Här har de också börjat värka. Gick från 70F till 90H under förra graviditeten och landade därefter på 75G (alldeles för stort). Jag tycker faktiskt inte de behöver bli större alls under denna graviditeten.
Här har de också börjat värka. Gick från 70F till 90H under förra graviditeten och landade därefter på 75G (alldeles för stort). Jag tycker faktiskt inte de behöver bli större alls under denna graviditeten.
Nåväl, det blir en bröstförminskning och ett bröstlyft sedan så jag slipper ha så ont i ryggen hela tiden. Och bli svettig under tuttarna
förra gången gick jag ifrån 75a till 80e.. Nu startade jag på 75d och det har börjat välla ut. Fick tala om för en kompis igår att jag va gravid, hennes blick på mina tuttar och min redan i v7 putande mage sa allt så det va bara att erkänna. Och det är jobbigt när man har två småbarn som gör att man knappt hinner ta på varandra när som är vakna, och när dom sover är vi oftast för trötta Haha jag har tyvärr ingen lust heller, förut har jag haft ganska mkt lust, innan grav men den är som bortblåst nu!! Jag har ju symptom på grav, det kan jag inte sticka under stolen med, men inga symptom som är jobbiga eller stör son tur är@Fille
Nu när mitt illamående har gått över (minus två kilo på tre veckor) så känner jag knappt av någonting heller. Förutom ökad lust
Igår var jag på mvc för att lämna blodprov. FYRA stick blev det innan dom lyckades!!! Två i armvecken och två nere på armen. Nu är det gjort iaf så nu väntar jag på att göra kub den 22/9.
men skulle vilja ha Kronans varukorg. Vad är det för dumheter att ha en delad varukorg Jag vet att många rider hela graviditeten. Men jag börjar redan känna att det tar imot att sitta upp när jag tänker på vad som kan hända om jag åker av. Han är världens snällaste men är ju trots allt en unghäst och kan ju såklart bli rädd för saker... Jag har ju redan börjat få mage och känner mig livrädd att trilla av och landa på den Och tänk om jag inte kan få ihop hästlivet efter grav?Håller rätt tyst här men det är bara för att det enbart blir gnäll.. Men nu får ni stå ut ändå
För varje dag som går tycker jag bara att jag blir sämre. I början av sjukskrivningen kunde jag ändå ta mig för att göra något en liten stund varje dag, typ träffa en vän eller åka och handla, inga stora utsvävningar men i alla fall något socialt. Förra veckan och denna vecka har det varit ett stort steg att över huvud taget bara orka gå utanför dörren, har absolut noll ork att sätta mig i bilen och åka nånstans. Totalt orkeslös, yr, illamående och en grym huvudvärk. Dessutom ont i höfter och ländrygg
Detta sätter sig ju så klart på humöret. Lunkar runt här hemma själv hela veckorna, gubben jobbar rätt långa dagar och jag får därmed jättemycket tid till att grubbla.
Har ju längtat så länge efter den här graviditeten så blir så sur på mig själv att jag kan med att klaga men är så less på att må dåligt och att återigen behöva åka till läkare för att få förlängd sjukskrivning. Hatar att åka dit, bygger upp i mitt huvud att jag inte ska bli trodd, att läkaren (och andra runt omkring) ska tycka att jag är klen som inte klarar av att jobba.
Jag grubblar över att jag inte kommer bli en bra förälder och hur livet ska ändra sig. Kommer man kunna göra samma saker som man gjorde innan man blev förälder?
Mitt enda glädjeämne just nu är min häst, han är så fantastisk och ridningen fungerar så bra, det är det enda som jag i nuläget kan hitta energi till(dock blir det bara korta skogsturer). Men då blir jag ju superdeppig när jag tänker på att det snart kommer vara slut med ridningen för lång tid framåt
Ja ni hör ju hur jag är...
När gubben kommer hem och jag bara vill vräka ur mig all skit jag grubblat över under dagen så är det inte speciellt lätt då han går omkring på rosa moln och tycker det är helt fantastiskt att vi ska ha barn(det tycker givetvis jag med och visst tycker han synd om mig som mår dåligt) så han verkar inte riktigt förstå hur hårt det tar på mig "äh tänk på bebis så blir du glad" typ
Så.. Nu har jag gnällt färdigt
Nä förresten, är skitsur på mig själv att jag inte bytt bm.. Ska dit igen nu på fredag och det känns verkligen motigt att gå till henne och jag känner absolut inte att jag vill öppna mig och berätta något för henne
Så, nu kanske
En del greppar ju inte läget förrän ungen är ute.Men du, så fantastiskt att din man redan tagit till sig faktum
Det är jobbigt att må piss hela tiden oavsett orsak. Och hästlivet får du till igen, kanske inte på en gång men förr eller senare. Om du vill.
granntösa kan rida honom lite då och då men det blir i så fall under min bevakning, antingen på ridbanan eller att jag följer med ur på cykel eller kör shettisen. Förövrigt kommer det bara bli promenader för hand. Han trivs ju väldigt bra i sin hage som tur är.Ja du har väl rätt.. Men blir osäker på mitt beslut att låta pålle ta det lugnt tills jag kan rida igen. Det är inte lätt att hitta medryttare till skogsmulleponny här ute och jag har alldeles för stort kontrollbehov för att släppa iväg någon annan med honom. Har kämpat i två år för att få honom precis så som jag vill ha honom, vill inte att någon annan rider bort det
Kommer du ha medryttare till din?
Nä hon kommer ridas så länge jag orkar och sedan hoppas jag orka tömköra. Annars får hon vila, det tar hon ingen skada av Håller rätt tyst här men det är bara för att det enbart blir gnäll.. Men nu får ni stå ut ändå
För varje dag som går tycker jag bara att jag blir sämre. I början av sjukskrivningen kunde jag ändå ta mig för att göra något en liten stund varje dag, typ träffa en vän eller åka och handla, inga stora utsvävningar men i alla fall något socialt. Förra veckan och denna vecka har det varit ett stort steg att över huvud taget bara orka gå utanför dörren, har absolut noll ork att sätta mig i bilen och åka nånstans. Totalt orkeslös, yr, illamående och en grym huvudvärk. Dessutom ont i höfter och ländrygg
Detta sätter sig ju så klart på humöret. Lunkar runt här hemma själv hela veckorna, gubben jobbar rätt långa dagar och jag får därmed jättemycket tid till att grubbla.
Har ju längtat så länge efter den här graviditeten så blir så sur på mig själv att jag kan med att klaga men är så less på att må dåligt och att återigen behöva åka till läkare för att få förlängd sjukskrivning. Hatar att åka dit, bygger upp i mitt huvud att jag inte ska bli trodd, att läkaren (och andra runt omkring) ska tycka att jag är klen som inte klarar av att jobba.
Jag grubblar över att jag inte kommer bli en bra förälder och hur livet ska ändra sig. Kommer man kunna göra samma saker som man gjorde innan man blev förälder?
Mitt enda glädjeämne just nu är min häst, han är så fantastisk och ridningen fungerar så bra, det är det enda som jag i nuläget kan hitta energi till(dock blir det bara korta skogsturer). Men då blir jag ju superdeppig när jag tänker på att det snart kommer vara slut med ridningen för lång tid framåt
Ja ni hör ju hur jag är...
När gubben kommer hem och jag bara vill vräka ur mig all skit jag grubblat över under dagen så är det inte speciellt lätt då han går omkring på rosa moln och tycker det är helt fantastiskt att vi ska ha barn(det tycker givetvis jag med och visst tycker han synd om mig som mår dåligt) så han verkar inte riktigt förstå hur hårt det tar på mig "äh tänk på bebis så blir du glad" typ
Så.. Nu har jag gnällt färdigt
Nä förresten, är skitsur på mig själv att jag inte bytt bm.. Ska dit igen nu på fredag och det känns verkligen motigt att gå till henne och jag känner absolut inte att jag vill öppna mig och berätta något för henne
Så, nu kanske
Allt det som du tar upp och känner är helt naturligt och normalt (jag vet, ordet normalt är inte omtyckt när man är gravid) men jag har känt precis allt det du skriver. Det kunde ha varit jag som skrev detta under min förra graviditet.Håller rätt tyst här men det är bara för att det enbart blir gnäll.. Men nu får ni stå ut ändå
För varje dag som går tycker jag bara att jag blir sämre. I början av sjukskrivningen kunde jag ändå ta mig för att göra något en liten stund varje dag, typ träffa en vän eller åka och handla, inga stora utsvävningar men i alla fall något socialt. Förra veckan och denna vecka har det varit ett stort steg att över huvud taget bara orka gå utanför dörren, har absolut noll ork att sätta mig i bilen och åka nånstans. Totalt orkeslös, yr, illamående och en grym huvudvärk. Dessutom ont i höfter och ländrygg
Detta sätter sig ju så klart på humöret. Lunkar runt här hemma själv hela veckorna, gubben jobbar rätt långa dagar och jag får därmed jättemycket tid till att grubbla.
Har ju längtat så länge efter den här graviditeten så blir så sur på mig själv att jag kan med att klaga men är så less på att må dåligt och att återigen behöva åka till läkare för att få förlängd sjukskrivning. Hatar att åka dit, bygger upp i mitt huvud att jag inte ska bli trodd, att läkaren (och andra runt omkring) ska tycka att jag är klen som inte klarar av att jobba.
Jag grubblar över att jag inte kommer bli en bra förälder och hur livet ska ändra sig. Kommer man kunna göra samma saker som man gjorde innan man blev förälder?
Mitt enda glädjeämne just nu är min häst, han är så fantastisk och ridningen fungerar så bra, det är det enda som jag i nuläget kan hitta energi till(dock blir det bara korta skogsturer). Men då blir jag ju superdeppig när jag tänker på att det snart kommer vara slut med ridningen för lång tid framåt
Ja ni hör ju hur jag är...
När gubben kommer hem och jag bara vill vräka ur mig all skit jag grubblat över under dagen så är det inte speciellt lätt då han går omkring på rosa moln och tycker det är helt fantastiskt att vi ska ha barn(det tycker givetvis jag med och visst tycker han synd om mig som mår dåligt) så han verkar inte riktigt förstå hur hårt det tar på mig "äh tänk på bebis så blir du glad" typ
Så.. Nu har jag gnällt färdigt
Nä förresten, är skitsur på mig själv att jag inte bytt bm.. Ska dit igen nu på fredag och det känns verkligen motigt att gå till henne och jag känner absolut inte att jag vill öppna mig och berätta något för henne
Så, nu kanske
Att vara mamma kändes helt rätt från första stund. Gillar på byte av BMProblemet med bm löste sig faktiskt lite av sig självt nu för dom ringde och sa att hon var sjuk och undrade om vi ville komma till deras andra istället som jag hört ska vara jättebra!
Men just nu är jag livrädd! Har fått en liten brun blödning i kombination med molvärk
Vi bor mitt ute i ingenstans
vi har ju i alla fall rätt årstid att vara höggravida på, januari-mars är det ju ingen höjdare att rida ändå Problemet med bm löste sig faktiskt lite av sig självt nu för dom ringde och sa att hon var sjuk och undrade om vi ville komma till deras andra istället som jag hört ska vara jättebra!
Men just nu är jag livrädd! Har fått en liten brun blödning i kombination med molvärk
Skönt att höra att jag inte är ensam om att låta hästen vila
