Vet inte längre om jag vill omplacera hunden

[litenhimmel]

Har en renrasig hund av mindre ras som kom till oss för fyra år sedan direkt från uppfödaren. Hon var 14 månader när vi tog henne och är nu fem år. Pga ändrade familjeförhållanden som gjort att min man jobbat borta i annat land i längre perioder och jag varit ensam med våra barn och det mesta hemma hamnat på mig har jag känt mycket stress och tycker tiden för vår hund inte riktigt räckt till. Kännt mig usel då de dagliga lite längre promenaderna inte blivit av och vi bara kommit oss ut på kortare rastningar. Barnen har ju längre tid vi haft hunden (de är 12 och 16) kanske inte alltid heller visat så stort intresse utan kunnat ha andra saker att gå före, men har ändå alltid hjälpt till i den mån de kunnat. När min kompis som själv är uppfödare och har flera hundar hörde om mina tankar bjöd hon ut sig att ta hunden till sitt så vi skulle få känna hur det kändes vara utan henne i vår hemmiljö. Hon blev då där k nästan en och en halv vecka för en månad sedan. (Hon var van vara där då vi umgås så ofta vi kan trots lite på 1h bilresa emellan och hon passat henne då vi varit på resa) Under denna period tyckte vi hela familjen det kändes tomt att inte ha henne hemma, men mer än så vet jag inte om jag hann reflektera. Var glad då hon kom tillbaka, men kände också det gått bra vara utan henne så kände mig okej att omplacera.

Så bestämde mig sen inom ett par dagar att vi nog ska omplacera henne. Hade lagt ut annons redan ett par veckor innan kompisen hade henne hos sig så vi skulle få känna efter. Och nu då vi hade provat så kändes det rätt.

Jag valde ut en person som jag vet kommer ge henne allt jag själv önskar jag kunnat ge dagligen, men som jag/vi vissa dagar saknat ork för. De kom hit i lördags efter en för mig stressig vecka där jag känt jag inte fått riktigt ordentligt med tid med vår hund att gosa in i det sista. Så jag och min yngsta dotter tog henne på en sista utepromenad till skogen och fotade massa bilder. Personen jag valt som ev nytt hem kom hit , vi pratade, det kändes okej, deras hund och vår hälsade på varandra och det verkade lugnt så vi bestämde de kunde ta vår hund med sig hem för en prövotid på 1,5vecka. (De bor 2h bort) Jag och min yngsta flicka började gråta när hon skulle iväg, så vi fick vara ensamma en stund och säga hejdå.

Nu vet jag inte vad jag känner. Vi skrev ett avtal om prövotiden och vad som gäller. I avtalet står det att då prövotiden är slut ska vi utvärdera och gemensamt fatta beslut om hundens permanenta boende. Ett nytt kontrakt ska skrivas om hon ska överlåtas. Alltså själva köpebrevet.

Vi har enligt avtalet haft daglig kontakt och jag ser att allt verkar gå bra och idag (två dagar senare) har hennes hund och min nu aktivit börja ty sig till varandra så vi tror det kommer bli riktigt bra.

Men jag är helt sönder och upp och ner. Likaså mina barn, speciellt den yngsta. Detta har varit min drömhund sedan tonåren. Äldsta barnet som inte visat så mycket ledsamhet kom idag hem och sa de talat om hundar på mattelektionen. De brukar aldrig prata om hundar och plötsligt har de talats om hundar hela dagen i skolan. Hon tror det är ett tecken att vi nog ska lämna med vår hund iaf.

Jag försöker säga att det inte kommer bli så, det verkar gå bra med den ev nya ägaren. Ändå gråter jag och städa undan hennes saker som lämnat kändes så motigt och tungt. Känns som en bit av mig gått förlorad och jag vet ej om jag kan bli hel.

Samtidigt påminner jag mig själv om att detta säkert ändå är det bästa. Nu är hon ju hos en som bara har sina hundar tänka på eftersom de inte heller har barn och att hon kommer få så mycket tid som jag ensam med barnen så mycket senaste året inte kunnat ge.

Varför känner jag så här nu? Och inte då min vän hade hand om henne? Min vän sa t.o.m då hon kom tillbaks med henne att om det bara är avlastning jag behöver så vi försöka dela på det fram till sommaren. Hon vet hur mycket jag pratade om denna hund innan vi skaffade henne och hur glad jag var då jag äntligen hade hittat henne. Själv såg jag det då bara som ett sätt att dra ut på något jag hade bestämt mig för.

Vad gör man? Ska jag dra tillbaka allt? Vill ju inte göra hon som är beredd öppna sitt hem för vår hund där hon nu varit i två dagar besviken heller, men sviker jag mig själv mera om jag inte säger som jag känner och hur osäker jag är.

Känner mig bara usel på alla sätt. Plötsligt gick det så snabbt.

 

[Kajsalisa]

Har en renrasig hund av mindre ras som kom till oss för fyra år sedan direkt från uppfödaren. Hon var 14 månader när vi tog henne och är nu fem år. Pga ändrade familjeförhållanden som gjort att min man jobbat borta i annat land i längre perioder och jag varit ensam med våra barn och det mesta hemma hamnat på mig har jag känt mycket stress och tycker tiden för vår hund inte riktigt räckt till. Kännt mig usel då de dagliga lite längre promenaderna inte blivit av och vi bara kommit oss ut på kortare rastningar. Barnen har ju längre tid vi haft hunden (de är 12 och 16) kanske inte alltid heller visat så stort intresse utan kunnat ha andra saker att gå före, men har ändå alltid hjälpt till i den mån de kunnat. När min kompis som själv är uppfödare och har flera hundar hörde om mina tankar bjöd hon ut sig att ta hunden till sitt så vi skulle få känna hur det kändes vara utan henne i vår hemmiljö. Hon blev då där k nästan en och en halv vecka för en månad sedan. (Hon var van vara där då vi umgås så ofta vi kan trots lite på 1h bilresa emellan och hon passat henne då vi varit på resa) Under denna period tyckte vi hela familjen det kändes tomt att inte ha henne hemma, men mer än så vet jag inte om jag hann reflektera. Var glad då hon kom tillbaka, men kände också det gått bra vara utan henne så kände mig okej att omplacera.

Så bestämde mig sen inom ett par dagar att vi nog ska omplacera henne. Hade lagt ut annons redan ett par veckor innan kompisen hade henne hos sig så vi skulle få känna efter. Och nu då vi hade provat så kändes det rätt.

Jag valde ut en person som jag vet kommer ge henne allt jag själv önskar jag kunnat ge dagligen, men som jag/vi vissa dagar saknat ork för. De kom hit i lördags efter en för mig stressig vecka där jag känt jag inte fått riktigt ordentligt med tid med vår hund att gosa in i det sista. Så jag och min yngsta dotter tog henne på en sista utepromenad till skogen och fotade massa bilder. Personen jag valt som ev nytt hem kom hit , vi pratade, det kändes okej, deras hund och vår hälsade på varandra och det verkade lugnt så vi bestämde de kunde ta vår hund med sig hem för en prövotid på 1,5vecka. (De bor 2h bort) Jag och min yngsta flicka började gråta när hon skulle iväg, så vi fick vara ensamma en stund och säga hejdå.

Nu vet jag inte vad jag känner. Vi skrev ett avtal om prövotiden och vad som gäller. I avtalet står det att då prövotiden är slut ska vi utvärdera och gemensamt fatta beslut om hundens permanenta boende. Ett nytt kontrakt ska skrivas om hon ska överlåtas. Alltså själva köpebrevet.

Vi har enligt avtalet haft daglig kontakt och jag ser att allt verkar gå bra och idag (två dagar senare) har hennes hund och min nu aktivit börja ty sig till varandra så vi tror det kommer bli riktigt bra.

Men jag är helt sönder och upp och ner. Likaså mina barn, speciellt den yngsta. Detta har varit min drömhund sedan tonåren. Äldsta barnet som inte visat så mycket ledsamhet kom idag hem och sa de talat om hundar på mattelektionen. De brukar aldrig prata om hundar och plötsligt har de talats om hundar hela dagen i skolan. Hon tror det är ett tecken att vi nog ska lämna med vår hund iaf.

Jag försöker säga att det inte kommer bli så, det verkar gå bra med den ev nya ägaren. Ändå gråter jag och städa undan hennes saker som lämnat kändes så motigt och tungt. Känns som en bit av mig gått förlorad och jag vet ej om jag kan bli hel.

Samtidigt påminner jag mig själv om att detta säkert ändå är det bästa. Nu är hon ju hos en som bara har sina hundar tänka på eftersom de inte heller har barn och att hon kommer få så mycket tid som jag ensam med barnen så mycket senaste året inte kunnat ge.

Varför känner jag så här nu? Och inte då min vän hade hand om henne? Min vän sa t.o.m då hon kom tillbaks med henne att om det bara är avlastning jag behöver så vi försöka dela på det fram till sommaren. Hon vet hur mycket jag pratade om denna hund innan vi skaffade henne och hur glad jag var då jag äntligen hade hittat henne. Själv såg jag det då bara som ett sätt att dra ut på något jag hade bestämt mig för.

Vad gör man? Ska jag dra tillbaka allt? Vill ju inte göra hon som är beredd öppna sitt hem för vår hund där hon nu varit i två dagar besviken heller, men sviker jag mig själv mera om jag inte säger som jag känner och hur osäker jag är.

Känner mig bara usel på alla sätt. Plötsligt gick det så snabbt.

Klart det känns tufft att omplacera men man sörjer ju en period sen vänjer man sig.

Men i ert fall undrar jag om hunden verkligen for så illa hos er, sällskapshund skriver du, många raser i grupp 9 kräver faktiskt inte så himla mycket och behöver inte dagliga långpromenader utan är nöjda med att vara med också, naturligtvis på individnivå.
Men i vårt moderna samhälle är det en otrolig hets om att aktivera hundarna jämt och ständigt.

 

[litenhimmel]

Nej, hon for inte illa. Hon är en chihuahua så kräver ej så mycket. Men jag kände så när vi många gånger bara tog oss runt halva kvarteret så hon skulle få göra sina behov. Hon valde annars vara rätt mycket för sig själv, förutom när vi skulle ut eller då vi myste lite i soffan. Fick ibland nåt skov att leka med nån leksak, men inte så att man kunde aktivera henne med det. Allt på hennes villkor med lek. Då fick man ibland slänga leksaken 5-10ggr och hon for efter och kom tillbaka med den. Sen var det klart typ så kände många gånger då vi var till min vän men som inte var alltför ofta pga avståndet att där fick hon mer komma till rätt då hon fick leka med sina kompisar för då sprang hon gärna runt med dem. For vi själva till hundrastgården och inga andra hundar va där förstod hon inte hon var fri och fick springa löst...
Sen som sagt har det varit jobbigt senaste året då mannen jobbat I ett annat land och då man ibland tänkt nu kan vi åka dit han är så kommer man på vi har en hund och man kan ej åka hur som mellan dessa länder utan att hunden ska avmaskas före och efter resan eller man avmaskar hunden i det landet strax innan man åker hem igen. Så det gjorde jag kände mig fast. Och vi har typ inga vänner här där vi bor som med kort varsel kan ställa upp som hundvakt utan det är mest min kompis som bor en timme bort. (Ofta i fel riktning dessutom) så att..
Och jag vet det är en avvänjningsperiod för oss också och det vore konstigt man ej kände något.

Men känns på riktigt jobbigt och var inte alls beredd på det här med mig själv. Känns som jag svikit / ser ner på mig själv så mycket och sen se barnen ledsna gör det värre. Samtidigt som jag tänker jag inte kan ta tillbaka henne för deras skull heller för man kommer ändå förr eller senare i livet behöva gå igenom och bearbeta vissa saker ändå och det är starkt inse med sig själv också och ha den insikten att det inte går/blev som man tänkt.

Men sen har barnen redan gått igenom mycket på senaste med vänner och så också och har sina utmaningar. En har bla just fått veta hon troligen har social ångest.

Att mina barn inte mått bra är också en orsak jag tagit detta beslut för jag känner jag behöver finnas där för dem och att jag nu kan lägga mer tid på dem och vi lättare kan göra saker och vara spontana ihop. Men så tänker jag också att hunden kanske ändå fast jag ej såg det var en viktig del för dem för att få må bra. Fast jag tyckte deras intresse svalnat rejält sen vi tog henne och de mer tyckte man tjatade då man påminde dem vems tur det var gå ut med henne på helgerna och efter skolan. Men de gjorde det ändå, ibland kunde de dock försöka få den andra ta deras tur. Precis som syskon gör...

 

[dobbis]

Gör det som du anser är rätt för hunden, är det aktiv vovve som vill ha/behöver motion mm så låt den stanna hos nuvarande vårdare.
Djur ska man inte sitta o hålla på för sin egen skull.

 

[Kajsalisa]

Nej, hon for inte illa. Hon är en chihuahua så kräver ej så mycket. Men jag kände så när vi många gånger bara tog oss runt halva kvarteret så hon skulle få göra sina behov. Hon valde annars vara rätt mycket för sig själv, förutom när vi skulle ut eller då vi myste lite i soffan. Fick ibland nåt skov att leka med nån leksak, men inte så att man kunde aktivera henne med det. Allt på hennes villkor med lek. Då fick man ibland slänga leksaken 5-10ggr och hon for efter och kom tillbaka med den. Sen var det klart typ så kände många gånger då vi var till min vän men som inte var alltför ofta pga avståndet att där fick hon mer komma till rätt då hon fick leka med sina kompisar för då sprang hon gärna runt med dem. For vi själva till hundrastgården och inga andra hundar va där förstod hon inte hon var fri och fick springa löst...
Sen som sagt har det varit jobbigt senaste året då mannen jobbat I ett annat land och då man ibland tänkt nu kan vi åka dit han är så kommer man på vi har en hund och man kan ej åka hur som mellan dessa länder utan att hunden ska avmaskas före och efter resan eller man avmaskar hunden i det landet strax innan man åker hem igen. Så det gjorde jag kände mig fast. Och vi har typ inga vänner här där vi bor som med kort varsel kan ställa upp som hundvakt utan det är mest min kompis som bor en timme bort. (Ofta i fel riktning dessutom) så att..
Och jag vet det är en avvänjningsperiod för oss också och det vore konstigt man ej kände något.

Men känns på riktigt jobbigt och var inte alls beredd på det här med mig själv. Känns som jag svikit / ser ner på mig själv så mycket och sen se barnen ledsna gör det värre. Samtidigt som jag tänker jag inte kan ta tillbaka henne för deras skull heller för man kommer ändå förr eller senare i livet behöva gå igenom och bearbeta vissa saker ändå och det är starkt inse med sig själv också och ha den insikten att det inte går/blev som man tänkt.

Men sen har barnen redan gått igenom mycket på senaste med vänner och så också och har sina utmaningar. En har bla just fått veta hon troligen har social ångest.

Att mina barn inte mått bra är också en orsak jag tagit detta beslut för jag känner jag behöver finnas där för dem och att jag nu kan lägga mer tid på dem och vi lättare kan göra saker och vara spontana ihop. Men så tänker jag också att hunden kanske ändå fast jag ej såg det var en viktig del för dem för att få må bra. Fast jag tyckte deras intresse svalnat rejält sen vi tog henne och de mer tyckte man tjatade då man påminde dem vems tur det var gå ut med henne på helgerna och efter skolan. Men de gjorde det ändå, ibland kunde de dock försöka få den andra ta deras tur. Precis som syskon gör...

Jag tycker det mesta du skriver kan ses från olika synvinklar visst vill man finnas för sina barn o andra sidan är hund en utmärkt stöd för ett barn med social svårighet att ta sig ut.
Chihuahua är är ju så liten så den kan aktiveras inomhus dessutom och brukar inte vara överdrivet sugna på att vara ute i kyla och slask.

Å andra sidan får hunden det bättre hos sin nya familj får ni kanske helt enkelt bara sörja en period och tänka på hundens bästa före era känslor.

 

[litenhimmel]

Gör det som du anser är rätt för hunden, är det aktiv vovve som vill ha/behöver motion mm så låt den stanna hos nuvarande vårdare.
Djur ska man inte sitta o hålla på för sin egen skull.

Hon är inte så aktiv eller behöver så mycket egentligen. En promenad på 2-4km om dagen räcker bra. Men var just det jag kände jag knappt hann med ibland heller. Blev bara halva kvarteret eller runt det så hon fick uträttat alla behov. Ibland ville hon inte ens gå ut om det var väldigt regnigt eller kallt. Kände också att då man ej fick leka med henne inne att hon var lite "tråkig". Minns barnen sa det också. De hade gärna busat mer än vad hon ville ibland. Men de gånger hon ville leka var det superglada. Sen tyckte de om gosa med henne och kolla om det såg nån katt i fönstret för katter älskade hon jaga bort från vår gård av nån orsak. Eller så ville hon kanske bara bli vän med dem...

 

[litenhimmel]

Jag tycker det mesta du skriver kan ses från olika synvinklar visst vill man finnas för sina barn o andra sidan är hund en utmärkt stöd för ett barn med social svårighet att ta sig ut.
Chihuahua är är ju så liten så den kan aktiveras inomhus dessutom och brukar inte vara överdrivet sugna på att vara ute i kyla och slask.

Å andra sidan får hunden det bättre hos sin nya familj får ni kanske helt enkelt bara sörja en period och tänka på hundens bästa före era känslor.

Så är det och så kände jag fram tills för knappt en vecka sen. Ju närmare dagen att de skulle komma kom blev det jobbigt och samma efter. Tänker också det blir super bara period gått. Som sagt så ser jag ju hon har det bra redan. Får fråga om vi får komma och hälsa på sen i sommar istället.

 

[Migo]

Har en renrasig hund av mindre ras som kom till oss för fyra år sedan direkt från uppfödaren. Hon var 14 månader när vi tog henne och är nu fem år. Pga ändrade familjeförhållanden som gjort att min man jobbat borta i annat land i längre perioder och jag varit ensam med våra barn och det mesta hemma hamnat på mig har jag känt mycket stress och tycker tiden för vår hund inte riktigt räckt till. Kännt mig usel då de dagliga lite längre promenaderna inte blivit av och vi bara kommit oss ut på kortare rastningar. Barnen har ju längre tid vi haft hunden (de är 12 och 16) kanske inte alltid heller visat så stort intresse utan kunnat ha andra saker att gå före, men har ändå alltid hjälpt till i den mån de kunnat. När min kompis som själv är uppfödare och har flera hundar hörde om mina tankar bjöd hon ut sig att ta hunden till sitt så vi skulle få känna hur det kändes vara utan henne i vår hemmiljö. Hon blev då där k nästan en och en halv vecka för en månad sedan. (Hon var van vara där då vi umgås så ofta vi kan trots lite på 1h bilresa emellan och hon passat henne då vi varit på resa) Under denna period tyckte vi hela familjen det kändes tomt att inte ha henne hemma, men mer än så vet jag inte om jag hann reflektera. Var glad då hon kom tillbaka, men kände också det gått bra vara utan henne så kände mig okej att omplacera.

Så bestämde mig sen inom ett par dagar att vi nog ska omplacera henne. Hade lagt ut annons redan ett par veckor innan kompisen hade henne hos sig så vi skulle få känna efter. Och nu då vi hade provat så kändes det rätt.

Jag valde ut en person som jag vet kommer ge henne allt jag själv önskar jag kunnat ge dagligen, men som jag/vi vissa dagar saknat ork för. De kom hit i lördags efter en för mig stressig vecka där jag känt jag inte fått riktigt ordentligt med tid med vår hund att gosa in i det sista. Så jag och min yngsta dotter tog henne på en sista utepromenad till skogen och fotade massa bilder. Personen jag valt som ev nytt hem kom hit , vi pratade, det kändes okej, deras hund och vår hälsade på varandra och det verkade lugnt så vi bestämde de kunde ta vår hund med sig hem för en prövotid på 1,5vecka. (De bor 2h bort) Jag och min yngsta flicka började gråta när hon skulle iväg, så vi fick vara ensamma en stund och säga hejdå.

Nu vet jag inte vad jag känner. Vi skrev ett avtal om prövotiden och vad som gäller. I avtalet står det att då prövotiden är slut ska vi utvärdera och gemensamt fatta beslut om hundens permanenta boende. Ett nytt kontrakt ska skrivas om hon ska överlåtas. Alltså själva köpebrevet.

Vi har enligt avtalet haft daglig kontakt och jag ser att allt verkar gå bra och idag (två dagar senare) har hennes hund och min nu aktivit börja ty sig till varandra så vi tror det kommer bli riktigt bra.

Men jag är helt sönder och upp och ner. Likaså mina barn, speciellt den yngsta. Detta har varit min drömhund sedan tonåren. Äldsta barnet som inte visat så mycket ledsamhet kom idag hem och sa de talat om hundar på mattelektionen. De brukar aldrig prata om hundar och plötsligt har de talats om hundar hela dagen i skolan. Hon tror det är ett tecken att vi nog ska lämna med vår hund iaf.

Jag försöker säga att det inte kommer bli så, det verkar gå bra med den ev nya ägaren. Ändå gråter jag och städa undan hennes saker som lämnat kändes så motigt och tungt. Känns som en bit av mig gått förlorad och jag vet ej om jag kan bli hel.

Samtidigt påminner jag mig själv om att detta säkert ändå är det bästa. Nu är hon ju hos en som bara har sina hundar tänka på eftersom de inte heller har barn och att hon kommer få så mycket tid som jag ensam med barnen så mycket senaste året inte kunnat ge.

Varför känner jag så här nu? Och inte då min vän hade hand om henne? Min vän sa t.o.m då hon kom tillbaks med henne att om det bara är avlastning jag behöver så vi försöka dela på det fram till sommaren. Hon vet hur mycket jag pratade om denna hund innan vi skaffade henne och hur glad jag var då jag äntligen hade hittat henne. Själv såg jag det då bara som ett sätt att dra ut på något jag hade bestämt mig för.

Vad gör man? Ska jag dra tillbaka allt? Vill ju inte göra hon som är beredd öppna sitt hem för vår hund där hon nu varit i två dagar besviken heller, men sviker jag mig själv mera om jag inte säger som jag känner och hur osäker jag är.

Känner mig bara usel på alla sätt. Plötsligt gick det så snabbt.

Såvida hunden inte far illa så tycker jag att "sålt är sålt", så fort avtal är skrivet. Prövotid är i min värld för att hunden ska få komma tillbaka om det inte fungerar i nya hemmet.

Det är tufft att släppa iväg en hund, men när man skakar hand på övertagandet så har man tagit det beslutet. Lek inte med andras tid och känslor genom att lämna ut på prov och sen ångra sig!

 

[Red_Chili]

Det är fullt förståeligt att ni tycker om hunden och därför vill ha den kvar. Men du/ni kom fram till att omplacera den för att ni inte kunde ge den tillräckligt, och ingenting kring det har väl ändrats? Ni har dessutom turen att ha hittat ett riktigt bra hem till hunden. Låt hunden stanna där, och om nya hemmet vill, behåll kontakten. Kanske kan ni i framtiden ställa upp som hundvakter om det skulle behövas tex?

 

[Bulldoozer]

Jag har omplacerat några hundar, grundkravet är alltid att hunden ska få det bättre i det nya hemmet än hos mig. I en omplacerings-situationen ät det hundens bästa man ska ha för ögonen, det finns ju en anledning till omplaceringen liksom.

Okej, ni saknar hunden nu? Ni är i sorg och det är naturligt. Säg att ni tar hem hunden, hamnar i samma hjulspår som innan kan du med handen på hjärtat säga att hunden har det bättre hos er än nya hemmet?

 

[bollen__]

Jag har omplacerat en gång, för att jag upplevde att hunden inte trivdes i flock utan ville vara ensamhund. Nu hamnade hon hos min svägerskas föräldrar så jag träffar ju henne regelbundet, men det var ändå alla jobbiga känslor när hon flyttade. En sorg fast hon lever. Vi hade prövoperiod, men den var ju bara från deras håll egentligen, jag kände inte att jag på nått sätt kunde säga att jag ville ha igen henne.
Efter ett tag känns det mest bra när jag ser hur fint hon fått det. Ibland kommer dippar när jag saknar henne och ångrar mig, men då tänker jag på att hon faktiskt har det bättre där, hon får all uppmärksamhet av två äldre som snart går i pension och förutom jobb är mest hemma. Här hade hon varit mkt mer ensam och vi reser ju en del också. Nä, hunden mår bra men jag sörjer och saknar, beslutet var dock rätt.
Tänker att det är naturligt att få såna känslor, jag tror beslutet är rätt för det. Annars hade man varken börjat fundera på det eller kunnat ta det.

 

[Tiffany]

Jag tycker att du ska prata med barnen om vad ni egentligen vill. Barnen är tillräckligt gamla för att förstå att ska hunden bo hos er så behöver de ta ett större ansvar för aktiviering av hunden.
Vi hade en liten sällskapsras när våra barn var i den åldern och ja ... det var ett evigt tjat om vem som skulle gå direkt hem och ut med henne efter skolan. Aktivera lite, sköta päls, hämta hos hundvakt, ge mat osv. Samtidigt betydde hunden så mycket för barnen och familjen. Våra barn är vuxna nu men dom pratar än idag vad med sådan värme om den hunden, dom lärde sig ta ansvar och dom var så fina med henne samtidigt som dom kunde vara verkligt tonårshemska mot oss vuxna. Idag kan jag tänka på hur våra arga humörsvängande tonåringar försvann in på sitt rum med hunden under armen. Hunden blev någon sorts "emotionell stötdämpare" och viktig i familjen. Vilken tur att jag inte omplacerade känner jag nu. (Båda barnen har egna hundar idag).
Ledsen om jag gjorde det svårare för dig nu men ni kanske behöver hunden också?

 

[Bulldoozer]

Jag tycker att du ska prata med barnen om vad ni egentligen vill. Barnen är tillräckligt gamla för att förstå att ska hunden bo hos er så behöver de ta ett större ansvar för aktiviering av hunden.
Vi hade en liten sällskapsras när våra barn var i den åldern och ja ... det var ett evigt tjat om vem som skulle gå direkt hem och ut med henne efter skolan. Aktivera lite, sköta päls, hämta hos hundvakt, ge mat osv. Samtidigt betydde hunden så mycket för barnen och familjen. Våra barn är vuxna nu men dom pratar än idag vad med sådan värme om den hunden, dom lärde sig ta ansvar och dom var så fina med henne samtidigt som dom kunde vara verkligt tonårshemska mot oss vuxna. Idag kan jag tänka på hur våra arga humörsvängande tonåringar försvann in på sitt rum med hunden under armen. Hunden blev någon sorts "emotionell stötdämpare" och viktig i familjen. Vilken tur att jag inte omplacerade känner jag nu. (Båda barnen har egna hundar idag).
Ledsen om jag gjorde det svårare för dig nu men ni kanske behöver hunden också?

Så om man inte har tid med hund, har dåligt samvete och känner att hunden kan få ett bättre liv någon annanstans så ska man behålla den i terapisyfte till barnen ändå?

Alltså, förlåt men hunden är en levande varelse med egna behov. Kan man inte möta de behoven ska man inte ha hund PUNKT.

Jag tycker att det är värdefullt för barn att växa upp med djur, absolut. Det finns dock djur som kräver mindre och som är nöjda med mindre än en hund samt är enklare att hålla (kanske även med en artfrände). Vill man dock inte lägga energi på att djuret ska ha det den behöver inte för att överleva utan gör att ha ett bra liv med sina behov tillgodosedda så ska man inte ha djur PUNKT.

Sen barn i den åldern lovar lätt mer än de sen förmår att göra, man kan inte lägga det på dom utan fundera igenom vad man själv kan/vill göra när/om de tappar intresset.

 

[Bulldoozer]

@Tiffany alltså jag skulle aldrig palla att ett djur var nåt man behöver tjata på sina barn att ta om hand, aldrig. Då tar man om hand själv eller hittar ett nytt hem till den istället för att det ska bli en källa till tjat och irritation..

 

[litenhimmel]

Det är fullt förståeligt att ni tycker om hunden och därför vill ha den kvar. Men du/ni kom fram till att omplacera den för att ni inte kunde ge den tillräckligt, och ingenting kring det har väl ändrats? Ni har dessutom turen att ha hittat ett riktigt bra hem till hunden. Låt hunden stanna där, och om nya hemmet vill, behåll kontakten. Kanske kan ni i framtiden ställa upp som hundvakter om det skulle behövas tex?

Tror det är lite det att hennes nya hem är 2h bort och är väl kanske avståndet som är det svåra och möjligheten hälsa på. Ska iaf fråga om vi får komma dit i sommar och se nya hemmet. Och jag hoppas vi kan ha nån kontakt. Och nej, just nu kan jag ej lova hon skulle ha det bättre här. Finns ju orsaker, men klart man ändå börjar gruva sig och speciellt då min vän ändå hade lovat avlastning fram till sommaren. För som sagt har det varit mycket inom familjen som lett till detta tunga och svåra beslut.

 

[Kajsalisa]

Tror det är lite det att hennes nya hem är 2h bort och är väl kanske avståndet som är det svåra och möjligheten hälsa på. Ska iaf fråga om vi får komma dit i sommar och se nya hemmet. Och jag hoppas vi kan ha nån kontakt. Och nej, just nu kan jag ej lova hon skulle ha det bättre här. Finns ju orsaker, men klart man ändå börjar gruva sig och speciellt då min vän ändå hade lovat avlastning fram till sommaren. För som sagt har det varit mycket inom familjen som lett till detta tunga och svåra beslut.

Du verkar otroligt velig.

 

[Wenniz]

Att omplacera är skitsvårt. Ett rätt val behöver inte vara ett lätt val. Jag valde att omplacera/sälja min soul dog till polisen av olika skäl.
Även om beslutet var rätt, så sörjer vi fortfarande. Men sorg är en naturlig process. Men trösten i det hela är att han har en familj som älskar honom och hunden mår prima i sitt nya liv.

Som vuxen skulle jag inte lägga ansvaret på barnen och sista ordet har man som vuxen eftersom huvudansvaret ligger på en själv.
Du bör ta ett beslut relativt snart, för din skull och den som har hunden på prov för att respektera dens känslor också.

 

[Tiffany]

@Tiffany alltså jag skulle aldrig palla att ett djur var nåt man behöver tjata på sina barn att ta om hand, aldrig. Då tar man om hand själv eller hittar ett nytt hem till den istället för att det ska bli en källa till tjat och irritation..

Jag håller helt med. Är hunden endast en källa till tjat och irritation och dåligt samvete så omplacera absolut.,
Men jag tog ett exempel från vår familj när jag hade svårt att få ihop det och vår hund var då trots allt en stor tillgång i familjen och var en älskad familjemedlem. Men så klart beror det på situationen.

 

[Motacilla]

Nu kommer jag att vara lite ofin och kanske inte så snäll, MEN alltså om ni inte ens orkat gå runt kvarteret med hunden, varför ska ni då ha tillbaka den?

Det är ju inte rätt mot hunden att bo i en familj där den nätt och jämnt får komma ut.

Klart det är en sorg att omplacera, men ibland måste man inse att det inte fungerar och att nån annan kan ge hunden ett bättre hem än man själv kan.

 

[co-SMAD4]

Tänk så här: Vad finns det för god grund att ta tillbaka hunden på egentligen? Ingen. Barnen är inte intresserade, upplever henne tråkig och du får tjata dom till att gå ut med hunden. Om hunden kommer tillbaka kommer det snart vara tillbaka på den rutan med korta promenader igen.
Situationen har inte förändrats.