vem har rätt att skaffa barn?

Sv: vem har rätt att skaffa barn?

En bekants pappa kände sådan samhörighet med sina kusiner... Alla viste om det utom han. Han fick veta det när han var 60+...
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Alltså, jag menar inte att du inte borde haft barn, jag tycker bara det är lite magstarkt att å ena sidan tycka att i princip ingen borde skaffa barn, och sen urskulda sitt eget barnafödande med att man hittade barnet i magen och således inte kan ställas till ansvar för sitt beslut att bli förälder.

Men hur sjutton ska jag skriva om saker som hände för 20 år sen?? Det hinner ju hända saker med en själv på vägen!

Det finns ju brott med så lång preskriptionstid, så vissa handlingar kan man ju formellt ställas till ansvar för även med 20 års fördröjning. Men jag kan tänka mig att det finns fall då man inte helt och fullt och så att säga inifrån kan identifiera sig med den man var då brottet begicks.

Trots en pragmatisk syn på aborter och en normal allmänbildning i sammanhanget, innebar "hittandet" att jag upplevde att barnet fanns, var en person, och således borde tas om hand, liksom alla barn.

Jag tycker ju inte att de flesta av de där föräldrarna med högst vanliga brister, mig själv inberäknad, borde fråntas sina barn och inte att de borde förhindras att skaffa barn. Jag vill bara inte själv bidra aktivt, och jag har ju inte tex ett arbete där jag öht kommer i kontakt med frågan. Jag är övertygad om att jag passar dåligt som barnmorska, tex, och jobbar inte heller i det yrket.

Donera ägg eller bli surrogatmamma skulle jag säkert inte ens om jag tänkte enbart det bästa möjliga om föräldrar, föräldraskap, familjenormer, kärnfamiljer osv - av samma skäl som du nämnde. Det verkar vidrigt rent kroppsligt att donera ägg, och att gå gravid av ren osjälviskhet och inte ens få en liten bebis för besväret - nej tack, så roligt är det verkligen inte. Vilket jobb som helst framstår som mer lockande för mig.

Och jag tycker verkligen verkligen att de här rådande barn- och familjenormerna vore väl värda att ställa under synnerligen kritisk granskning. Kanske gör min egen unge mig mindre trovärdig i den synpunkten, men jag kan ju inte gärna förskjuta honom för att uppnå den trovärdigheten i så fall? Själv tycker jag att valet att ha fosterbarnet och valet att ständigt ta barn i försvar säger mer om mig i relation till hela familje- och barnköret, än vad den biologiske sonens existens gör. Det är inte barn jag har svårt att hantera, utan föräldrar och föräldraskap inklusive mitt eget.

Jag förstår att barnlöshet är oerhört plågsamt för de drabbade, och jag hoppas verkligen för din skull att det här går bra.

Men det hindrar inte att jag tycker att hela "grejen" kring barnlöshet är intressant, och att det bland annat är intressant vilket slags vikt det tillskrivs. Det är väl inte konstigare än att jag själv bisexuell intresserar mig för heteronormativitet o dyl?

Precis som det är intressant att man blir så olika bemött (kanske särskilt) som kvinna beroende på om man har barn eller inte. Jag uppskattar inte alls särskilt mycket att känna att jag "duger" eller "får" uttala mig, sedan den jag pratar med fattat att jag har barn själv. Tvärtom.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag förespråkar en lagstiftning där det är möjligt - med donatorns medgivande - att donera de frysta embryon som redan finns på våra IVF-kliniker och som bara ska förstöras eller gå till forskning. En högst pragmatisk syn alltså.

Ok, det har jag ingen uppfattning om. Förutom att frivilligheten är jätteviktig. Och att det är värre att donera ofrivilligt än att inte få donera frivilligt.

Nej idag sker ingen prövning av föräldrar i IVF-sammanhang, tack gode gud för det,

Alltså, jag tycker inget särskilt och de saker med föräldraskap som jag har problem med kan man ändå inte pröva, men varför är det principiellt upprörande om man så att säga som "motprestation" för den här hjälpen från samhället måste testas? Flera av samhällets hjälpinsatser kräver ju olika former av motprestation.

Jag ser inte den stora skillnaden mellan IVF och adoption, särskilt inte som det ju är många som adopterar just för att de är infertila, inte för att de vill adoptera? Detta faktum gör väl på sätt och vis skillnaden mindre?

(När jag själv har tänkt på det för egen del, så hade jag i så fall adopterat för att jag ville adoptera, inte för att jag inte kunde få barn.)

Jag tror nog att jag glömde bort barnets perspektiv, vad är bäst för mitt barn? Jag vill tro att det går att ha en rimlig ståndpunkt utan att för den skull bli inmotad i ett kristdemokratiskt hörn (något som för MIG går tvärsemot alla mina grundvärderingar).

Jag vet inte? Om man jämför med rimligt jämförbara länder har ju Sverige extremt lång föräldraledighet (Danmnark hade tex fem månader senast jag hörde något om det), och vad jag vet finns det inget som tyder på att svenska barn mår bättre än tex danska barn?

Jag tycker att det är en lite konstig självöverskattning att tro att man själv - "den heliga modern" - är så himla unikt avgörande fantastiskt underbar för barnet. Jag gillade att barnet ganska tidigt hade ett eget - välanpassat! - sammanhang ute i världen, där de vuxna också var på "barnets sida", och även skulle ha försvarat barnet mot mig i olika frågor om de menat att det behövdes. (I det lilla skedde det också, vilket jag bara var glad för.)

Dagis verkar ofta mer barnvänligt än många familjer, tycker jag.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Fast det är ju inte riktigt sant att det inte görs någon prövning av IVF-föräldrar, för det gör det. Men ur medicinsk synpunkt, för att säkerställa att det är lönt för samhället att göra insatsen. Alltså får man t ex inte ha för högt bmi (övervikt minskar chansen att bli gravid) eller vara för gammal (efter 38 har kvaliteten på äggen sjunkit för mycket för att man anser det värt att försöka med allmänna medel). Så måste också vara frisk, inga könssjukdomar eller annat.

Kan man bli gravid på naturlig väg är det ju ingen som hindrar en överviktig 39-åring med klamydia att bli gravid, utan man försöker hjälpa den blivande mamman med de resurser som står till buds.

Alltså ställs högre krav för IVF än för en vanlig graviditet.

För egen del är jag glad att det inte är adoptivregler som gäller för IVF, för då hade jag inte varit gravid nu. Vi bor i en tvåa, exempelvis (planerar att flytta till större med tiden, men så länge det är vi två funkar en tvåa utmärkt), det får man inte göra om man adopterar. Och det är 13 år mellan mig och min man, det får det inte heller vara om man ska adoptera.

Jag tror faktiskt inte att det faktum att vi bodde i en tvåa när barnet blev till, eller ålderskillnaden mellan mig och min man på ett reellt sätt inverkar negativt på vår föräldraförmåga. Men med ditt resonemang borde samhället alltså inte ha slösat resurser på att göra mig gravid, med tanke på de två faktorerna?
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Men med ditt resonemang borde samhället alltså inte ha slösat resurser på att göra mig gravid, med tanke på de två faktorerna?

Snälla, tolka mig inte så himla hårdhänt. Det finns ingen anledning.

Jag undrade lite ut i luften över den principiella skillnaden mellan att pröva adopterande föräldrar resp IVF-föräldrar. Att därav dra slutsatsen att jag tycker att reglerna för adoption borde gälla för din IVF är synnerligen förhastat. Och hårdhänt.

Det där med bostadsstorleken är ju särskilt intressant, med tanke på att de adopterade jag känner från Asien alla och oavsett ålder har en stark tendens att ogilla att vara ensamma i ett rum överhuvudtaget. :D

De där hälsokraven säger inte mig så mycket. Jag vet inte om de är rimliga eller inte.

Jag hade länge tänkt adoptera, men det kan/kunde jag inte göra med nuvarande partner, av hälsoskäl. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det heller. Sen kom fosterbarnet i vår väg, och då blev adoption inaktuellt även därför.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag ser inte den stora skillnaden mellan IVF och adoption, särskilt inte som det ju är många som adopterar just för att de är infertila, inte för att de vill adoptera? Detta faktum gör väl på sätt och vis skillnaden mindre?

(När jag själv har tänkt på det för egen del, så hade jag i så fall adopterat för att jag ville adoptera, inte för att jag inte kunde få barn.)

En skillnad är ju att en adoption är en väldigt kostsam process, i vissa länder är det uppemot 250-300 000 man får betala. Det är ju inte bara så där till att göra även om man VILL adoptera.

Jag har alltid velat adoptera, men när vi började prata barn här hemma så var det ändå det naturliga steget att ta försök till biobarn. Det ville inte ta sig och vi påbörjade en utredning. Det visade på dåliga (i princip inga) chanser att bli gravid på egen hand. Det räckte för oss att veta så vi avbokade resten av besöken och satte istället upp oss i adoptionskö. Det är ett beslut vi aldrig ångrat. Vi VILL verkligen adoptera och jag brukar säga att för vår del har vår infertilitet varit det bästa som hänt oss - annars hade vi kanske aldrig väntat barn på detta fantastiska sätt! För hade vi blivit gravida utan problem från början hade vi aldrig ställts inför de tankar och känslor som vi gjort nu och frågan är då om vi någonsin adopterat också. Jag vet inte. Jag trodde ju innan vi påbörjade detta att det skulle vara så omständligt, hårt och jobbigt att adoptera så att även om vi ville så skulle det inte vara för oss. Inte rörande själva BARNET alltså utan processen innan och under tiden.

Vi pratar ibland om syskon även om vi inte ens fått vårt första barn ännu och har gått med i tre organisationer för att på så vis kunna spara lite kötid till framtida syskon. Men tänk om vi inte har råd med en andra, tredje adoption då? Där är ju den aspekten igen. Även om vi inte har en önskan om att bli gravida så önskar vi kanske syskon till vårt barn och då är det möjligt att vi får ta upp infertilitetsutredningen igen. Det kanske är det bästa rent ekonomiskt för oss att göra då.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Och just det - vi fick megivande fastän vi bor i en tvåa :) Det där är nog olika hårt beroende på vart man bor vad jag har märkt när man pratar runt med folk i olika delar av landet.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Det är så intressant att få höra mer om processen som ni går igenom för att få adoptera. Jag läste din tråd förut när ni precis tagit steget och har funderat över hur det går för er. Lycka till med allt! :)
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag håller med. Jag ser heller inte längtan som någon garanti för gott föräldraskap. Bland de jag känner som verkligen kämpat och längtat, finns det några som har förvånat mig med sin negativa inställning till barnen när de äntligen blev till.



Så känner jag och min man oxå. Om vi skulle donera ägg eller spermier skulle vi ha en så lång kravlista på föräldrarna att ingen ens skulle orka läsa.:p

Skärpa till dig kan du göra själv. Här står det att du skriver att du vill ha en lång kravlista och jag medger att jag drog ut resonemanget en bit, men andemeningen är densamma. :mad: på dig själv.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Det är så intressant att få höra mer om processen som ni går igenom för att få adoptera. Jag läste din tråd förut när ni precis tagit steget och har funderat över hur det går för er. Lycka till med allt! :)

Men gulle, tack! :love:
Just nu är det bara en evig väntan. Har stått i kö i 1½ år nu och har säkert minst lika lång tid kvar. Men tiden lyckas på nåt sätt gå ändå...
Nu har vi tagit tag i en flytt som vi pratat om att göra ett tag, men som tidigare har stannat vid just prat. I januari flyttar vi och även om det är lite skrämmande att börja om igen på ny ort gör vi det för att vi då kommer bo på "rätt" plats när vi får barn. Nära familj och fler vänner. Vi vill ju inte slita upp Liten med rötterna igen så jag vet att vi gör rätt i att ta tag i det nu även om det såklart känns jobbigt...

Förlåt OT...
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Snälla, tolka mig inte så himla hårdhänt. Det finns ingen anledning.

Jag undrade lite ut i luften över den principiella skillnaden mellan att pröva adopterande föräldrar resp IVF-föräldrar. Att därav dra slutsatsen att jag tycker att reglerna för adoption borde gälla för din IVF är synnerligen förhastat. Och hårdhänt.

Det där med bostadsstorleken är ju särskilt intressant, med tanke på att de adopterade jag känner från Asien alla och oavsett ålder har en stark tendens att ogilla att vara ensamma i ett rum överhuvudtaget. :D

De där hälsokraven säger inte mig så mycket. Jag vet inte om de är rimliga eller inte.

Jag hade länge tänkt adoptera, men det kan/kunde jag inte göra med nuvarande partner, av hälsoskäl. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det heller. Sen kom fosterbarnet i vår väg, och då blev adoption inaktuellt även därför.

Jag drar bara de logiska slutsatserna av vad du skriver. Jag har svårt att se hur ett resonemang kan vara rimligt på ett principiellt plan, men inte på ett praktiskt? Det är ju som att komma på teorier som stämmer på ett principiellt plan, men inte går att applicera i praktiken, eftersom de bara fungerar på en abstrakt och inte på en konkret nivå. Det är ju där resonemanget prövas, för mig - ok, det låter bra i teorin, men i praktiken skulle konsekvenserna bli a), b) och c). Fortfarande vettigt? Om ja, ett rimligt resonemang, om nej, en tankefigur utan verklighetsförankring.

Jag har fortfarande mycket svårt att få ihop ditt resonemang kring detta med barn, som tillåter dig själv att ha både biologiska (för att du var ung och dum) och fosterbarn (för att det blev så), men inte andra att ha varken det ena eller det andra, med motiveringen att de inte är goda nog som föräldrar. Om det var ok i ditt liv att det bara blev och du inte begrep bättre, och nu är äldre och klokare, varför inte för andra? Om det som gäller för dig också gäller för andra, så är det alltså bara rätt för unga och dumma att skaffa barn, under förutsättning att det är oplanerat, men den som skaffar barn med vilje gör fel? Ok om det är en slump, fel om det är ett medvetet beslut?

Och dessutom, om du nu tycker att det i allmänhet fel att människor tar på sig föräldraansvar, eftersom de flesta är inkapabla till det, hur kan man då ge sig till att ta hand om ett fosterbarn? Räcker det inte att som ung och dum utsatt ett barn för dåliga föräldrar, ska man göra så med ett barn till? Om jag hårddrar lite.

Alltså, jag kan förstå ett mycket misantropiskt resonemang om att nästan inga människor borde skaffa barn, varken biologiska, adopterade eller fosterbarn, att föräldrarollen är så svårt och barn så krävande att det vore bättre att mänskligheten dog ut och barnen aldrig föddes än att de utsätts för dåligt föräldraskap - men inte om den tanken kombineras med ett stort undantag för egen del, där det som är fel för andra är helt ok för egen del (eftersom man själv - till skillnad från andra då? - var ung, dum, råkade bli och inte visste bättre). En misantropi som omfattar alla människor utom en själv klingar falskt i mina öron.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Skärpa till dig kan du göra själv. Här står det att du skriver att du vill ha en lång kravlista och jag medger att jag drog ut resonemanget en bit, men andemeningen är densamma. :mad: på dig själv.

Om du drar ut resonemanget för min del, blir det meningslöst att diskutera. Meningen med en diskussion är ju att jag berättar mina åsikter, och du dina.

Det är en stor skillnad mellan att berätta om sina personliga känslor, och att formulera en ståndpunkt som man vill ska gälla alla.

Min känsla är: Jag litar inte tillräckligt på alla människors föräldraduglighet, så jag vill inte medverka personligt till att de ska få barn (om jag inte får väldigt stor insyn).

Men jag utgår inte från att alla andra oxå känner så. Jag tycker inte alls att det är fel att män och kvinnor lämnar sperma/ägg utan att ställa upp villkor för mottagarna.

Det vore ju som att argumentera: Jag tycker inte om glass. Alltså föreslår jag att glass ska förbjudas!
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag har ganska få färdiga åsikter i ämnet, förutom att jag inte tycker att ensamstående borde få inseminera. Men jag vill ändå vara med och läsa och tänka. Det är bäst att klargöra det, så det inte blir en massa hårda ord i onödan.

För att komma fram till en åsikt måste man nog börja i sina egna känslor och antaganden. Med stöd från andra kan man bena ut vad som är fördomar, bagage från tidigare upplevelser och annat som kanske skymmer sikten.

Men det ställer stora krav på de som deltar i diskussionen. Om vi hugger direkt kommer ingen av oss att se eller lära något nytt.

Jag tror faktiskt inte att det faktum att vi bodde i en tvåa när barnet blev till, eller ålderskillnaden mellan mig och min man på ett reellt sätt inverkar negativt på vår föräldraförmåga. Men med ditt resonemang borde samhället alltså inte ha slösat resurser på att göra mig gravid, med tanke på de två faktorerna?

Oavsett om man får barn via IVF, adoption eller samlag, så tror jag inte att faktorer som boende eller ålderskillnad har någon som helst betydelse för föräldrarnas förmåga att ge barn trygghet, kärlek och självkänsla.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Det är ett beslut vi aldrig ångrat. Vi VILL verkligen adoptera och jag brukar säga att för vår del har vår infertilitet varit det bästa som hänt oss - annars hade vi kanske aldrig väntat barn på detta fantastiska sätt! För hade vi blivit gravida utan problem från början hade vi aldrig ställts inför de tankar och känslor som vi gjort nu och frågan är då om vi någonsin adopterat också.

Det låter underbart, tycker jag. Jag skulle önska att alla som adopterar verkligen vill och laddar inför att hjälpa barnet med de känslor och frågor som uppkommer kring identiteten (och det faktum att de på samma gång är oönskade/övergivna och önskade/efterlängtade). Att de ser det som en utmaning, utöver alla de andra utmaningarna det innebär att vägleda en ny, liten människa ut i livet.

Kanske är IVF att föredra för de som inte vill ha den här extra dimensionen i sitt föräldraskap...?

Men när det gäller surrogatmödrar och ägg-/spermadonation...vad vet man hittills om hur det påverkar barnens tankar/känslor kring identitet, tillhörighet och egenvärde?

Känner barnet något band till en kvinna som enbart lånat ut sin livmoder? Alltså när det kommer från pappas spermie och mammans ägg, men vuxit fram i en tredje person?
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag har ganska få färdiga åsikter i ämnet, förutom att jag inte tycker att ensamstående borde få inseminera. Men jag vill ändå vara med och läsa och tänka. Det är bäst att klargöra det, så det inte blir en massa hårda ord i onödan.

För att komma fram till en åsikt måste man nog börja i sina egna känslor och antaganden. Med stöd från andra kan man bena ut vad som är fördomar, bagage från tidigare upplevelser och annat som kanske skymmer sikten.

Men det ställer stora krav på de som deltar i diskussionen. Om vi hugger direkt kommer ingen av oss att se eller lära något nytt.

Så kan det vara. Men betyder det att man inte kan diskutera med varandra i det fall det faktiskt finns en åsikt? För jag tror faktiskt inte att Petruska inte har någon åsikt här, eller inte har tänkt igenom saken. Jag tror att hon har tänkt länge och noga på frågor om barn och föräldrar.

Att tro att man ska kunna diskutera frågan om vem som ska få ha barn, och framförallt vilka som inte borde få barn, utan att känslor blir involverade är nog en fruktlös förhoppning. För det är ju just känslorna som gör att folk vill ha barn, eller inte ha barn.

Det intressanta, som jag har lärt mig i den här tråden, är att många som själva inte har fertilitetsproblem anser att de som är barnlösa bör så förbli, av olika anledningar. Att fertilitetsbehandlingar alltså är kontroversiella. Det är en attityd som jag inte stött på utanför Buke, och som jag inte hade en aning om var så utbredd.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Särskilt av den typen som Cattan beskriver ovan, där kvinnor ska anpassa sina liv extra mycket så att "varan" kan ge ordentlig avkastning (inga sjuka eller skadade barn ska alltså behöva "drabba" föräldrarna som köper surrogatbarn). Det verkar verkligen upplagt för en högst oetisk verksamhet, tycker jag.

Håller med om detta.

MEN, jag anser att diskussionen blir väldigt svart-vit.

Det finns ju faktiskt en del fall (de flesta?) där surrogatbarn delvis eller faktiskt till och med helt och hållet är biologiska barn till de föräldrar som "köper barnet". :crazy: I vårt fall skulle det inte handla om att "köpa ett barn" utan om att "köpa tjänsten graviditet" eller "köpa livmoderplats".

Många gånger är väl anledningen till att man just väljer surrogatmamma istället för att adoptera just att man vill ha en biologisk anknytning? Så antingen är det ett eget ägg med donerad sperma eller så är det tvärtom.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag drar bara de logiska slutsatserna av vad du skriver.

Då är det väl jag som uttrycker mig otroligt dåligt, då. Det är ju ändå lite konstigt med logiska slutsatser av vad någon säger, som denne någon inte alls känner igen sig i? Om du faktiskt tror att jag har tänkt mycket på det här, så verkar det väl konstigt att jag aldrig ens skulle ha slagits av vad som är slutsatserna av vad jag tänker?

Jag försvarar öht inte min familjebildning, jag har på sin höjd beskrivit den. Jag hävdar däremot att det är rätt att jag inte har vridit nacken av sonen, och det inte bara av juridiska skäl.

Jag säger inte att IVF-föräldrar borde testas likt adopterande föräldrar, jag undrar bara helt stilla vilken man tycker att skillnaden är? I stort sett skulle man ju kunna hävda att chansen att ett svenskt föräldrapar är bättre än ett barnhem i något fattigt land är så stor att prövningar av adopterande föräldrar är ren överkurs? Vad vet jag?

hur kan man då ge sig till att ta hand om ett fosterbarn?

Att låta barn vara övergivna, när man relativt lätt kan åtgärda det, måste väl vara bland det sämsta man kan göra mot barn? Vad av det jag säger tolkar du som att det vore fel enligt mig att ta hand om övergivna barn? Jag har snarare dåligt samvete för att jag tar hand om för få sådana.

Att barnlängtande föräldrar inte längtar efter just de övergivna tonåringarna är ju ställt utom allt tvivel, så då är det väl helt okej att jag i alla fall har uthärdat att bo med en av dem?

Att tro att man ska kunna diskutera frågan om vem som ska få ha barn

Men jag tycker inte att jag diskuterar vem som "får" ha barn. Det får väl alla som kan få tag på en unge på det ena eller andra sättet (inom lagens ram, kanske, kidnappning är väl att ta i, det tycker jag ju inte att man får göra).

Det intressanta, som jag har lärt mig i den här tråden, är att många som själva inte har fertilitetsproblem anser att de som är barnlösa bör så förbli, av olika anledningar.

Du menar naturlighetsivrarna? De kan väl inte vara så många?

Att fertilitetsbehandlingar alltså är kontroversiella.

Det tycker inte jag. Inte mer än vilket föräldraskap som helst.

Jag tycker att väldigt mycket av vad vår kultur - eller vad man ska kalla det - säger och gör som har med barn att göra är om inte kontroversiellt så i alla fall märkligt och intressant, och så tycker jag följaktligen även om fertilitetsvård. Men jag tycker absolut inte att fertilitetsvård är någon stor del av det där som är märkligt och intressant kring synen på barn och föräldraskap. Däremot kanske en tydlig illustration av en del av det, men det är ju en annan sak.
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Jag säger inte att IVF-föräldrar borde testas likt adopterande föräldrar, jag undrar bara helt stilla vilken man tycker att skillnaden är? I stort sett skulle man ju kunna hävda att chansen att ett svenskt föräldrapar är bättre än ett barnhem i något fattigt land är så stor att prövningar av adopterande föräldrar är ren överkurs? Vad vet jag?

Skillnaden ar barnen. De adopterade barnen har i princip alltid ett trauma och/eller ett overgivande bakom sig, och de ska INTE behova uppleva det igen. Darfor provas foraldrarna ur lamplighetssynpunkt. Det blir inte alltid ratt iallafall, men man lyckas nog eliminera ganska sa manga olampliga (foraldrar) genom den processen. Barnens trauma och overgivande medfor oftast aven andra dimensioner pa svarigheter som biologiska foraldrar inte behover tanka pa, darfor maste prospektiva adoptivforaldrar fa kunskap i hur man hanterar detta och insikt sa att de vet vad de ger sig in pa och om de vill fortfolja.
Allt for barnets basta :)
DEt ar for ovrigt inte alls saket att svenska adoptivforaldrar ar battre for barnet an fattiga sadana i barnets hemland och det ar ocksa en av anledningarna till att det ar ko pa barn. Daremot kan JAG personligen tycka att generellt borde en egen familj vara battre an ett BARNHEM - men INTE om den egna familjen visar sig vara uslingar som super och slass (hander ju ibland tyvarr att sana adoptivfamiljer slinker genom natet :crazy:).

IVF ar annorlunda, darfor att det ar bara ett satt att bli gravid pa. Man har inte det dar traumat och overgivandet, mamman blir ju gravid och bar sitt barn och sen fods bebisen och ar som alla andra, naturligt befruktade, bebisar ;)
 
Sv: vem har rätt att skaffa barn?

Precis, skillnaden är väl att ett adopterat barn har något helt annat i bagaget än ett biologiskt barn? Barn som adopteras har ju redan en vårdnadshavare, och övergår från en vårdnadshavare till en annan - alltså kan den första vårdnadshavaren ställa krav på den nya. Dessutom har adopterade barn en tuff start, i o m att de får byta anknytningspersoner, och ofta språk och land också, vilket kanske ställer extra stora krav på de personer som ska bli de nya föräldrarna.

För barnet är det ju ingen skillnad om befruktningen skedde i ett provrör eller i livmodern, ett ägg har inget medvetande. Ett barn däremot har det.

Så för barnets del är det ingen skillnad om det kom till naturligt eller med hjälp av IVF, däremot blir det skillnad för barnet om det blir bortadopterat eller föds hos de föräldrar det sedan växer upp med.

Enda anledningen till varför IVF-par borde kontrolleras i så fall är för att man kan - man kan inte hindra folk från att ha sex (om vi inte ska införa drastiska frihetsbegränsningar), men man kan hindra dem från att göra IVF. Det är i kontrollmöjligheterna skillnaden ligger, inte för barnets del. För barnets del är IVF eller sex sak samma, däremot är det skillnad med adoption.

Det är ju ur vuxensynvinkel som man buntar ihop IVF och adoption, och lägger bägge i en låda som det står "Dom som inte blivit gravida på naturlig väg", och sen lägger alla som blir gravida på naturligt vis i en annan låda som det står "Dom som kan själva" på.
 

Liknande trådar

Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
3 761
Senast: Anonymisten
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
7 918
Senast: Enya
·
Gravid - 1år Detta blir ett skamfyllt inlägg med förmodligen bland det mest provocerande (har googlat och sett andra stackare be om hjälp o sen bli...
4 5 6
Svar
110
· Visningar
24 142
Senast: cirkus
·
Gravid - 1år Finns det några här som fått eller ska få barn utan att vara i ett förhållande med pappan alt. att det tagit slut innan barnet blivit...
2 3
Svar
52
· Visningar
5 926
Senast: Cocos
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

  • Ny sits
  • Dressyrsnack 17
  • Föräldrar till barn som rider

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp