Spännande att så många upplever så stor skillnad mellan spegelbilden och foton/film. Och så härligt att höra att många är nöjda och ser sig som fina, det känns så fint och som det borde vara för alla. Hoppingivande!
Jag är splittrad till bilder, jag vill inte vara med på bilder som någon annan ser, jag tycker inte jag ser det minsta fin ut på bild faktiskt. Det är som att ansiktet förvrängs och jag ser ut att väga 15 kg mer och har jätte konstig form på ansiktet. Men det som känns konstigt för mig är att jag får höra att jag är söt och har fint hår (som jag ser som ett skatbo) och att jag har fina ögon. Fast dom kommentarerna försvinner fort när jag hamnar på för låga vikter.
Bilder kan ibland vara enda sättet för mig att få en lite neutralare syn på mig själv, ibland tar jag bilder på mig själv för att försöka få några motbevis mot hjärnspökena som säger att jag är tjock. Att bara stå och titta i spegeln blir inte lika tydligt, det är först när jag ser det på bild med lite distans och för det mesta i efterhand när jag inte är i affekt som jag ser det som klarast. Det är som att se med någon annans ögon, jag missar så mycket annars. Tittar jag tillbaka på bilder från förr, så blir jag rädd och jag fattar inte att det där är jag, det är fruktansvärt och jag blir verkligen livrädd för att hamna där igen eftersom jag förstått att det jag då såg som en enorm kropp var en kropp som höll på att dö.
Jag tror också att jag har den bästa kroppsuppfattningen när jag är riktigt yrvaken, typ som om man går upp på natten halvsovandes och hjärnan inte är med på noterna och jag inte tolkar att det är mig själv jag ser, då får jag ofta en chock och tror jag ser sanningen som inte är filtrerad av känslor.
Jag bryr mig inget vidare om utseendet ändå trots allt, jag sminkar mig sällan, bryr mig inte om håret utan gör en vanlig hederlig fläta 362 dagar om året, jag bryr mig inte om att jag inte uppfyller något av det många tjejer bryr sig om som snygg rumpa eller bröst (mina bröst är i princip obefintliga och det bekommer mig inte alls, bara skönt att slippa dras med stora bröst och jobbiga bhar), jag vandrar för det mesta till vardags, eller när jag träffar kompisar och när jag är ute med hunden eller i affärer eller går till sjukvården runt i mjukisbyxor och jag orkar inte med att fixa och styra.
Min svaga punkt är hur stor jag är, jag tror verkligen att jag är stor. Jag har haft en liten svacka med maten nu efter att ett tag ha klarat det bra faktiskt, jag var inte nöjd med kroppen men jag valde att helt enkelt strunta i det och leva livet! Och jag gick från att väga mig varje dag till att jag inte vägde mig på 8 månader eftersom jag ville ifrån det tvånget! Bland det bästa jag gjort! Att inte låta några siffror styra allt. Men igår blev jag tvingad av vården att väga mig. Inte populärt hos mig.
Sen slutet av juli har det varit kämpigt, några har sagt att jag blivit väldigt smal igen, att jag måste börja äta mer och en massa sånt som jag bara skjutit ifrån mig, jag har ju märkt att jag kommit i gamla "sjuka" kläder om än inte dom minsta tack och lov för det är definitivt ingen sorts katastrofläge som det är nu, det skulle krävas mycket för att hamna där och innan dess ska jag få stopp på det här.
Jag gissade lite och kan ju se en skillnad och känna den när jag rör vid mig själv men jag tänkte att jag kanske tappat några kilo eller så men igår kom chocken hos sjuksköterskan att det är 14 kg som tappats sen juli från en redan normalviktiga kropp. Utan att jag riktigt fattat att det var så stor skillnad. Hur dålig uppfattning har man inte då? 14 kg är ju ganska mycket, visst att jag såg skillnad men inte så pass och att inse att det jag byggt upp under 8 månader för att få en normalvikt nu raserats och placerat mig i den underviktiga kategorin igen var svårt att smälta. Allt jobb jag gjort! Har jag slängt bort den tiden och all energi jag la ner på den?
Bästa tipsen för att hitta den där positiva inställningen till sig själv? Ge mig tips! Hur ska jag ställa mig framför spegeln och se dom bra sakerna? Hur ska jag förflytta fokuset som till 98% av all tid handlar om hur stor eller tjock jag är och att jag alltid måste försöka välja kläder som döljer kroppen och tar bort fokuset på det jag tycker gör att jag ser groteskt tjock ut?(I en utopi skulle jag ju inte ens bry mig och tjock/smal) Jag vill ju också se en riktig pudding i spegeln
Så dränk mig med tips, metoder och tankar.
