i utan det påverkar hela ens väsen.
Du menar att anhöriga får hjälp av sjukvården, då undrar jag, vad kan hjälpa inför hotet att någon man älskar kommer dö?
Är det inte bättre för alla parter att alla vet läget, det är väldigt illa, utgå från det och att alla gör vad de mäktar med men att man inte påminner och frossar i detaljer jämt och ständigt? Jag tycker det iallafall och det var så jag valde att göra när jag var mycket svårt sjuk. Flertalet gånger var det så illa att jag såg självmord som en lämplig utväg men det var inget jag sa till någon. Inte för att jag ville hålla det hemligt utan för att det ändå inte skulle göra någon något gott att dela med mig av den informationen. Det hade enbart skadat mina nära på ett sätt som jag inte ansåg mig ha någon rätt till. Om jag hade tagit livet av mig så hade det inte varit något någon hade kunnat förhindra ändå. Ingen hade kunnat göra något för att ta bort orsaken till att jag inte orkade mer och att leva under hotet att någon man älskar kommer dö är nog så nära det vidrigaste man kan komma. Det finns liksom ingen hjälp för det.

Det handlar alltså inte om att stänga ute vänner och anhöriga utan om att inte dra ner dem i den vidriga värld man lever i som sjuk. Att man istället försöker få lite positiva glimtar tillsammans med sina vänner/anhöriga som förhoppningsvis gör att man ändå orkar lite till. Att istället för att se vänner och anhöriga som hjälpare, som stöttepelare, se dem som ljusglimtar i ens liv som visserligen tvingas dra ett tungt lass precis som den sjuke tvingas dra ett tungt lass men som istället för att stjälpa varandra lyfter varandra till de ljusglimtar som gör livet värt att leva. Nu menar jag inte att man ska skapa någon fejkvärld med rosa moln där inget ont kan hända utan att man tar till vara det som ändå är bra.

 

[Saeta]

@Saeta jag har förstått att du har en alldeles egen tolkning av vad som är tabu och inte men om vi lämnar det därhän, du tycker att det ska pratas mer om psykisk ohälsa än vad det gör idag. Vad har du för tanke bakom det? Att bara vråla ut att vi måste prata mer om psykisk ohälsa ger ju inte så mycket om du inte samtidigt för fram vad du vill med det hela. Är det för att få bort enskilda människors jobbiga känslor runt de sjukdomar de kämpar med? Är det för att få bort fördomar? För att öka förståelsen? För att få bättre vård? Något helt annat? Vad är du ute efter och vad har du tänkt göra med det du är ute efter när det är verklighet?

Det är väl inte direkt lämpligt att vråla ut något oavsett vart en är eller vad en pratar om, om det inte gäller demonstrationer och liknande. Men ja, som du sa; prata mer om psykisk ohälsa för att få bort jobbiga känslor, bort med fördomar, öka förståelsen, bättre vård.

 

[Saeta]

Här gör du det igen. @kevina skrev ett inlägg on hur det var när hen var sjuk. Om hur sjukdomen blev en identitet och att det var bekvämt att vara sjuk. Och så kommer du och VET ATT DET INTE ÄR SANT. Det är inte vara du som har erfarenheter. Det är inte din erfarenhet som är den enda sanna.

Så jag har inte rätt att säga vad som är sant för mig, men andra får säga vad som är sant för dom?
Jag har aldrig någonsin tagit ifrån någons sanning. Det har jag också sagt flera gånger.

 

[TinyWiny]

Det är väl inte direkt lämpligt att vråla ut något oavsett vart en är eller vad en pratar om, om det inte gäller demonstrationer och liknande. Men ja, som du sa; prata mer om psykisk ohälsa för att få bort jobbiga känslor, bort med fördomar, öka förståelsen, bättre vård.

Men enskilda människors känslor inför de sjukdomar de har kan du ju inte prata bort. Det behöver inte heller ha något med omgivningen att göra utan just att det är jobbigt att vara sjuk oavsett vilken typ av sjukdom det handlar om. Någons privata känslor har ingen annan rätt att rådda i och bestämma över.
Fördomar, ja, vilka fördomar vill du få bort? Idag ser trots allt majoriteten på psykiska sjukdomar som vilken sjukdom som helst. Fördomar kommer nog alltid finnas oavsett om det handlar om hörselskador eller psykiska sjukdomar och hur de påverkar personen. De som har fördomar brukar vara de som inte vill lära sig hur det faktiskt är och att om och om igen påtala att vi måste prata om det kommer inte röra dem i ryggen.
Öka förståelsen på vilket sätt? Vad blir bättre för en enskild drabbad för att alla vet hur alla psykiska sjukdomar fungerar? Det gäller ju ändå bara diagnoskriterierna och inte hur den enskilde personen behöver bli bemött. Visst kan man förklara för folk att psykiska sjukdomar varken smittar eller gör en galen och att man trots diagnos ändå är densamme som man alltid har varit men det vet ju de flesta redan om så konkret, på vilket sätt skulle det göra en enskild sjuk människas liv bättre om alla visste hur t ex depression fungerar enligt diagnoskriterierna? Vad skulle bli bättre med ökad förståelse från random människor?
Vad inom vården tycker du ska bli bättre? Rent konkret, vad ska göras för att den ska bli bättre. Det jag vill ha fram är att det är lätt att säga att vi måste prata om... men bara prat leder liksom ingenstans. Det måste till handling och jag undrar, vad för handling? Vad ska rent konkret göras för att du ska anse att det är bättre än idag?
När du vrålar ut att vi måste prata om psykisk ohälsa så låter det som om vi är kvar i den tid då psykiska sjukdomar faktiskt var tabu. Vi är ju inte det så vad vill du rent konkret ska bli bättre? Vad ska göras? Det är dags att sluta att bara prata och gå till handling. Ta nästa steg.

 

[Saeta]

Jag skulle säga att det inte bara är nyttigt utan en nödvändighet om man vill må bättre. Att förstå varför saker sker, tankar kommer och hur man måste tackla de för att komma vidare. Om man vill. För det finns fortfarande folk som inte vill bli friska och som identifierar sig med sin sjukdom. För man vet inte annat, tankarna rullar runt i sin cirkel, man sitter fast.

Och jag tror du kan lära dig mer om du lyssnar på andra och inte berättar för de att så kan det absolut inte vara.

Om du frågar en person som är sjuk om hen skulle vilja byta ut sin tillvaro mot ett liv där hen mår bra, tror du inte att hen hade valt det då?

 

[Saeta]

Men vet du, man kan faktiskt välja att försöka bli frisk. Eller åtminstone att försöka hitta strategier för att minska sjukdomens effekter. Men dina inlägg visar inget sådant. De visar ingen framåtrörelse i dina tankegångar, de verkar gå runt i cirkel. Man kan visa något (t ex att man är duktig på rida eller att man vill bli frisk) eller man kan säga något (att man är duktig på att rida eller att man vill bli frisk) - och du verkar tyvärr välja det senare. I bästa fall är det bara bristfällig diskussionsteknik, i sämsta fall säger det en hel del om hur du hanterar din sjukdom.

I tråden om ”den osynliga spärren” skrev du inte en rad om hur du försöker ta dig förbi den. Allt du skrev handlade om hur spärren stänger in dig. Och den här tråden handlar enbart om att vi måste prata om psykisk ohälsa, inte om hur man kan försöka bli frisk. En 11 minuter lång youtubevideo om kampen för att må bättre hade förmodligen gjort större nytta än om du bara upprepat in absurdum att vi måste prata om psykisk ohälsa (vilket du själv inte ens gör, vare sig i videon eller tråden, du pratar inte om psykisk ohälsa, du pratar bara om att vi måste prata om psykisk ohälsa).

Hur nyttigt tror du att det är för dig att tänka på psykisk ohälsa 24/7? Att lägga all energi på att filma, blogga, skriva på Insta, skriva på Buke. Du skrev att detta var din dagbok, behövde du verkligen en kanal till för att ägna dig åt ämnet psykisk ohälsa? Tror du att du blir friskare av det?

Släpp sargen, utmana dig själv och försök. Börja med ett pyttesteg så kommer du snart att se att du kommer längre och längre, även om det ibland blir två steg fram och ett tillbaka.

Den här diskussionen handlar ju inte ens om att bli frisk, det handlar om att kunna vara mer öppen utan att skämmas. Jag tycker att ditt sätt att skriva på till mig är otroligt förminskande.
Vad vet du om min situation?
Vad vet du vad jag gör om dagarna, hur mycket jag jobbar med mig själv?

Vad får dig att tro att jag tänker på psykisk ohälsa 24/7? Och om jag nu skulle göra det, varför provocerar det dig så mycket? Är det inte okej? Får en person inte tänka på psykisk ohälsa dygnet runt, hela tiden? Varför inte? Varför är det så viktigt för DIG att andra ska bli friska?

Och vadå all min energi? Det som min energi går åt till är _inte_ instagram eller youtube. Min energi gör jag av med på annat sätt (typ ta hand om mig själv, försöka leva, träffa vänner, göra mina dagliga rutiner samt träna vovve och ta långpromenader). Det som jag däremot får energi av är bland annat instagram och youtube eftersom den kreativa biten får mig att må bra. Jag har alltid tyckt att foto och rörlig bild varit otroligt kul och det har alltid varit ett stort intresse i mitt liv. Varför ska jag sluta med något jag mår bra av (och jo, jag mår bra av det)? Det kommer inte hända!

 

[athena_arabians]

Om du frågar en person som är sjuk om hen skulle vilja byta ut sin tillvaro mot ett liv där hen mår bra, tror du inte att hen hade valt det då?

Förmodligen men frågan är om hen vill/orkar göra jobbet. Det är tufft och jobbigt att bearbeta sig själv (jag har slagits med mig själv en stor del av mitt liv) och backar man från det blir man inte bättre. Det är tyvärr den enkla men ack så svåra sanningen.

 

[Saeta]

Intressant iaktagelse. Nej ingen vill vara sjuk men frågan är hur många som vågar bli friska. Jag vågade inte bli det eftersom jag var trygg i min sjukdom. Jag visste vad jag hade men inte vem jag var utan min sjukdom. Orsaken till att jag tog tag i att bli frisk var att jag var ute och körde bil med släp. I släpet stod min älskade häst som var min livlina. Plötsligt i en kurva så fick jag en kraftig tanke att varför svänga istället för att köra in i bergväggen. Hade inte Novan stått där så hade jag nog gjort det men så kunde jag inte göra mot henne. Enda orsaken till att jag sökte hjälp och slet mig igenom den oerhörda pärs det var att bli frisk var min häst. Jag kunde inte överge henne.
Av det jag sett av psykisk sjukdom är att det är flera steg som behöver gås igenom för att bli frisk. Det första steget är att erkänna att man är sjuk. Tyvärr fastnar många där för de nästkommande stegen är extremt jobbiga och kräver oerhört mycket av den sjuka. Problemet är att hur mycket än omgivningen ställer upp och stöttar så är det endast den som är sjuk som kan göra sig själv frisk. All terapi i världen är värdelös om man inte kastar sig ut för stupet och låter sig falla och ja man slår sig, hårt. Ingen medicin i världen kan åtgärda problemen de kan bara stötta upp. Den enda som kan åtgärda det som händer i den sjukas hjärna är den som äger den hjärnan.
Så det du skriver är helt sant. Ingen VILL vara sjuk men för mig är den stora frågan VÅGAR man bli frisk?

Usch vad otäckt. Men starkt att du tog dig ur det. Djur är viktiga och utan min(a) hund(ar) så hade jag inte alls kommit ut i samma utsträckning som jag gör idag. Och jag hade verkligen inte varit där jag är idag om jag inte haft hästarna tidigare heller. Så jag håller med dig i det du säger. Det har jag aldrig sagt emot, för det är ju en annan diskussion även om den ligger väldigt nära.

Vägen till att bli frisk och hur en gör, är en helt annan diskussion än att våga prata om det. Och det är det jag menar. Att vi (alla, den som vill, inte precis just du om du inte vill det) ska våga/kunna prata om psykisk ohälsa utan att folk dömer en.

 

[Saeta]

I min värld är det skillnad på att prata med sina vänner och att kväva sina vänner med krav på att de ska ta ansvar för ens mående.

Vet du någon som gör det, kväver sina vänner med krav att ta ansvar för ens mående?
Eller varför nämner du det?

 

[Saeta]

Det där är ju en märklig tolkning du själv valt att göra.

Jag tycker inte att den tolkningen är ett dugg märklig, för så är det för mig med.

 

[athena_arabians]

@Saeta: Du pratar mycket om hur dåligt du mår och att vi behöver prata om psykisk ohälsa osv. Har du någonsin tagit upp i någon film/text vad du gör för att bli bättre? Och då inte bara om du ev misslyckats med att göra något?