Jag tänker att människor gör egna val och prioriteringar och det är de själva som måste få bestämma om svälta tisdag onsdag torsdag är värd en biobiljett. Eller att få bo kvar i sitt boende mot att flytta till billigare ju är val personer ska göra. Brutalt jobbigt blir det ju om sjukdom, olyckor mm skapar enorma förändringar i ett tidigare inordnat tryggt liv. Det är fruktansvärda prövningar i ens liv...men jag anser att samhället inte kan ta den hänsynen. Jag har fått prova på att inte behöva titta på prislappar till att börja plugga utan CSN. Det var då som jag fick upp ögonen för hur det äe att verkligen ha riktigt ont om pengar. Skillnaden för mig var att jag visste det var för en tid. Som sjuk eller arbetsoför så är det inte så. Jag kände ofta oro och mådde stundtals rätt dåligt över ekonomi -vad skapar inte urholkad ekonomi för konstiga saker hos personer som får leva så i många år och ännu värre i ovisshet hur länge....Jag blev arbetslös en tid också. Ensam, med hus, två unga vuxna (inget underhåll) som gick i skolan och INGEN a-kassa så sinade sparpengar väldigt fort. Det var oerhört skrämmande. Den insikten sa mig att blir jag långtidssjuk så fixar jag att bo kvar i huset i ca 6 månader sen måste jag sälja. På något fann jag trygghet i att ha det förberett mig inför ett sådan senario.