Jag personligen hade identifierat mig med vart jag är uppväxt och präglad. Om jag va född i London men bott i Sverige resten av livet så skulle jag se mig som svensk.Tack för svar. Tyckte väl att det var märkligt hur du tolkade mitt första inlägg.
Pja, tramsigt vet jag inte. Det är intressant att diskutera olika scenarion. Lustigt att du tar upp en situation som nästan är identisk med hur det ser ut i min släkt. Min farfar var faktiskt född i Karelen - när det fortfarande var finskt. Han mamma hade i sin tur flytt undan kommunistväldet i Ryssland när hon var gravid med farfar (och efter att hennes man mördats av kommunisterna) och hamnade i Vyborg. Farfar var alltså av ryska föräldrar men född i Finland. Han såg sig som ryss hela sitt liv. Min farmor hade svenskt ursprung från början men född i Finland. Jag tror nog att hon identifierade sig som finländare. Det svenska ursprunget var ändå ett par generationer bort.
Min pappa däremot - med svenskättad mor och rysk far - han kände sig nog som en finländare med ryskt påbrå hela sitt liv. Trots att han bodde i Sverige sedan 1970 så sa han aldrig att han kände sig som svensk. Brytningen försvann heller aldrig helt.
Trots detta alltså så tycker jag som jag tycker
Ser mig som värmlänning då jag bodde där tills jag var 14 år, är idag 31. Men märker att jag tappar mer och mer av det värmländska i mig och känner mig inte lika hemma där längre. Kommer troligen heller aldrig att känna mig som en riktig skåning heller trots mina snart 17 år här. Då jag framförallt fortfarande pratar värmländska. Min bror å andra sidan som är ett år yngre än mig ser sig som skåning än. Han har knappt någon värmländsk dialekt kvar och blev mer präglad av Skåne än Värmland. Jag hade tex. mer vänner m.m. kvar där än vad han hade. Så det beror ju mycket på omständigheter också vad som avgör hur man identifierar sig.
Så även inom samma familj kan man se sig som olika. Gör inget av det varken fel eller rätt utan har ju med hur vi själva känner. Inte vad alla andra tycker.