Jag har ett problem, som jag säkert delar med fler och det är hur min dotter blir bemött av andra. Det kommenteras utseende, hur söt hon är, och det klappas och petas fastän hon inte gillar det. Var det gäller det fysiska försöker jag alltid bryta men folk är väldigt snabba och respekterar inte hennes tydliga signaler. Är barn alltid allmän egendom? Jag blir galen på att man inte lyssnar på hennes kroppsspråk.
Var det gäller alla kommentarer om hur söt hon är så vet jag inte hur man ska lyckas undvika det. Jag vill absolut inte att "hon ska bli sitt utseende" om ni förstår vad jag menar. Familj och nära vänner är det ju lätt att prata men alla dessa kollegor och ytliga bekanta, hur hanterar man det utan att vara otrevlig? Hon ÄR ju söt, men framförallt smart, rolig och tuff. Bland annat.
L är också en sån som får många kommentarer, framförallt för håret (det är som att folk aldrig sett en krullig unge förr) och ögonen. Jag har väl inte aktivt tänkt på vad jag svarat när folk öser utseendekommentarer över henne, men när jag tänker efter har det nog hänt att jag sagt något i stil med "Hon är inte hälften så söt som hon är rolig". Men överlag har jag nog bara nickat och hållit med. Är dock noga med att själv prata med henne om alla hennes förmågor, karaktärsdrag och påhitt. Nånstans känner jag att det är inte vad ytliga bekanta säger som kommer spela roll i det långa loppet, utan det är vad hon får höra hundra gånger varje dag.
Vad gäller det där med påtvingad kroppskontakt så är L typen som säger "Nej", "NEEEEJ" och sen börjar hon vifta med händerna och puttar bort folk som inte fattar. Hade hon inte fredat sig så bra på egen hand så hade jag sagt till, barn är absolut aldrig allmän egendom. Men jag håller med om att det kan vara svårt att hinna med ibland.