Att rensa i kalendern

Jag känner mig konstant sysselsatt. Trots att jag bara jobbar 25%. När försäkringsbolaget skulle boka tid för husbesiktning så hade vi ett sjå att hitta en ledig tid.

Jag fattar verkligen inte hur jag ska få ihop mitt liv om jag ska jobba mer när jag redan känner att det är för mycket.

Förrförra veckan hade jag boendestöd 2 gånger, husbesiktning, psykolog, vårdcentral (för mitt sår har FORTFARANDE inte läkt). Förra veckan hade jag boendestöd 2 gånger, besök av rörmokare, vc-besök, arbetsterapeut och läkarbesök. Den här veckan är det "bara" boendestöd 2 gånger, anställningsintervju, psykolog och vc-besök. Jag måste byta hjul på bilen den här veckan också.

Och sen behöver man också borsta tänderna, duscha, byta lakan, gå promenader och göra andra saker på to-do-listan.

Jag har ju också behov av att göra roliga och meningsfulla saker ibland så att jag orkar med livet. Men det händer att jag känner att jag inte orkar med att göra något roligt. Jag kan tänka att vad fan odlar jag spenat för när jag kan köpa spenat i affären. Allt det där jag tänker ska ge mitt liv mening, känns meningslöst. Varför ska jag sätta upp fågelholkar? Varför ska jag odla blommor? Varför ska jag göra bihotell? Varför ska jag anlägga skogsträdgård? Varför ska jag odla sallat och brytbönor? Jag försöker ju göra de här sakerna för att orka med livet. Så jag tvingar mig att göra dessa saker ändå, fast det känns meningslöst. Något LITET varje dag. För det är depressionen som säger att det är meningslöst. Skulle jag sätta mig och inte göra något alls, så skulle depressionen få fritt spelrum och jag skulle antagligen gå under.

Jag har för övrigt inte kommit till skott och jobbat något alls idag än. Om två timmar ska jag träffa psykologen och sen är klockan redan två på dagen.

 

[Fruentimber]

Fast jag har ju förklarat gång på gång på gång vilka konsekvenser det blir om jag gör som folk säger.

Sen har jag för övrigt uttryckt tydligt att jag inte vill ha råd jag inte frågat efter.

Det är också jäkligt märkligt att folk tror sig veta bättre än läkare, personal på habiliteringen, boendestöd m.fl. yrkesmänniskor som känner mig och som hjälper mig. Varför ska självutnämnda experter behöva bre ut sig?

Jag ska ärligt säga att jag sällan förstår poängen med dina trådar. Du vill inte ha råd, du tycker att Bukefalos egentligen är dåligt för dig och att vi andra som är här bara ger dig ångest och är "självutnämnda experter". Men du fortsätter ju skriva här, så vad är det då du egentligen vill? Det är ju ett diskussionsforum.

 

[LNellen]

Det må vara ett diskussionsforum men vi all behöver väl någon stans att prata av oss och få stöd och bli lyssnade på? För många/vissa kan ju Bukefalos fungera som det! Och då kanske man måste/vill fortsätta skriva fastän man får råd man inte vill ha, just för att man inte har någon annanstans att vända sig. Och det kanske särskilt kan få vara okej med just det i Dagbokstrådarna?

 

[Fruentimber]

Det må vara ett diskussionsforum men vi all behöver väl någon stans att prata av oss och få stöd och bli lyssnade på? För många/vissa kan ju Bukefalos fungera som det! Och då kanske man måste/vill fortsätta skriva fastän man får råd man inte vill ha, just för att man inte har någon annanstans att vända sig. Och det kanske särskilt kan få vara okej med just det i Dagbokstrådarna?

Det fetade. Jag uppfattar det inte som att det är det TS menar att hon får i sin respons. Hon har tidigare skrivit att vi andra bara får henne att må dåligt, och att det verkar vara vårt mål. Kanske någon form av självskadebeteende, så att hon kan fortsätta slå på sig själv, jag vet inte. Men den här cirkeln återkommer ju om och om igen. Har svårt att tro att den är särskilt konstruktiv. Och mår man dåligt av responsen, så kan man ju stänga av kommentarerna.

 

[monster1]

Det är heller inte bara att jag inte vill. Jag kan inte. Det är omöjligt och med så många negativa konsekvenser om jag ens försökte att det verkligen inte blir värt det. Det är ju också stor risk att jag förlorar all arbetsförmåga vid en sådan flytt. Det blir en förlustaffär för alla.

Som jag sa i en annan tråd så verkar det som om många hellre vill pressa mig till en flytt än att se att jag överlever min depression.

Jag tror egentligen inte att de vill pressa dig eller att du ska må dåligt. Människor i allmänhet har bara svårt att hantera att just deras lösning inte är en lösning för någon annan. Sen har man olika lätt för att släppa taget om sina argument.

Vi vill i allmänhet även lösa saker rent praktiskt fastän problemet kanske snarast är känslomässigt. Jag gör det själv ofta kommer med konkreta lösningar när personen egentligen har alla verktyg själv och bara behöver en kram och lite medkänsla.

Det lättaste sättet att få folk på nätet att sluta argumentera för sina råd är att antingen (helt lögnaktigt) skriva "tack, jag ska tänka på det" och sen fullständigt skita i det eller att bara sluta svara. Du kommer aldrig få den andra parten att sluta argumentera för sin sak, den personen är fast sin tankegång, så man får sluta själv. Strunta i hur otrevligt det känns att inte svara eller hur mycket du vill få personen att förstå, bara svara inte så har den andra inget att fortsätta sin argumentation mot. Eller så kör du "Tack så mycket för ditt goda råd" och så lägger du det i den mentala papperskorgen.

 

[hundtant]

Du kan söka på ”Inte självklart” från 11 mars 2023 av @Wille där ser du att hon själv skriver om flytt till Skåne och det finns trådar innan det om samma ämne av @Wille själv om detta. Egen uppstart om ämnet i flytt dit alltså.

Vet du, det finns fyra år gamla trådar där @Wille själv resonerar om att flytta. Och trådar av senare datum där hon gång på gång förklarar att hon inte vill flytta. Och trådar från i år om hur mycket hon älskar sitt boende. Det är inte hon själv som drar upp det gång på gång, det är andra som gör det. När hon i en av de nu pågående trådarna skriver att de utbildningar hon vill gå tyvärr finns i Skåne så drar flyttjatet igång direkt. Det kommer ju inte att hända.

 

[LNellen]

Det fetade. Jag uppfattar det inte som att det är det TS menar att hon får i sin respons. Hon har tidigare skrivit att vi andra bara får henne att må dåligt, och att det verkar vara vårt mål. Kanske någon form av självskadebeteende, så att hon kan fortsätta slå på sig själv, jag vet inte. Men den här cirkeln återkommer ju om och om igen. Har svårt att tro att den är särskilt konstruktiv. Och mår man dåligt av responsen, så kan man ju stänga av kommentarerna.

Men i allt det här med dåliga råd och allt, så kanske ändå det finns en känsla av att känna sig lyssnad på? Eller i alla fall att det är det enda stället man kan skriva av sig och kanske få nån respons. Då kan det ju finnas väldigt dubbla känslor! Det kan ju kännas som att andra här får en att må dåligt, men att det ändå blir värt det, för att alternativet är ingenting alls. Jag tycker inte att det alls verkar som att TS har ett självskadebeteende, snarare att hon försöker få ut det hon kan av att skriva här och att hon emellanåt försvarar sig själv (vilket ju tvärt om betyder att man ju vill sig själv väl). Däremot kanske det ändå inte är bra att skriva här, det skulle ju vara mycket bättre att kunna skriva nånstans när man kan få skriva av sig och få respons men också känna sig stöttad och slippa känna att man måste försvara sig hela tiden!

 

[hundtant]

Det lättaste sättet att få folk på nätet att sluta argumentera för sina råd är att antingen (helt lögnaktigt) skriva "tack, jag ska tänka på det" och sen fullständigt skita i det eller att bara sluta svara. Du kommer aldrig få den andra parten att sluta argumentera för sin sak, den personen är fast sin tankegång, så man får sluta själv. Strunta i hur otrevligt det känns att inte svara eller hur mycket du vill få personen att förstå, bara svara inte så har den andra inget att fortsätta sin argumentation mot. Eller så kör du "Tack så mycket för ditt goda råd" och så lägger du det i den mentala papperskorgen.

Exakt så. Jag vet inte hur många gånger jag föreslagit det, även i en av de pågående trådarna. Men @Wille vill fortsätta.

 

[monster1]

Exakt så. Jag vet inte hur många gånger jag föreslagit det, även i en av de pågående trådarna. Men @Wille vill fortsätta.

Jag kan också ha svårt för att sluta, speciellt om jag är upprörd eller ledsen och känner mig trängd.

 

[hundtant]

Jag kan också ha svårt för att sluta, speciellt om jag är upprörd eller ledsen och känner mig trängd.

Ja, första gångerna det händer blir det lätt så. Men sen får man släppa det, för sin egen mentala hälsas skull. Slutar man svara så svälter man ut frågorna till sist.

Men det här med flytt verkar vara ömmaste punkten här, efter vad man såg på buke så började det med ett resonemang hos psykologen för flera år sen. Om den punkten ska få lite hud behöver nog du @Wille sluta prata om det på buke, du ser ju hur det går.

 

[monster1]

Ja, första gångerna det händer blir det lätt så. Men sen får man släppa det, för sin egen mentala hälsas skull. Slutar man svara så svälter man ut frågorna till sist.

Men det här med flytt verkar vara ömmaste punkten här, efter vad man såg på buke så började det med ett resonemang hos psykologen för flera år sen. Om den punkten ska få lite hud behöver nog du @Wille sluta prata om det på buke, du ser ju hur det går.

Och buke kan ju också sluta dra upp det hela tiden.

 

[hundtant]

Och buke kan ju också sluta dra upp det hela tiden.

Fast vi märker ju att det är för mycket begärt. Kan man inte ändra på andras beteende är det bättre att ändra på sitt eget - vilket i sin tur faktiskt ändrar de andras.

 

[monster1]

Fast vi märker ju att det är för mycket begärt. Kan man inte ändra på andras beteende är det bättre att ändra på sitt eget - vilket i sin tur faktiskt ändrar de andras.

Båda du och jag försöker ju ändra andras beteenden nu, trots att vi borde veta bättre.

 

[Gunnar]

Nu vet jag inte om det hjälper, men jag ber ALLA, även TS att sluta prata om andra bostäder och ev. flytt det leder inte till någonting vettigt.
Jag tycker det verkar som om TS bor utmärkt där hon bor nu.

 

[Enya]

Fast jag har ju förklarat gång på gång på gång vilka konsekvenser det blir om jag gör som folk säger.

Sen har jag för övrigt uttryckt tydligt att jag inte vill ha råd jag inte frågat efter.

Det är också jäkligt märkligt att folk tror sig veta bättre än läkare, personal på habiliteringen, boendestöd m.fl. yrkesmänniskor som känner mig och som hjälper mig. Varför ska självutnämnda experter behöva bre ut sig?

Det är svårt att låta bli att rätta dig när du kommer med påstående som inte är riktigt sanna. Då kan du uppfatta det som råd du inte vill ha. Men jag antar att det är bättre att vi kniper käft och inte rättar där vi ser felaktigheter och där vi har kunskap och erfarenheter du saknar själv.

 

[Otherside]

Nu vet jag inte om det hjälper, men jag ber ALLA, även TS att sluta prata om andra bostäder och ev. flytt det leder inte till någonting vettigt.
Jag tycker det verkar som om TS bor utmärkt där hon bor nu.

Det tror jag med. @Wille har hittat en plats, ett hem, som har precis det hon vill ha och behöver (om jag förstått rätt). Det om något är jackpot i livet.

Som jag ser det, handlar det sen om att hitta ett jobb som fungerar, i tillräcklig mängd för att hålla ekonomin flytande och lite till. Inga extrema behov, med andra ord. Det måste definitivt finnas ett sånt jobb, det gäller bara att hitta det.

Med de två behoven uppfyllda (och det ena är redan uppfyllt) kan problemen med ångest och utmattning kanske dämpas och stressen minska. Så tänker jag. Det finns säkerligen också distansutbildningar som ÄR på distans, och inte kräver närvaro. Min dotter gick en sådan medan hon bodde i Ohio (...), kursen var svensk.

(Se gärna Willes fina inlägg, från januari! )

 

[Wille]

Det är svårt att låta bli att rätta dig när du kommer med påstående som inte är riktigt sanna. Då kan du uppfatta det som råd du inte vill ha. Men jag antar att det är bättre att vi kniper käft och inte rättar där vi ser felaktigheter och där vi har kunskap och erfarenheter du saknar själv.

Du känner mig inte. Du vet inte hur jag funkar. Du vet inte vilka behov jag har. Du vet inte vad jag redan försökt med, kanske många gånger t.o.m. Jag kan inte tänka mig att du har något mer att komma med än vården.

 

[Enya]

Du känner mig inte. Du vet inte hur jag funkar. Du vet inte vilka behov jag har. Du vet inte vad jag redan försökt med, kanske många gånger t.o.m. Jag kan inte tänka mig att du har något mer att komma med än vården.

Fast det handlar ju inte bara om vården eller om att känna dig. Det handlar tex om påstående om att man inte klarar sig på pensionen. Att man inte kan ha bil eller köpa glasögon osv.

 

[hundtant]

Båda du och jag försöker ju ändra andras beteenden nu, trots att vi borde veta bättre.

Haha, good point! Men både du och jag känner väl att det måste sägas.

 

[hundtant]

Det är svårt att låta bli att rätta dig när du kommer med påstående som inte är riktigt sanna. Då kan du uppfatta det som råd du inte vill ha. Men jag antar att det är bättre att vi kniper käft och inte rättar där vi ser felaktigheter och där vi har kunskap och erfarenheter du saknar själv.

Men tjatet handlar ju inte bara om faktauppgifter om priserna på glasögon och storlek på pension som behöver rättas till? (Inget av det av det är dessutom fakta i enskilda fall, vad ett par glasögon för Willes behov kostar kan bara hennes optiker avgöra, och vad gäller pension behöver man noggrannare personlig uträkning än schablonbelopp som bukefalister hittar).

 

[Grazing]

Jag känner mig konstant sysselsatt. Trots att jag bara jobbar 25%. När försäkringsbolaget skulle boka tid för husbesiktning så hade vi ett sjå att hitta en ledig tid.

Jag fattar verkligen inte hur jag ska få ihop mitt liv om jag ska jobba mer när jag redan känner att det är för mycket.

Förrförra veckan hade jag boendestöd 2 gånger, husbesiktning, psykolog, vårdcentral (för mitt sår har FORTFARANDE inte läkt). Förra veckan hade jag boendestöd 2 gånger, besök av rörmokare, vc-besök, arbetsterapeut och läkarbesök. Den här veckan är det "bara" boendestöd 2 gånger, anställningsintervju, psykolog och vc-besök. Jag måste byta hjul på bilen den här veckan också.

Och sen behöver man också borsta tänderna, duscha, byta lakan, gå promenader och göra andra saker på to-do-listan.

Jag har ju också behov av att göra roliga och meningsfulla saker ibland så att jag orkar med livet. Men det händer att jag känner att jag inte orkar med att göra något roligt. Jag kan tänka att vad fan odlar jag spenat för när jag kan köpa spenat i affären. Allt det där jag tänker ska ge mitt liv mening, känns meningslöst. Varför ska jag sätta upp fågelholkar? Varför ska jag odla blommor? Varför ska jag göra bihotell? Varför ska jag anlägga skogsträdgård? Varför ska jag odla sallat och brytbönor? Jag försöker ju göra de här sakerna för att orka med livet. Så jag tvingar mig att göra dessa saker ändå, fast det känns meningslöst. Något LITET varje dag. För det är depressionen som säger att det är meningslöst. Skulle jag sätta mig och inte göra något alls, så skulle depressionen få fritt spelrum och jag skulle antagligen gå under.

Jag har för övrigt inte kommit till skott och jobbat något alls idag än. Om två timmar ska jag träffa psykologen och sen är klockan redan två på dagen.

Jag känner igen det där med att hela tiden ha känslan att vara upptagen hela dagarna trots att jag inte är det. Det är för mig mycket för att jag tycker att efter kl är typ 14 15 så kan jag inte riktigt påbörja någonting. Det gör att dagarna är väldigt korta men samtidigt såpasss långa att jag blir rastlös och bara väntar på att tiden ska gå så jag kan gå och lägga mig.

Min psykolog sa till mig sist när jag sa att allt känns meningslöst för att jag känner inte direkt efter jag gjort någonting någon större glädje eller nöjdhet över det alls och han sa att det är för att jag har tränat min hjärna så lång tid under så många år i att inte må bra av saker och ting som ska få mig att må bra. Sånt som får mig att må dåligt däremot, sådant som inte är bra för mig, det får jag mer tillfredställelse av. Så där i mitt fall får jag helt enkelt kämpa med att programmera om hur jag tänker och lära om hjärnan att känna annorlunda, för att få mer tillfredsställelse av saker som är positiva för mig.

När det gäller det med att inte ha tid eller känna att man inte har tid så har jag börjat tänka lite att jag måste skilja på känslan och vad jag faktiskt krasst har för tid. För man har mer tid än man tror även om det inte känns så alltid. Man hinner med mycket mer än vad man tror att man gör.