Det visade sig finnas en anledning till vår tuffa natt, min lille sork hade feber! Nog för att nätterna varit sämre på sistone, men nattliga skrik och ledsenhet trots att han är i min famn har jag inte upplevt på ett par månader och mycket riktigt var det något som var fel. Lille skrutten. Han är inte direkt förkyld, så anledningen till febern är oklar, men den har gått ner nu ikväll och var aldrig högre än 38,5, så jag hoppas att den kommande natten blir lite lugnare för oss båda.
Just selpromenad erbjöd han sig att gå imorse, men han erbjuder sig liksom inte precis med glädje och jag vet hur grinig han blir när han sover för lite (jag väckte honom i natt, så även om han inte var vaken hela natten som jag, så fick inte heller han sova så mycket).
Just nu känns allt lite småinfekterat, jag vill ha avlastning av min sambo, men jag tycker inte att han erbjuder sig på rätt sätt (?!) och så drar jag runt på ett martyrskap som inte alls är klädsamt eller konstruktivt. Tröttheten gör mig allmänt ilsken och jag har ärligt talat svårt att skilja på vad som är berättigad ilska (sådan finns!) och vad som är en del av att jag tycker riktigt jävla synd om mig själv. Och så är jag svinarg på att vi inte är så jämställda i detta som jag hade önskat. Och - mitt i allt detta är det mycket som funkar. Vi är rätt rädda om varandra, ofta känner jag kärlek till min partner, vi har en del roligt ihop igen, vår son är fantastisk och bjuder på allt mer glädje och vi börjar båda känna oss mer hemma i föräldraskapet.
Edit: ursäkta att jag skriver som en kratta, men jag är så slut i skallen att jag inte kan bättre för tillfället.
han hade åtminstone vett att skämmas efteråt 
