Håller rätt tyst här men det är bara för att det enbart blir gnäll.. Men nu får ni stå ut ändå
För varje dag som går tycker jag bara att jag blir sämre. I början av sjukskrivningen kunde jag ändå ta mig för att göra något en liten stund varje dag, typ träffa en vän eller åka och handla, inga stora utsvävningar men i alla fall något socialt. Förra veckan och denna vecka har det varit ett stort steg att över huvud taget bara orka gå utanför dörren, har absolut noll ork att sätta mig i bilen och åka nånstans. Totalt orkeslös, yr, illamående och en grym huvudvärk. Dessutom ont i höfter och ländrygg
Detta sätter sig ju så klart på humöret. Lunkar runt här hemma själv hela veckorna, gubben jobbar rätt långa dagar och jag får därmed jättemycket tid till att grubbla.
Har ju längtat så länge efter den här graviditeten så blir så sur på mig själv att jag kan med att klaga men är så less på att må dåligt och att återigen behöva åka till läkare för att få förlängd sjukskrivning. Hatar att åka dit, bygger upp i mitt huvud att jag inte ska bli trodd, att läkaren (och andra runt omkring) ska tycka att jag är klen som inte klarar av att jobba.
Jag grubblar över att jag inte kommer bli en bra förälder och hur livet ska ändra sig. Kommer man kunna göra samma saker som man gjorde innan man blev förälder?
Mitt enda glädjeämne just nu är min häst, han är så fantastisk och ridningen fungerar så bra, det är det enda som jag i nuläget kan hitta energi till(dock blir det bara korta skogsturer). Men då blir jag ju superdeppig när jag tänker på att det snart kommer vara slut med ridningen för lång tid framåt
Jag vet att många rider hela graviditeten. Men jag börjar redan känna att det tar imot att sitta upp när jag tänker på vad som kan hända om jag åker av. Han är världens snällaste men är ju trots allt en unghäst och kan ju såklart bli rädd för saker... Jag har ju redan börjat få mage och känner mig livrädd att trilla av och landa på den
Och tänk om jag inte kan få ihop hästlivet efter grav?
Ja ni hör ju hur jag är...
När gubben kommer hem och jag bara vill vräka ur mig all skit jag grubblat över under dagen så är det inte speciellt lätt då han går omkring på rosa moln och tycker det är helt fantastiskt att vi ska ha barn(det tycker givetvis jag med och visst tycker han synd om mig som mår dåligt) så han verkar inte riktigt förstå hur hårt det tar på mig "äh tänk på bebis så blir du glad" typ
Så.. Nu har jag gnällt färdigt
Nä förresten, är skitsur på mig själv att jag inte bytt bm.. Ska dit igen nu på fredag och det känns verkligen motigt att gå till henne och jag känner absolut inte att jag vill öppna mig och berätta något för henne
Så, nu kanske
