Vi MÅSTE prata mer om psykisk ohälsa!

Bukebloggen, är det ens värt att skriva här? Jag vet inte...
Jag skrev i en tråd för inte så längesen som handlade om att synliggöra psykisk ohälsa ännu mer. Det var flera som inte höll med om det, eftersom det enligt dom inte finns något tabu (?). Men vet ni vad? Det gör det. Det finns ett stort tabu kring psykisk ohälsa. Det finns en STOR skam, och det måste bli en ändring på det. Men vad är egentligen rätt och fel? Finns det ens något rätt eller fel? Det är en svår fråga som jag inte är säker på att någon har ett svar på. Allt är nog väldigt individuellt. Men en sak är säker, och det är att vi måste prata mer om det. Öppet! Synliggöra.

Det är ALDRIG okej att skambelägga folk med psykisk ohälsa.
Om det är någon som ska känna skam är det dom som vill tysta ner och inte prata om det.

Jag gjorde en video om detta, kolla gärna!
(Nu är det säkert inte ens någon som kommer se/läsa detta, men skitsamma).

 

[Saeta]

Nej du har inte svarat. Med tanke på antaler muslimer i Sverige så kan dessa inte heller anses vara några stycken. Frågan kvarstår alltså.

Frågan har fått svar. Men här kommer det igen:

Det har väl aldrig varit tabu i sverige att äta kött?
Har det på riktigt funnits folk som inte vågat prata om att dom äter kött med risk för att bli dömda?

(nu menar jag inte dömda av folk som inte äter kött).

Om du svarar ja på mina följdfrågor så är det väl ett tabu. Jag har dock ingen koll på det där så jag kan inte uttala mig. Jag personligen vet inte om att det skulle vara ett tabu att äta kött i sverige.

 

[Saeta]

Dvs i din värld, så är allt som folk skäms för = tabu.

Det förklarar ju iofs en hel del..

Jaså? Det var mer än vad jag visste om mig själv. Tack att du talar om vad jag känner/tycker/upplever.

 

[Saeta]

Jag tar det första påståendet på allvar om du kan visa vederhäftig statistik på det.

Om du förstår vad ansvarig utgivare innebär, tycker du verkligen det är ok att skita i de etiska reglerna de följer när det gäller publicering av känsligt material?

Jag kan inte visa statistik. Kan du inte förstå att det är MÅNGA som skäms för och inte vågar prata om sin psykiska ohälsa?

Jag har aldrig sagt att någon ska skita i några regler.

 

[Shaggy]

Frågan har fått svar. Men här kommer det igen:

Det har väl aldrig varit tabu i sverige att äta kött?
Har det på riktigt funnits folk som inte vågat prata om att dom äter kött med risk för att bli dömda?

(nu menar jag inte dömda av folk som inte äter kött).

Om du svarar ja på mina följdfrågor så är det väl ett tabu. Jag har dock ingen koll på det där så jag kan inte uttala mig. Jag personligen vet inte om att det skulle vara ett tabu att äta kött i sverige.

I vissa grupper är det tabu (förbjudet) att äta kött i större grupper är det tabu (föbjudet) att äta griskött. Återigen du vill ha det till att psykisk ohälsa, som är något av det mest diskuterade i den offentliga debatten, ska betraktas som tabu (förbjudet, oberörbart m.m) eftersom vissa individer inte vågar tala om ämnet. Kan du inte se att ska det senare betraktas som tabu så ska även det förra göra det. Varför ska just psykisk ohälsa betraktas med annan måttstock än andra fenomen i samhället?

 

[Saeta]

I vissa grupper är det tabu (förbjudet) att äta kött i större grupper är det tabu (föbjudet) att äta griskött. Återigen du vill ha det till att psykisk ohälsa, som är något av det mest diskuterade i den offentliga debatten, ska betraktas som tabu (förbjudet, oberörbart m.m) eftersom vissa individer inte vågar tala om ämnet. Kan du inte se att ska det senare betraktas som tabu så ska även det förra göra det. Varför ska just psykisk ohälsa betraktas med annan måttstock än andra fenomen i samhället?

Jag VILL inte att det ska vara ett tabu.
Jag väljer att lägga fokus på psykisk ohälsa. Vill du lägga fokus på att bryta andra tabun så är det upp till dig.

 

[athena_arabians]

Jag kan inte visa statistik. Kan du inte förstå att det är MÅNGA som skäms för och inte vågar prata om sin psykiska ohälsa?

Jag har aldrig sagt att någon ska skita i några regler.

"Många" är inexakt och tydligen väldigt subjektivt i det här sammanhanget. Vi är flera som inte känner igen oss i din beskrivning och som dessutom har/har haft psykiska problem plus att det är bara att plocka upp en dagstidning så är det inte svårt att hitta något om psykisk ohälsa. Dvs det är inte så utbrett som du tror.

 

[Saeta]

"Många" är inexakt och tydligen väldigt subjektivt i det här sammanhanget. Vi är flera som inte känner igen oss i din beskrivning och som dessutom har/har haft psykiska problem plus att det är bara att plocka upp en dagstidning så är det inte svårt att hitta något psykisk ohälsa. Dvs det är inte så utbrett som du tror.

Bara för att det skrivs mer och mer om det så betyder det inte att det fortfarande är ett problem att prata om.

 

[TinyWiny]

@Saeta jag har förstått att du har en alldeles egen tolkning av vad som är tabu och inte men om vi lämnar det därhän, du tycker att det ska pratas mer om psykisk ohälsa än vad det gör idag. Vad har du för tanke bakom det? Att bara vråla ut att vi måste prata mer om psykisk ohälsa ger ju inte så mycket om du inte samtidigt för fram vad du vill med det hela. Är det för att få bort enskilda människors jobbiga känslor runt de sjukdomar de kämpar med? Är det för att få bort fördomar? För att öka förståelsen? För att få bättre vård? Något helt annat? Vad är du ute efter och vad har du tänkt göra med det du är ute efter när det är verklighet?

 

[athena_arabians]

Bara för att det skrivs mer och mer om det så betyder det inte att det fortfarande är ett problem att prata om.

Men snälla du, det är ju ett problem det pratas öppet om! Dvs det finns inget tabu!

 

[Hyacinth]

Har du tänkt på att de som pratar så på Buke har egen erfarenhet?
Det är väl inte konstigt om anhöriga har andra erfarenheter än vad vården säger. Även om det finns anhörigstöd kan det vara så enormt tufft att vara anhörig till någon svårt sjuk. Det behöver inte alls räcka med anhörigstöd. När du skriver det får jag känslan att du tror att alla anhöriga är så starka och orkar allt.
Men det är vi inte!
Fattar du vilken stress det är att veta att
när som helst kan du få ett samtal om att hen har tagit livet av sig? Att hitta någon som gjort ett försök?
Ett anhörigstöd eller psykolog kan aldrig göra så känslan bilden av att hitta någon som försökt ta livet av sig försvinner. Det kommer följa med mig resten av livet.

Exakt. Samtidigt som man kanske måste jobba heltid på grund av ekonomin, ta hand om barn, djur, oroliga vänner och släktingar mm.

 

[EmmaBovary]

Att det talas om det betyder inte att folk inte skäms/har svårt att prata om det/inte vågar prata om det. Det måste helt enkelt pratas mer om.

Jag tror inte att det går att komma ifrån att det många gånger hör det psykiska illamåendet till att skämmas för det, eller att helt enkelt inte vara bekväm att tala om det. Den biten skulle nog inte försvinna hur öppen dialogen än var. Sedan så uppfattar jag det som att psykisk ohälsa är mer uppmärksammat och accepterat överlag idag, fast det finns såklart miljöer där det inte visas den typen av förståelse. Exempelvis så tror jag att det faktiskt går att tala om att det är tabubelagt hos de unga, outbildade männen på landsbygden som begår självmord i en skrämmande stor utsträckning - men jag tror inte heller att diskussioner som den här skulle nå fram dit.

 

[Shaggy]

Jag VILL inte att det ska vara ett tabu.
Jag väljer att lägga fokus på psykisk ohälsa. Vill du lägga fokus på att bryta andra tabun så är det upp till dig.

Okej så då anser du alltså att de saker jag nämner är tabu. Det är ju iofs bra för att förstå logiken i ditt resonemang men jag anser ändå att din tolkning av ordet tabu är väldigt individuell.
Jag anser inte att något av ämnena är tabu jag försöker bara förstå hur du tänker.

 

[kevina]

Exakt. Samtidigt som man kanske måste jobba heltid på grund av ekonomin, ta hand om barn, djur, oroliga vänner och släktingar mm.

Yes. Att oroa sig för någon kan bryta ner en.

Sen angående anhöriga så tänker jag att det inte är konstigt att vården vill att anhöriga ska ta stort ansvar. För min erfarenhet är att det inte finns tillräckliga resurser så då får man som anhörig gå in. Även om det i vissa lägen hade varit bättre att vården gjorde det. Men det fanns ingen plats eller ingen tid.

 

[Gnist]

Jaså? Det var mer än vad jag visste om mig själv. Tack att du talar om vad jag känner/tycker/upplever.

Det är ju du själv som gör den parallellen och du har dessutom gjort den flera gånger i den här ickediskussionen, så du kan ju bäst du vill om du tycker det är konstruktivt, men eftersom tabu betyder något helt annat än vad du vill ha det till och med tanke på att det här med inkorrekt definition av ord är ett återkommande fenomen när du ska omvända världen, så kanske du ska lägga lite energi på att fundera på varför just du har en helt motsatt definition av så många ord mot vad majoriteten av befolkningen har istället för att ..

Det blir mycket enklare för dig att föra fram dina budskap om du uttrycker dig begripligt och använder orden som de betyder istället för att ha nån egen konstig definition av dem.

 

[em-pirre]

För egen del så kan jag ju bara svara att jag vet vem jag är när jag inte mår dåligt. För mig är ett liv som "frisk" inte ett dugg skrämmande. Även om vägen dit är tuff så är det ännu tuffare att vara nere i skiten. Jag har dock svårt för den där diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker. Men jag vet att ingen _VILL_ vara sjuk (och det har jag sagt fleeeera gånger i tidigare trådar också) om det gick att välja på att vara frisk och sjuk.
Gillar inte heller uttrycket att "identifiera sig med sin sjukdom/diagnos".
Men absolut, det är nyttigt att fundera på det!

Här gör du det igen. @kevina skrev ett inlägg on hur det var när hen var sjuk. Om hur sjukdomen blev en identitet och att det var bekvämt att vara sjuk. Och så kommer du och VET ATT DET INTE ÄR SANT. Det är inte vara du som har erfarenheter. Det är inte din erfarenhet som är den enda sanna.

 

[Hippocampus]

För egen del så kan jag ju bara svara att jag vet vem jag är när jag inte mår dåligt. För mig är ett liv som "frisk" inte ett dugg skrämmande. Även om vägen dit är tuff så är det ännu tuffare att vara nere i skiten. Jag har dock svårt för den där diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker. Men jag vet att ingen _VILL_ vara sjuk (och det har jag sagt fleeeera gånger i tidigare trådar också) om det gick att välja på att vara frisk och sjuk.
Gillar inte heller uttrycket att "identifiera sig med sin sjukdom/diagnos".
Men absolut, det är nyttigt att fundera på det!

Jag skulle säga att det inte bara är nyttigt utan en nödvändighet om man vill må bättre. Att förstå varför saker sker, tankar kommer och hur man måste tackla de för att komma vidare. Om man vill. För det finns fortfarande folk som inte vill bli friska och som identifierar sig med sin sjukdom. För man vet inte annat, tankarna rullar runt i sin cirkel, man sitter fast.

Och jag tror du kan lära dig mer om du lyssnar på andra och inte berättar för de att så kan det absolut inte vara.

 

[mandalaki]

Men jag vet att ingen _VILL_ vara sjuk (och det har jag sagt fleeeera gånger i tidigare trådar också) om det gick att välja på att vara frisk och sjuk.

Men vet du, man kan faktiskt välja att försöka bli frisk. Eller åtminstone att försöka hitta strategier för att minska sjukdomens effekter. Men dina inlägg visar inget sådant. De visar ingen framåtrörelse i dina tankegångar, de verkar gå runt i cirkel. Man kan visa något (t ex att man är duktig på rida eller att man vill bli frisk) eller man kan säga något (att man är duktig på att rida eller att man vill bli frisk) - och du verkar tyvärr välja det senare. I bästa fall är det bara bristfällig diskussionsteknik, i sämsta fall säger det en hel del om hur du hanterar din sjukdom.

I tråden om ”den osynliga spärren” skrev du inte en rad om hur du försöker ta dig förbi den. Allt du skrev handlade om hur spärren stänger in dig. Och den här tråden handlar enbart om att vi måste prata om psykisk ohälsa, inte om hur man kan försöka bli frisk. En 11 minuter lång youtubevideo om kampen för att må bättre hade förmodligen gjort större nytta än om du bara upprepat in absurdum att vi måste prata om psykisk ohälsa (vilket du själv inte ens gör, vare sig i videon eller tråden, du pratar inte om psykisk ohälsa, du pratar bara om att vi måste prata om psykisk ohälsa).

Hur nyttigt tror du att det är för dig att tänka på psykisk ohälsa 24/7? Att lägga all energi på att filma, blogga, skriva på Insta, skriva på Buke. Du skrev att detta var din dagbok, behövde du verkligen en kanal till för att ägna dig åt ämnet psykisk ohälsa? Tror du att du blir friskare av det?

Släpp sargen, utmana dig själv och försök. Börja med ett pyttesteg så kommer du snart att se att du kommer längre och längre, även om det ibland blir två steg fram och ett tillbaka.

 

[Grazing]

Jag upplever inte att det är heligt eller förbjudet att prata om .
Däremot att det liksom med de flesta andra samtalsämnen behövs att man har lite social kompetens så man förstår när det är lämpligt.

Så i vilka lägen är det lämpligt då?

 

[Grazing]

Har du tänkt på att de som pratar så på Buke har egen erfarenhet?
Det är väl inte konstigt om anhöriga har andra erfarenheter än vad vården säger. Även om det finns anhörigstöd kan det vara så enormt tufft att vara anhörig till någon svårt sjuk. Det behöver inte alls räcka med anhörigstöd. När du skriver det får jag känslan att du tror att alla anhöriga är så starka och orkar allt.
Men det är vi inte!
Fattar du vilken stress det är att veta att
när som helst kan du få ett samtal om att hen har tagit livet av sig? Att hitta någon som gjort ett försök?
Ett anhörigstöd eller psykolog kan aldrig göra så känslan bilden av att hitta någon som försökt ta livet av sig försvinner. Det kommer följa med mig resten av livet.

Tro mig, jag är extremt väl medveten om hur jobbigt det är för anhöriga att ha psykiska sjukdomar i sin närhet, det är därför jag nu utestänger dom från allt sådant. Det lär trots det inte bli mindre jobbigt när dom får samtalet att jag tagit livet av mig. Dom går nog med mer oro egentligen nu när dom inte är inblandade i vården eller får påverka för dom vet trots att jag inte säger någonting att jag är sjuk för jag har inga sjukdomar som kan försvinna, det kan bli bättre men det kan aldrig bli bra. Att det är mer stressande för dom nu märks tydligt då dom blir halft hysteriska när jag inte svarar på sms på en dag eller stänger av telefonen. Har jag inte hört av mig så står folk och knackar på dörren inom ganska kort tid, så vad är jobbigast för dom tro? Att vara med i vården och vara inblandade och då också behöva ställa upp på saker och ting eller vara utestängda och slippa hjälpa mig alls?

Och nej jag ger inget sken av mitt mående när jag träffar dom, det senaste självmordsförsöket dom känner till var för 10 årsen, så oavsett tid som dom tror att jag mått bra så verkar inte oron släppa.

Och hur jag än gör så gör jag i folks ögon fel, ska dom vara med så får dom också vara med på allt vad problemen kommer med eller så får det bli som det blir nu och jag kämpar på ensam. Och då lär jag även få skulden när jag inte orkar mer och får antagligen kommentarena att jag ju får skylla mig själv som inte bad om hjälp.

Finns det en manual nånstans på hur mycket man som sjuk får prata med anhöriga? För jag lovar dig att det är inte mindre stressande att bli utestängd för dom anhöriga heller. Hur tror du dom känner sen när jag inte orkar mera och dom inte ens fick chansen?

Så berätta gärna, hur ska man som sjuk bete sig för att inte förstöra för dom stackars anhöriga? Du som verkar veta så mycket om det där, vart går dom gränserna och hur ska man göra som sjuk för att inte oroa anhöriga?

Det jag och mina anhöriga körde med förut och som också var vårdens förslag att sålänge jag gör vad jag kan, tar mediciner osv så bör dom finnas där och stötta och lyssna, slutar jag med att försöka ta emot hjälpen så kan inte heller anhöriga hjälpa till då det bara blir att kämpa i motvind för dom och dom riskerar att bli utrbrända och börja må dåligt själva.

Nu dom senaste åren är det i all välmening jag utestänger mina anhöriga och det är pga allt jag läst på buke om hur fruktansvärt synd det är om dom anhöriga osv. Men som sagt, jag gör väl fel även nu som försöker själv.

 

[Shaggy]

För mig är ett liv som "frisk" inte ett dugg skrämmande. Även om vägen dit är tuff så är det ännu tuffare att vara nere i skiten. Jag har dock svårt för den där diskussionen. Jag vet inte vad jag tycker. Men jag vet att ingen _VILL_ vara sjuk (och det har jag sagt fleeeera gånger i tidigare trådar också) om det gick att välja på att vara frisk och sjuk.
Gillar inte heller uttrycket att "identifiera sig med sin sjukdom/diagnos".
Men absolut, det är nyttigt att fundera på det!

Intressant iaktagelse. Nej ingen vill vara sjuk men frågan är hur många som vågar bli friska. Jag vågade inte bli det eftersom jag var trygg i min sjukdom. Jag visste vad jag hade men inte vem jag var utan min sjukdom. Orsaken till att jag tog tag i att bli frisk var att jag var ute och körde bil med släp. I släpet stod min älskade häst som var min livlina. Plötsligt i en kurva så fick jag en kraftig tanke att varför svänga istället för att köra in i bergväggen. Hade inte Novan stått där så hade jag nog gjort det men så kunde jag inte göra mot henne. Enda orsaken till att jag sökte hjälp och slet mig igenom den oerhörda pärs det var att bli frisk var min häst. Jag kunde inte överge henne.
Av det jag sett av psykisk sjukdom är att det är flera steg som behöver gås igenom för att bli frisk. Det första steget är att erkänna att man är sjuk. Tyvärr fastnar många där för de nästkommande stegen är extremt jobbiga och kräver oerhört mycket av den sjuka. Problemet är att hur mycket än omgivningen ställer upp och stöttar så är det endast den som är sjuk som kan göra sig själv frisk. All terapi i världen är värdelös om man inte kastar sig ut för stupet och låter sig falla och ja man slår sig, hårt. Ingen medicin i världen kan åtgärda problemen de kan bara stötta upp. Den enda som kan åtgärda det som händer i den sjukas hjärna är den som äger den hjärnan.
Så det du skriver är helt sant. Ingen VILL vara sjuk men för mig är den stora frågan VÅGAR man bli frisk?