Det blev en majbebis här trots att jag började bli lite uppgiven! Knappt en vecka över tiden, för en vecka sedan. När jag väl härdat ut hemma med regelbundna värkar som började bli värre (ringde och ville åka in när jag började kräkas) så fanns det inte plats där vi tänkt oss utan vi blev hänvisade vidare!
Dock blev det väldigt bra ändå, trevligt ställe och otroligt fint bemötande av all personal. Hann möta tre skift, men barnmorskan i "mittenteamet" var otrolig och vägledde mig på ett fanstastiskt sätt och stannade en stund in på nästa skift så lilleman hann komma ut vilket jag är enormt tacksam över.
Förlossningen var lång och sista biten var tuff - när krystvärkarna väl börjat och han kommit ner så huvudet var på väg ut så hände det liksom inte så mycket mer. Jag tog i för kung och fosterland men min livmoder var väldigt trött, trots mycket värkstimluerande hände det liksom inget. Till slut (äntligen kände jag mest!) las en sugklocka, lättaste varianten, och lirkade honom förbi "tröskeln" och togs bort sen och därefter kunde jag krysta ut honom själv.
Jag fick ett par små bristningar som syddes med ett par stygn vardera men tyvärr även en kateter eftersom min blåsa var enormt full. Tre dagar med påse på benet var ingen höjdare ärligt talat och nog det som drog ner min upplevelse av det hela mest.
Vi fick åka hem ganska snabbt men lillkillen (med betoning på liten, vi fick åka och köpa mindre kläder eftersom det minsta vi hade i strl 50 var för stort!) är ganska gul så vi har åkt i skytteltrafik tillbaka för att ta prover. Än så länge är ordinationen bara att "äta så mycket som möjligt" vilket han tar på fullaste allvar. Nu börjar dock mitt ena bröst kännas väldigt spänt så jag oroar mig för mjölkstockning.
I övrigt så kan man ju lugnt säga att livet förändrats och fortsätter förändras varje dag.
Grattis!!
