Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
KL
som t ex Havreflinga föreslår
Alltså, jag menar inte att du inte borde haft barn, jag tycker bara det är lite magstarkt att å ena sidan tycka att i princip ingen borde skaffa barn, och sen urskulda sitt eget barnafödande med att man hittade barnet i magen och således inte kan ställas till ansvar för sitt beslut att bli förälder.
Jag förespråkar en lagstiftning där det är möjligt - med donatorns medgivande - att donera de frysta embryon som redan finns på våra IVF-kliniker och som bara ska förstöras eller gå till forskning. En högst pragmatisk syn alltså.
Nej idag sker ingen prövning av föräldrar i IVF-sammanhang, tack gode gud för det,
Jag tror nog att jag glömde bort barnets perspektiv, vad är bäst för mitt barn? Jag vill tro att det går att ha en rimlig ståndpunkt utan att för den skull bli inmotad i ett kristdemokratiskt hörn (något som för MIG går tvärsemot alla mina grundvärderingar).
Men med ditt resonemang borde samhället alltså inte ha slösat resurser på att göra mig gravid, med tanke på de två faktorerna?
Jag ser inte den stora skillnaden mellan IVF och adoption, särskilt inte som det ju är många som adopterar just för att de är infertila, inte för att de vill adoptera? Detta faktum gör väl på sätt och vis skillnaden mindre?
(När jag själv har tänkt på det för egen del, så hade jag i så fall adopterat för att jag ville adoptera, inte för att jag inte kunde få barn.)
Jag håller med. Jag ser heller inte längtan som någon garanti för gott föräldraskap. Bland de jag känner som verkligen kämpat och längtat, finns det några som har förvånat mig med sin negativa inställning till barnen när de äntligen blev till.
Så känner jag och min man oxå. Om vi skulle donera ägg eller spermier skulle vi ha en så lång kravlista på föräldrarna att ingen ens skulle orka läsa.
Det är så intressant att få höra mer om processen som ni går igenom för att få adoptera. Jag läste din tråd förut när ni precis tagit steget och har funderat över hur det går för er. Lycka till med allt!
Snälla, tolka mig inte så himla hårdhänt. Det finns ingen anledning.
Jag undrade lite ut i luften över den principiella skillnaden mellan att pröva adopterande föräldrar resp IVF-föräldrar. Att därav dra slutsatsen att jag tycker att reglerna för adoption borde gälla för din IVF är synnerligen förhastat. Och hårdhänt.
Det där med bostadsstorleken är ju särskilt intressant, med tanke på att de adopterade jag känner från Asien alla och oavsett ålder har en stark tendens att ogilla att vara ensamma i ett rum överhuvudtaget.
De där hälsokraven säger inte mig så mycket. Jag vet inte om de är rimliga eller inte.
Jag hade länge tänkt adoptera, men det kan/kunde jag inte göra med nuvarande partner, av hälsoskäl. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det heller. Sen kom fosterbarnet i vår väg, och då blev adoption inaktuellt även därför.
Skärpa till dig kan du göra själv. Här står det att du skriver att du vill ha en lång kravlista och jag medger att jag drog ut resonemanget en bit, men andemeningen är densamma. på dig själv.
Jag tror faktiskt inte att det faktum att vi bodde i en tvåa när barnet blev till, eller ålderskillnaden mellan mig och min man på ett reellt sätt inverkar negativt på vår föräldraförmåga. Men med ditt resonemang borde samhället alltså inte ha slösat resurser på att göra mig gravid, med tanke på de två faktorerna?
Det är ett beslut vi aldrig ångrat. Vi VILL verkligen adoptera och jag brukar säga att för vår del har vår infertilitet varit det bästa som hänt oss - annars hade vi kanske aldrig väntat barn på detta fantastiska sätt! För hade vi blivit gravida utan problem från början hade vi aldrig ställts inför de tankar och känslor som vi gjort nu och frågan är då om vi någonsin adopterat också.
Jag har ganska få färdiga åsikter i ämnet, förutom att jag inte tycker att ensamstående borde få inseminera. Men jag vill ändå vara med och läsa och tänka. Det är bäst att klargöra det, så det inte blir en massa hårda ord i onödan.
För att komma fram till en åsikt måste man nog börja i sina egna känslor och antaganden. Med stöd från andra kan man bena ut vad som är fördomar, bagage från tidigare upplevelser och annat som kanske skymmer sikten.
Men det ställer stora krav på de som deltar i diskussionen. Om vi hugger direkt kommer ingen av oss att se eller lära något nytt.
Särskilt av den typen som Cattan beskriver ovan, där kvinnor ska anpassa sina liv extra mycket så att "varan" kan ge ordentlig avkastning (inga sjuka eller skadade barn ska alltså behöva "drabba" föräldrarna som köper surrogatbarn). Det verkar verkligen upplagt för en högst oetisk verksamhet, tycker jag.
Jag drar bara de logiska slutsatserna av vad du skriver.
hur kan man då ge sig till att ta hand om ett fosterbarn?
Att tro att man ska kunna diskutera frågan om vem som ska få ha barn
Det intressanta, som jag har lärt mig i den här tråden, är att många som själva inte har fertilitetsproblem anser att de som är barnlösa bör så förbli, av olika anledningar.
Att fertilitetsbehandlingar alltså är kontroversiella.
Jag säger inte att IVF-föräldrar borde testas likt adopterande föräldrar, jag undrar bara helt stilla vilken man tycker att skillnaden är? I stort sett skulle man ju kunna hävda att chansen att ett svenskt föräldrapar är bättre än ett barnhem i något fattigt land är så stor att prövningar av adopterande föräldrar är ren överkurs? Vad vet jag?