Vet ni hur ni ser ut?

[fio]

Näe, jag tror inte kameran ljuger. Det är nog bara en ursäkt .

Speglar kan definitivt ljuga, särskilt de i provrummen!

 

[Jenka]

Jag har bra och dåliga dagar. Jag är hyfsat nöjd men visst finns det saker som skulle kunna vara "bättre". Jag lägger ingen större vikt på sånt längre dock. Inser hur mycket energi och självförtroende det kostat hittills med skev bild om tex hur tjock eller normalviktig jag är. Sällan jag får kommentarer om utseende längre, särskilt från andra än sambon.

Sen beror det på sociala sammanhang också. I mina vanliga kretsar där utseende inte är så stort fokus (inkl hur tillfixad man är eller inte är), jämfört med i andra grupper där de flesta lägger mycket tid och energi på att fixa sitt utseende.

Jag tror inte jag och många andra ser samma saker eller snarare lägger vikt vid samma saker. Jag brukar ju knappast studera mina vänners utseende kritiskt och fundera över vad som borde förändras/"förbättras". Det är nog betydligt vanligare att vara hårdare mot sig själv vad gäller både utseende och prestation.

 

[Gnist]

Så dränk mig med tips, metoder och tankar."

Jag tror att det är så "enkelt" att man måste älska sig själv, precis för den man är, inifrån och ut och när man gör det så lägger man inte något direkt stort fokus vid de negativa sakerna i sitt utseende.

Går jag till mig själv så borde jag kanske inte vara så supernöjd med min kropp som jag faktiskt är. Det finns mjukt hull, en mjuk liten vetedegsmage, brösten har tappat lite stuns och fasthet, det finns en del små ljusa, men synliga bristningar efter 3 graviditeter men alltså..
Även om jag är fullt medveten om att de "skavankerna" finns, så älskar jag verkligen min kropp och tycker den är helt fantastisk och dessutom är den ju enligt mig själv sexigt snygg

 

[Hero]

Även om jag är fullt medveten om att de "skavankerna" finns, så älskar jag verkligen min kropp och tycker den är helt fantastisk och dessutom är den ju enligt mig själv sexigt snygg

Är det inte så också att om man själv älskar sin kropp så uppfattas man som snyggare av sin omgivning också? Åtminstonde inbillar jag mig det .

 

[Gnist]

Är det inte så också att om man själv älskar sin kropp så uppfattas man som snyggare av sin omgivning också? Åtminstonde inbillar jag mig det .

Om det vet jag inget, andra verkar tycka att jag är snygg helt oavsett var i livets sinnesstämningar jag befunnit mig.

Men det är i alla fall så att det är enklare att tro på att andra tycker att man är snygg/söt/sexig/vacker/attraktiv om man älskar sig själv än om man inte gör det.

 

[Lipperta]

Speglar kan definitivt ljuga, särskilt de i provrummen!

Jag känner mig alltid mycket fetare och fulare i provrummen

 

[tuaphua]

Jag tror jag har rätt bra grepp om hur jag ser ut.
Jag har ju enligt normer och andra alltid sett bra ut och behandlats på ett visst vis pga mitt yttre.

Idag är jag äldre, fetare och mer obrydd. Även om jag förut eg var snyggare enligt egna ideal är jag ändå tryggare i min självkänsla nu.

Jag ska gå ner lite i vikt för både det fysiska och för att jag vill rent estetiskt. Jag lade på mig lite när jag var sjuk en längre tid. Men i övrigt är jag nöjd. Och vikten gör inte att jag känner mig ful etc.
Jag har den benstruktur, hud och kroppstyp jag har. Det funkar liksom.

Det är ett stående skämt hur otroligt dålig jag blir på kort bland mina nära och kära. Det är ngt jag accepterat.
Jag får bjuda på det helt enkelt.
Det var jobbigare som ung.

Jag bryr mig om mitt yttre och vårdar det i den mån det känns värt.

 

[pepp]

Jag får nog revidera mitt svar lite. Det tror jag också... men sen tar tinder mig tillbaka till den bistra sanningen

Fast det säger ju inte allt. En del personer behöver ju upplevas IRL istället för bild

Har exempel då jag kanske tyckt bilderna varit nja, men sen när man ses så faller bitarna på plats

 

[Kiwifrukt]

Jag kan tycka att (ansiktet) ser okej ut i spegeln eller på ett foto jag själv har tagit, men annars ser jag något slags träskmonster. Kroppen är jag inte alls nöjd med, men är man för lat för att göra något åt det får man väl skylla sig själv.

Objektivt är jag väl typ en fyra på en tiogradig skala.

 

[Vira]

Jag fick höra senast igår att det är märkligt att jag är så dålig på att bedöma mig själv objektivt . Grejen är att jag som liten var övertygad om att jag var extremt ful, vet exempelvis att jag skrev det i en dagbok någon gång som 9-åring, fast med tillägget "...men det gör inget!". Ungefär så var min inställning under många år - mitt utseende var ett hopplöst fall, men eftersom jag hade andra kvaliteter så gjorde det inte så mycket. När jag blev äldre började det störa mig mer, men vad kunde jag göra? Jag var ju helt klart så ful att det var omöjligt att åtgärda.

Sedan, för ett par år sedan, fick jag plötsligt höra från en person i min omgivning vars ärlighet jag verkligen litade på "...men du har ju haft tur med utseendet i alla fall", och det blev startskottet för att jag började ifrågasätta att jag verkligen var så gräslig som jag såg mig själv. Idag har jag väl mer eller mindre accepterat att jag ser rätt ok ut i andras ögon även om jag aldrig kommer att bli någon fotomodell. Jag fattar ofta inte riktigt hur folk får ihop mina sneda tänder och mitt runda ansikte till något snyggt, men ibland kan jag också se att det ser hyfsat ut numera. Det känns lite som en alternativ verklighet eller som att jag har hackat livet och skapat en glitch eller något, men jag klagar inte . Alltså har jag tyyyp börjat se mig själv som andra verkar se mig, men ibland faller jag tillbaka till att tycka att jag är fulast i världen.

 

[Vira]

Fast det säger ju inte allt. En del personer behöver ju upplevas IRL istället för bild

Har exempel då jag kanske tyckt bilderna varit nja, men sen när man ses så faller bitarna på plats

Precis! Sådär är jag. Till och med min pojkvän, som IRL verkar tycka att jag är finast i världen, medger att jag ofta ser hemsk ut på bild och att han inte kan fatta hur det kan vara sådan skillnad. Min gissning är att jag har ett väldigt animerat ansikte IRL, vilket gör att det alltid blir någon typ av grimas på bild

 

[Tonto]

Jag tycker att jag själv är både ful, för fet och ganska hemsk. Dock orkar jag inte bry mig lika mycket som jag gjorde förr. Känner inte alltid igen mig själv på bilder.

 

[pepp]

Jag tycker att jag själv är både ful, för fet och ganska hemsk. Dock orkar jag inte bry mig lika mycket som jag gjorde förr. Känner inte alltid igen mig själv på bilder.

Men gud hade gett mycket för att se ut som dig!

 

[pepp]

Precis! Sådär är jag. Till och med min pojkvän, som IRL verkar tycka att jag är finast i världen, medger att jag ofta ser hemsk ut på bild och att han inte kan fatta hur det kan vara sådan skillnad. Min gissning är att jag har ett väldigt animerat ansikte IRL, vilket gör att det alltid blir någon typ av grimas på bild

Ett levande exempel

 

[Wysiwyg]

Oavsett hur en svarar säger det ju ingenting om man uppfattar sitt utseende så som andra uppfattar det. Jag skulle ju kunna säga att jag vet hur jag ser ut men det behöver ju inte betyda att det är sant.

Ibland känner jag mig som den snyggaste på jorden och ibland känner jag mig som en påse bajs men för det mesta är det rätt neutralt. Försöker att inte lägga så mycket tid på att tänka på hur jag ser ut, det gör ju ingen skillnad ändå, tar bara energi.

Kroppen är lite för otränad för att jag ska vara helt nöjd med den men jag är inte olycklig över den. Konstaterar bara att den hade kunnat vara på ett annat sätt men att jag inte orkar ta tag i det nu.

 

[tuaphua]

Jag tycker att jag själv är både ful, för fet och ganska hemsk. Dock orkar jag inte bry mig lika mycket som jag gjorde förr. Känner inte alltid igen mig själv på bilder.

Jag som mött dig irl kan ju säga att jag gladeligen bytt med dig!
Jag tycker du är stunning! Och vet fler som beskrivit dig som vacker, söt etc.

Så det verkar inte vara så andra ser dig.

 

[Bison]

Alltså jag vet inte riktigt.
Jag var inte så populär när jag gick i skolan, var ganska tillbakadragen också. Inte utanför men tillhörde inte innegänget.
Ser mig inte som snygg och har aldrig gjort. Men nu har jag landat i min personlighet och trivs med mig själv vilket nog har lyft mitt utseende ordentligt, är 32 nu.
Jag har utstrålning, är charmig och tydligen väldigt tilldragande.
Får mycket komplimanger och männen dras till mig som magneter, speciellt när jag börjar prata

Jag är inte smal, däremot rätt vältränad vilket tydligen gör att jag ser smalare ut än vad jag är.
Min tränare som inte sett mig sen i somras frågade idag om jag gått ner massor i vikt, Det är typ 5 kg, Jag har bara blivit betydligt mer fit.

 

[Problematisk]

Alltså... Näe, jag vet inte
Jag TYCKER, generellt, att jag är brutalt ful.
Men ibland (bara ibland) när jag ser mig i en spegel kan jag tycka att jag ändå är rätt fin.
Sen ser jag mig själv på kort (gäller även selfies tagna precis samtidigt som jag ser mig själv i en spegel och ser okej ut) och då ser jag ut som fan själv igen.
På film ser jag mig bara på avstånd (ridfilmer) så svårt att säga så mycket då egentligen, mer än att jag ser mindre fet ut än jag tror att jag är.
Och vad andra ser, nej, de ser inte det jag ser. Eller jag ser inte det de ser. Vem som nu har "rätt". De ser en finare människa än vad jag ser, och vissa saker jag tycker är jättefula är vad de tycker är finast osv.

Men nu är det ändå sällan någon kommenterar mitt utseende och jag brukar inte direkt fråga folk. Och inte bryr jag mig väl så mycket om att vara ful heller egentligen, jag känner mig t.ex. fulare utan smink än med (tycker alla mina drag försvinner utan smink och ser bara ut som en tjock blobb) men jag sminkar mig ändå väldigt sällan.

 

[Red_Chili]

Jag ser mig själv som extremt vanlig, men med ovanligt tråkiga kläder

Vissa dagar kan jag känna mig snygg, oftast när jag tränat och lyckats med något lite tyngre/svårare än väntat eller på annat vis överraskat mig själv genom att vara bättre än vad jag "borde" vara.

Andra dagar kan jag vilja skjuta skallen av mig själv och se mig som otroligt ful. Det är mest om jag råkat få någon rejäl förkylning eller har proppat i mig massor av godis några dagar i rad, för då får jag alltid extremt kass hy vilket ju inte är så kul (blir finnig som en tonåring ungefär).

Men ja, på det stora hela bryr jag mig inte så värst. Kroppen fungerar som den ska, jag orkar det jag behöver orka, har lätt för att hitta bekväma kläder, vänner som gillar mig för min personlighet och har aldrig haft problem med att attrahera de som jag själv attraheras av.

 

[nyponros]

Jag tycker på något sätt att jag har två helt olika utseenden. Delvis en person jag tycker ser riktigt bra ut, som jag ser vissa dagar i spegeln när jag gjort iordning mig lite. Men vissa dagar känner jag typ inte igen mig själv och undrar vad det är för troll som möter min blick. Bilder andra tar på mig kan jag hissna över för att jag ser så hemsk ut, medan jag själv kan ta bilder på mig som jag tycker är riktigt fina. Jag har nog ganska realistisk kroppsuppfattning, men det är rätt svårt när man pendlar så mkt i vikt som jag gjort i mitt liv att veta vad som stämmer. Nu går jag neråt och då känner jag mig ibland mindre än jag är och ibland större. Jag försöker att embracea mitt utseende så mycket jag kan och tycka om de drag som gör mig unik. Jag får komplimanger ganska ofta om mitt utseende både på nätet och irl, och det gör mig jätteglad, men jag tänker alltid på något sätt att jag inte får bli påkommen med hur jag egentligen ser ut . Märkligt det där!