Vart vänder man sig?

[Wille]

Jag har ringt psykakuten två gånger idag, men båda gångerna har jag lagt på luren innan jag kommit fram. Jag tycker inte att mitt problem är så akut.

Men vart vänder jag mig? Jag har svårt att stå ut med livet. Det är det ena problemet efter det andra. Hela mitt liv styrs av fobi, depression, panikångest, autism och trötthet. Idag har jag knappt ens orkat jobba. Jag har inte förmått mig att ta itu med mina sysslor. I stället somnade jag på soffan. Jag jobbade lite sen när jag vaknat men det gick l-å-n-g-s-a-m-t. Idag har jag tänkt att jag nog borde vara helt sjukskriven och inte bara 25% sjukskriven. Men då har jag misslyckats igen.

Jag orkar liksom heller inte riktigt med ytterligare en vårdkontakt. Har ju i dagsläget kontakt med psykolog och arbetsterapeut på habiliteringen. Träffar dem varannan vecka var. Sen har jag ränt på vc i 3 månader och träffat både sköterskor och läkare. Och så ska jag orka med boendestöd. Vad gäller boendestödet så upplever jag också att de tagit typ 5 steg tillbaka eller något och lämnar över ansvaret att vara drivande på mig. Kanske vill de fasa ut mig från boendestödet för att jag klarar mig själv. Och att klara sig själv har ju alltid varit en kamp.

Det finns ett ställe jag vet att jag kan kontakta och få prata med en person. Kort väntetid också. Men vet inte om jag orkar det också.

 

[monster1]

Jag har ringt psykakuten två gånger idag, men båda gångerna har jag lagt på luren innan jag kommit fram. Jag tycker inte att mitt problem är så akut.

Men vart vänder jag mig? Jag har svårt att stå ut med livet. Det är det ena problemet efter det andra. Hela mitt liv styrs av fobi, depression, panikångest, autism och trötthet. Idag har jag knappt ens orkat jobba. Jag har inte förmått mig att ta itu med mina sysslor. I stället somnade jag på soffan. Jag jobbade lite sen när jag vaknat men det gick l-å-n-g-s-a-m-t. Idag har jag tänkt att jag nog borde vara helt sjukskriven och inte bara 25% sjukskriven. Men då har jag misslyckats igen.

Jag orkar liksom heller inte riktigt med ytterligare en vårdkontakt. Har ju i dagsläget kontakt med psykolog och arbetsterapeut på habiliteringen. Träffar dem varannan vecka var. Sen har jag ränt på vc i 3 månader och träffat både sköterskor och läkare. Och så ska jag orka med boendestöd. Vad gäller boendestödet så upplever jag också att de tagit typ 5 steg tillbaka eller något och lämnar över ansvaret att vara drivande på mig. Kanske vill de fasa ut mig från boendestödet för att jag klarar mig själv. Och att klara sig själv har ju alltid varit en kamp.

Det finns ett ställe jag vet att jag kan kontakta och få prata med en person. Kort väntetid också. Men vet inte om jag orkar det också.

Om du känner att det är akut så ring.

Något som kan vara bra när man är mitt upp i någonting som du ju är är att inte vara så problemlösningsorienterad hela tiden. Det är så många saker. Ingen orkar med att ta tag i alla delar av sitt liv på en gång. Bara låt det vara ett tag.

Så du orkade knappt jobba, men du gjorde det. Guldstjärna till dig. Du har skött tänderna bättre än innan, en guldstjärna till. Det räcker just nu.

Du kan inte lösa alla dessa andra saker på en gång, var och en av dom är sin egen utmaning och de får vänta på sin tur.

 

[Wille]

Om du känner att det är akut så ring.

Något som kan vara bra när man är mitt upp i någonting som du ju är är att inte vara så problemlösningsorienterad hela tiden. Det är så många saker. Ingen orkar med att ta tag i alla delar av sitt liv på en gång. Bara låt det vara ett tag.

Så du orkade knappt jobba, men du gjorde det. Guldstjärna till dig. Du har skött tänderna bättre än innan, en guldstjärna till. Det räcker just nu.

Du kan inte lösa alla dessa andra saker på en gång, var och en av dom är sin egen utmaning och de får vänta på sin tur.

Oj! Du är nog den första och enda som sagt att jag är problemlösningsorienterad. Annars är jag van att höra att jag bara ser problem överallt (för att det är det?) och att allt är omöjligt (för att jag inte lyckas lösa något?).

Men jag känner att jag sitter i en omöjlig sits nu och har verkligen ingen aning om hur jag ska kunna krångla mig ur det. Många tidigare försök har redan misslyckats.

 

[monster1]

Oj! Du är nog den första och enda som sagt att jag är problemlösningsorienterad. Annars är jag van att höra att jag bara ser problem överallt (för att det är det?) och att allt är omöjligt (för att jag inte lyckas lösa något?).

Men jag känner att jag sitter i en omöjlig sits nu och har verkligen ingen aning om hur jag ska kunna krångla mig ur det. Många tidigare försök har redan misslyckats.

För att lösa ett problem måste man ju se det så du har ju identifierat problemet och sedan börjat söka efter en lösning. Så du är halvvägs där. Men ta inte alla på en gång, det blir helt övermäktigt. Lite av det tänker jag är det din psykolog/habilitering ska hjälpa dig med kanske? Men jag har inte koll på upplägget.

 

[Wille]

För att lösa ett problem måste man ju se det så du har ju identifierat problemet och sedan börjat söka efter en lösning. Så du är halvvägs där. Men ta inte alla på en gång, det blir helt övermäktigt. Lite av det tänker jag är det din psykolog/habilitering ska hjälpa dig med kanske? Men jag har inte koll på upplägget.

Just nu känns fobin och tröttheten som rätt akuta. Och hab hjälper inte till med något av det. Och slutar jag gå hos hab så lär jag få vänta ett år till sen om jag ska börja på nytt.

 

[monster1]

Just nu känns fobin och tröttheten som rätt akuta. Och hab hjälper inte till med något av det. Och slutar jag gå hos hab så lär jag få vänta ett år till sen om jag ska börja på nytt.

Ja sluta inte med hab. Kan fobin vara något att ta upp? Jag tänker att man inte behöver gå hela vägen till att klara av att se och hantera blod utan det kanske kan räcka om du kan klara av att prata om skador eller vad den nu kan vara så du inte blir så begränsad? Liksom lägga ribban lagom lågt så det inte känns helt orimligt.

 

[ginnies]

. Idag har jag tänkt att jag nog borde vara helt sjukskriven och inte bara 25% sjukskriven. Men då har jag misslyckats igen.

Att bli eller vara sjukskriven är inget misslyckande det är en hjälp.